Ser du molntussen till höger? frågar trekkingguiden Shiva Timalsina och pekar mot en punkt drygt två kilometer rakt upp i rymden. Högt ovanför oss glittrar Himalayas toppar som isvita diamanter. Våningen nedanför gömmer sig Mohare Danda, Poon Hill och vår vandringsklimax.

Vi har just krånglat oss ur en liten taxi i Nepals nedersta källarutrymme. Fyra timmars skumpig färd bortom turiststaden Pokhara väntar byn Galueshwor där Kali Gandakis lodräta väggar sluter sig kring Paradise Hotel och ytterligare en handfull lika lugg­ slitna värdshus. I sänkans mitt forsar Gandakifloden som under årtusendenas lopp gett fri passage mellan 8 000­metersmassiven Dhaulagiri och Annapurna. Där är vi nu, i världens djupaste ravin bland mörka skuggor och tropisk värme.

Fjärilar fladdrar runt ätmogen papaya. Strax intill pekar skylten mot Mohare Danda Community Trail ut de första stegen på vår vandrande loop i Anna­ purnamassivet. Under knappt en vecka framöver följer vi två vandringsleder som är helt olika till såväl tonläge som besökstryck men i grunden ändå delar samma målsättning: att bevara natur och förenkla liv i Himalayas byar.

Ta del av vår guide om att vandra i Nepal!

På sätt och vis började allt 1992. På en flygplats i USA väntade två resväskor fyllda med cyberskrot på att bli incheckade. Tiden vid University of Nebraska var avslutad och den socialt engagerade entreprenören Mohabir Pun på väg tillbaka till hemlandet Nepal.

I bagaget samsades kasserade datordelar med visionen om att utveckla hembygden där han som liten pojke passat familjens getter. Byn Nagi låg bortglömd i Himalaya. Det egna folket, magarerna, tillhörde dessutom nedre skiktet av Nepals etniska mikrokos­mos, där högkastiga braminer och chetrier av tradi­tion prenumererat på den politiska och ekonomiska makten medan nationens minoritetsfolk överlag låsts fast vid landets skuggsida.

Åren i Nordamerika hade fött idén. Bergens barn skulle få samma chans till utbildning som han själv fått. Visst borde datorer och internet kunna öppna stängda dörrar även i väglöst land? Men för att nå dit krävdes pengar. Mohabir Puns tankar gick mer och mer mot att skapa en trekkingled. Vandrande turis­ter kunde vara med och bidra till att täcka byarnas gemensamma kostnader genom att bo och äta på värdshus som drevs kooperativt.

– Bistarai, bistarai, sakta, sakta! Shivas uppmaning till lågt tempo får det att låta som om det skulle finnas alternativ till min sävlighet. Det gör det inte. Vandringens inledning känns brant som trapporna i ett medeltida katedralstorn. Knän protesterar. Svett rinner ner i ögonen. Världens högsta bergskedja kan tyckas rimma illa med övre medelålder. Naturen släpper också loss rejält med fysiska utma­ningar. Samtidigt radar landskapet upp vidunderliga intryck som trycker bort all självömkan.

Februariluften är behagligt försommarvarm. Svalor kvittrar. Bananplantor står i blom. Längs en av terrass­ odlingarna plöjer en äldre man med Himalayatop­ parna Dhaulagiri, Nilgiri och Annapurnas bländvita väggar som bakgrund. Någonstans där har alla tvivel slutgiltigt brutits ner. Från och med nu följs kropp, själ och vandring av ett skönt lyckorus.

Vi når byn Bashkharka någon timme före skym­ningen. Platsen tycks skapad av en impressionist som låtit sina penseldrag släppa all kontakt med rim och reson. Långt nedanför Himalayas vitglittrande krona trycker låga hus vid citrusodlingar som glöder av mogna apelsiner. I ett av dem driver makarna Durga Bhadaur och Ambi Pun ett litet homestay. Så fort vi fått av oss ryggsäckarna dukas det fram frukt från egna odlingar. Smaken drar mot mandarin. Vita kärnor och solmogen sötma verifierar äkta vara istället för snabbväxande laboratoriefusk. Imorgon infaller den stora skördedagen. Flätade korgar står redo att fyllas. I bakgrunden råmar en buffel.

Kvällen på familjen Puns veranda känns lika frid­ full som tidlös. Samtidigt är det en fattig och sargad nation som gömmer sig i mörkret. Under de senaste årtiondena har klimatförändringar, befolkningsökning och usel ekonomi bundit Nepals händer allt hårdare bakom ryggen. Snart följde även fler prövningar. Först tio år av blodiga inbördeskrig. Därefter jordbävnings­katastrofen 2015 och covid­pandemin.

Att överleva på jordbruk i Himalaya har alltid varit svårt. Plötsligt blev det snudd på omöjligt.

– En av våra söner arbetar i Qatar, en annan i Malaysia, berättar Ambi Pun samtidigt som en ugglas mjuka too­tottot hörs från fjärran.

2022 lämnade en miljon nepaleser sina byar och städer för jobb utomlands. Hemskickade pengar från gästarbetare står sammantaget för ungefär 25 procent av nationens BNP. Samtidigt har utflyttningen fått många Himalayabyar att sakta tyna bort då mark och jordbruk överges. Mohare Danda Community Trail är långt ifrån någon heltäckande mirakelkur men har åtminstone inneburit välkomna extrainkomster åt dem som likt Durga Bhadaur och Ambi valt att stanna kvar.

– Enkelt, påstår Shiva under frukostens första tuggor.

– Omöjligt, säger jag lika bestämt, och slänger på en stor klick med jordgubbssylt på bovetepannkakorna som Ambi Pun just serverat.

Klippan bakom Bashkharka bildar en flera hund­ra höjdmeter hög och hotfullt mörk barriär mellan oss och grannbyn Nagi. Någonstans bland brantens skuggor gömmer sig ändå smala nischer och avsatser. Snart följer vi dem uppför, längs uthuggna trappsteg. Luften är frisk och syrlig. Droppar faller från moss­klädda grenar.

Vid en stensatt viloplats, en chautara, sammanstrålar vi med tre vandrare från motsatt håll. En man och två kvinnor är på väg till marknaden i Beni. Innan dagen är över ska följets last av bönor ha bytts mot ris för att därefter kånkas hem på samma böjda ryggar. Visst är det tungt, förklarar mannen samtidigt som avlägsna ljud hörs från världen vi lämnat bakom oss. Skrikande bromsblock från landsvägen i Kali Gandakis djup följs av dynamitdetonationer och brak från ett fjärran bygge.

Fram till millennieskiftet var nepalesiska Hima­laya snudd på väglöst land. Sedan dess har nationens styrande högtidligt utlovat varje by vägförbindelse. Utvecklingen är på många sätt efterlängtad. Sjukhus blir enklare att nå. Genom lastbilstransporter ökar bergsböndernas möjligheter att få avsättning för sina grödor på städernas marknader.

Samtidigt medför nationens febriga vägbyggarboom också oönskade bieffekter. Vatten förorenas. Avverkade skogar följs av jordskred. Via vägarna har dessutom billigt importerat – kläder, plast och husgeråd – trängt allt längre upp i Himalaya. Nu riskerar flödet att kväva byarnas urgamla hantverkstraditioner. Till viss del kanske också deras levnadsvanor och själ.

Shiva är kluven. Liksom för tiotusentals andra landsmän står trekkingturismen för hans levebröd.

– Turister gillar inte sällskapet av avgaser och väg­damm, säger han bekymrat.

Motortrafik har helt tagit över klassiska äppel­ pajstrekken från Pokhara till Jomsom och dessutom sänkt attraktionskraften för flera andra nepalesiska vandringsleder. Mohare Danda Community Trail, däremot, tillhör ännu så länge de tysta undantagen där fågelsång har överhand och stigarna doftar av fuktig jord och solvarma barr.

Nagi. Spridda klungor av vita stenhus. I tre riktningar trevar sig terrassodlingarnas trappsteg mot fjärran skogsridåer. Vår ankomst sker tidigare än beräknat. Vid byskolan dröjer sig några tonårskillar kvar på basketplanen för att sänka trepoängare med Dhaula­girimassivet och cirklande örnar som avlägsna vittnen. Samtidigt kommer läraren Ramon Pun släntrande från en av byggnaderna.

– Klart jag minns våra första trädatorer! säger han med ett förtjust skratt.

När Mohabir Pun kom tillbaka till Nagi pusslades datorskrotet ihop och försågs med hemsnickrade chassin av trä. 2010 blev vandringsled och värdshus verklighet. Strax efter började pengar trilla in till byns projekt inklusive sjukstuga och hälsocentral. Vissa av de vandrande gästerna kom dessutom i sällskap av nya datorer som donerades. Andra besökare delade med sig av erfarenheter och uppslag. Parabolantenner hängdes upp i träd och skapade Nagis första, improvi­serade trådlösa internet.

Idag har bosättningarna längs Mohare Danda Community Trail tillgång till betydligt skarpare saker genom Himalayas påstått snabbaste wifi. Just tillgången till internet har betytt mycket. Lärare och skolelever har fått tillgång till nya kunskaper, idéer och möjligheter. Detsamma gäller sjukstugans personal. Även vanliga bybor har lärt sig använda datorer och utnyttjar dem till exempel för att konsultera läkare och specialistvård i Katmandu. Projektet lever och frodas. Årligen drar trekkinglodgerna in motsvarande mellan 70 000 och 90 000 kronor som används till drift och underhåll. Idékläckaren själv har däremot lämnat Nagi.

Shiva tittar förvånat på mig. Och jag tittar lika förbryllat tillbaka. Etappen från Nagi till Mohare Danda slutar på drygt 3 300 meters höjd och en plats som i normala fall påstås frammana bilder av pärle­portens rand. Istället tycks vi ha nått något helt annat, oklart vad. Efter två–tre timmar ihärdigt uppför byts frodig bergsdjungel mot skrovliga klippkammar och mark täckt av is.

Någonstans där börjar även tjock dimma rinna som grå rök nedför sluttningarna. Mitt i ett mjölkigt ing­enstans skymtar plötsligt ett ensamt värdshus. Varken nypoppade popcorn eller vitlökssoppa lyckas höja stämningen inne i matsalen. Tysken som vandrat i en vecka för att nå vad som påstås vara ett av Annapur­namassivets skarpaste panoraman sitter och surar för sig själv i mörkt hörn och sammanfattar läget med ett uppgivet scheisse.

Följande morgon fortsätter dimman missunn­samt att behålla höga Himalaya bakom sina slöjor. Få platser känns så misslyckade som utsiktspunkter utan utsikt. Vi packar därför snabbt ihop våra saker och börjar traska mot öster. Ändå är det svårt att vara besviken. Under timmar framöver drar stigen genom obruten urskog. Från trädens grenar hänger trassliga sjok av lavar. Får känslan av att vandra genom en tavla av en speedad John Bauer. Troll blir inte bara möjliga, utan troliga.

Plötsligt hörs ett dovt skällande. Hjortar varnar. Aporna är oroliga.

– Kanske jagar en leopard? funderar Shiva.

Annapurnaområdet är inte bara hem åt 100 000 människor, utan också ett biologiskt mirakel. Ångan­de djungel följs av glaciärer och vindpinad högplatå. Mångfalden av miljöer rymmer 518 fågelarter och 105 sorters däggdjur. Flera av arterna är unika för Hima­laya och existerar bara här och ingen annanstans på jordklotet.

Några årtionden före millennieskiftet uppmärk­sammades behovet av skydd. Att flytta på människor och boskap är brukligt vid bildandet av nepalesiska nationalparker. Men i detta fall motsvarade ytan Me­delpad och konceptet var varken möjligt eller önskvärt. Istället bildades Annapurna Conservation Area med mål att allt bevarandearbete ska ske i nära samarbete med lokalbefolkningen.

Balans mellan jordbruk och skydd av unika natur­värden bildade röd tråd. Förbättrade levnadsförhål­landen för traktens människor blev en annan uttalad ambition. I avsaknad av statligt stöd kom trekking­turism att stå för mycket av finansieringen. Obliga­toriska entréavgifter infördes för vandrare i området. Intäkterna har bland annat hjälpt till att finansiera alltifrån solpaneler och mikrokraftverk till energisnåla spisar och utbildning om ekologiskt jordbruk.

Överlag har responsen varit mycket positiv. Jämfört med flertalet nepalesiska byar är områdets bosättning­ar påfallande välmående. Samtidigt existerar gott om kritiska röster. Vissa anser att en för liten andel av tu­ristintäkterna stannat i trakten och istället hamnat i fel fickor. Andra pekar på att lokala krafter borde få ökat inflytande över hur skog och vattenresurser utnyttjas.

Även kraven på framsteg och utveckling har bidra­git till uppenbara skönhetsfläckar: Vägbyggen som öppnar upp sår. Traditionell arkitektur som, under ivern att dra in mer turistpengar, ersatts av okänslig hotellbetong. Ändå kvarstår ett viktigt faktum: På många håll i Nepal har de stora bergsskogarna försvunnit. Här finns de fortfarande och är fyllda med ovärderligt liv.

Under de tre följande vandringsdagarna från Mohare Danda korsar vandringsleden vad som påstås vara världens största rhododendrondjungel. Då och då avbryts tystnaden av märkliga fågelläten och skepna­der. Några bär på halvmeterlånga stjärtspröt, andra är klädda i blixtrande blått. Mitt i ingenstans avslöjar prasslet över torra löv något än mer överraskande än så.

Första människorna som vi möter för dagen är två tyskar och tillika nyblivna pensionärer.

– Once in a lifetime, säger paret unisont när de redogör för sin fyra år långa jorden runt­färd med husbil från hemmet i Heidelberg, hur de färdats genom Turkiet och Iran och nu nått Himalaya efter att ha rest under beväpnad eskort genom pakistanska Baluchistan.

Nu har husbilen fått fritt några dagar medan de själva återupplever sin ungdomsvandring till Anna­purna.

– Knappast något är sig likt i Nepal, säger mannen drömmande mot svunna årtionden då Katmandu ännu inte drabbats av de snabbväxande tredjevärldenboom­ städernas urbana raseri.

– Ja, förutom här då. Skogen doftar fortfarande så ljuvligt av rhododendronknoppar och luften är så frisk, inflikar kvinnan innan de försvinner vidare in i grönskan.

Natt i ghorepani. Dunsen väcker mig tidigt. Klockan är 4.30, möjligen 4.45. Kanske är jag bara omtumlad efter förflyttningen från lågmälda Mohare Danda Community Trail till Nepals populäraste vand­ringsled, Annapurna Panorama. Skiftet markerade ett omtumlande byte från dal bhat (ris­ och currygryta med linser) och enkla träsängar till lockrop om allt­ ifrån äkta italiensk cappuccino till varmvattendusch på rummet.

Väderrapportens hot om snöoväder tog dessutom effektivt kål på vår sista förhoppning om ett möte med höga Himalaya. Ändå är det verkligen någon som bultar på min dörr.

Trots att soluppgången är flera timmar bort råder full aktivitet i korridorerna på Third Eye Guesthouse. Slamret med dörrar och hänglås följs av klampan­de kängor. Snart även våra. Utomhus dementerar nattrymdens stjärnor resolut alla förebud om oväder. I fjärran skymtar dessutom ljuset från mängder av pannlampor som metodiskt rör sig mot utsiktspunkten Poon Hill. På avstånd påminner karavanen om ett förryckt luciatåg.

Just före gryningen kommer Shiva och jag ikapp. Snart står vi på kullens krön. Soluppgången som följer är långsam och får det att se ut som om bergen självantänder. Sakta skiftar Dhaulagiri, Tukuche Peak, Nilgiri, Annapurna och Hinchuli från milt rosa till isande vitt. Euforin är total.

– Jag har fyllt 75 år! Tänk att jag får uppleva det här, säger en äldre man från Australien och låter nästan gråtfärdig av lycka.

Att toppa gryningen på Poon Hill borde vara omöjligt. Ändå gör vi det. Öster om Ghorepani följer ett nytt tretusenmeterspass. På motsatt sida leder sten­satta steg ner i en tvär bäckravin. Vatten porlar upp ur sprucken is. Knotiga träd tycks äldre än tiden själv.

Då vi åter når värmande sol har urskogen briserat i flammande rött. Med bergssidor täckta av blossande rhododendronblom krävs det en skymning för att få stopp på steg som inte vill stanna.

Platsen heter Bhashikarka. Två enkla tehus trycker i en sänka vaktad av spröd bambu och brant djungel. Rummet är kalt och enkelt, friden som infunnit sig svårslagbar. Dåsar snart i sovsäcken och låter dagens bilder komma tillbaka. I bakgrunden söver porlande Himalayavatten. I övrigt är natten ljudlös.

Läs också: Bästa vandringslederna i Nepal för oförglömliga trekkingäventyr

På sjätte vandringsdagen blir skog till terrass­odlingar. Snart följer även allt tätare klungor av hus. Gurungfolkets största bosättning Ghandrung balan­serar mellan ytterligheter. I öster vetter byn mot Modi Kholas avgrundsdjupa flodklyfta. I norr bildar Anna­purna och Machapuchare (som brukar kallas Fishtail Mountain) närgångna ytterväggar. Trots alla hårt spända muskler och bastanta bröstvärn är de mäktiga bergen ändå sårbara.

Ibland kallas Himalaya för den tredje polen. Flera av nycklarna till liv finns här. Smältvatten som är av­görande för en miljard människor. Ekosystem som står för oöverskådlig betydelse. Nu krymper både glaciärer, snötäcken och skogar.

Just som två vita springare rusar i full fart längs en stensatt gränd ringer Shivas tvååriga dotter för att få sin dagliga rapport om människorna, djuren och växterna vi mött.

– Jag hoppas verkligen att allt ska finnas kvar och vara lika vackert även då hon blivit vuxen, säger Shiva med blicken fäst på Annapurna South.

Någon timme senare har vi lämnat Ghandrung bakom oss med vita Himalaya i ryggen och nästa bondby i fonden. Stäppörnar seglar över rymden. Nedanför ett blommande silkesträd plöjer en äldre man sina åkerlappar med hjälp av en svart oxe. Längre bort skymtar den vindlande bilvägen tillbaka mot staden Pokhara.