Jättarnas kamp: möt elefanterna i Thailand på deras villkor

Plötsligt var det inte längre socialt accepterat att rida på elefanter. “Plågeri, misär och grymma träningsmetoder”, hävdade djurrättsaktivisterna. “Vi tar bort det från utbudet”, lovade researrangörerna, när allt fler började säga ifrån. “Men vad ska vi göra nu då?” frågade sig turisterna som fortfarande ville åka till Asien och komma öga mot öga med de exotiska bjässarna. 

Och hur ser läget och framtiden egentligen ut för Thailands cirka 4 000 domesticerade elefanter? Och hur blev det som det är idag?

Jag står några meter från den första thailändska elefant som jag fått stifta bekantskap med. Just denna heffaklump heter Ka Moon, är över 50 år gammal och väger två ton. Hon står vid inhägnadens staket och leker med en vattenslang. Efter en stund kommer Mai Noir, eller Lilla Mamma, och Mo Lou Por, som betyder bomull på karen-folkets språk. 

Vi befinner oss i Chiang Rai, inte långt från gränsen mot Laos och Burma och bara fem minuters resa med bil från det berömda vita templet Wat Rong Khun. Ledd av en inte helt anspråkslös kulmage kommer Jack Highwood gående längs en palmkantad allé. 

– Välkommen till Elefantön! utropar han och sträcker ut armarna.

Han blev förälskad i de stora djuren under en volontärresa till Kambodja för 15 år sedan, där han så småningom grundade ett elefantprojekt. Häromåret slog han upp portarna till Elephant Valley Thailand. Några av de sex elefanterna hade tidigare jobbat i turistindustrin, andra med att bära stockar och bråte i skogen. Han minns hur attityden i resebranschen var när han började. När arrangörer ombads bojkotta shower och elefantridning var svaret att man inte hade rÙ?d att låta bli att ge folket det de ville ha.  

– Nu har vi fler med oss. Faktum är att vi till en början också erbjöd elefantridning i Kambodja. Men sedan så började vi fråga oss vad vi kunde göra för elefanterna, istället för tvärtom. Turisterna har mer makt än vad de tror. 

På anläggningen, där de turister som vill kan sova över, finns två huvudsakliga aktiviteter. En är att vara med vid utfodringen, en annan är en vandring runt ägorna som omger byggnaderna och där elefanterna vandrar fritt. Framför oss går två mahouter, elefantskötare, och ytterligare tjugo meter längre fram lunkar två elefanter. 

– Vi brukar säga att besökarna “vallar ellisar” (slang för elefanter). När elefanterna kommer hit är de närmast autistiska. De har varit vana vid att stå fastkedjade och att inte röra på sig förrän de blir tillsagda. På det här sättet får de lite motion och lär sig att bli bekväma med sina omgivningar, säger Jack Highwood.

Elefanterna är inhyrda eller på lån. Man ger inte bort en elefant, inte ens de ägare som inte vill eller har råd att ta hand om dem. De är alltför värdefulla. En nykläckt elefantunge eller en fertil hona kan dra in uppemot en miljon bath, motsvarande cirka 300 000 kronor, om året. Och ha en prislapp på det dubbla.  

– Skulle jag vilja “rädda” en missanpassad, bråkig eller skadad elefant från dåliga förhållanden måste jag köpa den. Men då köper ägaren bara en ny elefant i bättre skick. Du måste förstå att det är skillnad på vilda och domesticerade elefanter. De i fångenskap betraktas som arbetsdjur och har samma legala status som en get eller buffel.

– Istället hoppas jag kunna visa att det går att lyckas ekonomiskt på det här viset och jobba med branschen. De flesta mahouter är inte ondskefulla, många älskar sina djur, men har inte blivit presenterade för andra alternativ. 

En gång i tiden fanns elefanter i miljontal i Asien och Afrika. Idag räknas samtliga tre elefantarter som utrotningshotade. Av den asiatiska elefanten beräknas mellan 26 000 och 34 000 finnas kvar i det vilda. Thailand har mellan 2 500 och 4 000 av dem – de är svåra att räkna – och ungefär lika många i fångenskap. Hälften av elefanterna i fångenskap används idag i turismnäringen, men länge var majoriteten av de domesticerade elefanterna sysselsatta med att avverka skog.

1989, då en stor del av Thailands naturskogar blivit skövlade, förbjöds dock all skogsavverkning på statlig mark. Över en natt blev 80 procent av Thailands timmerelefanter arbetslösa. 

Räddningen, i brist på bättre ord, kom i den sammanfallande turistboomen. De elefantskötare som inte ville ge sig i kast med den nu ökande illegala skogsavverkningen sÙ?kte sig ner till städerna och turisterna. Där, i de högtrafikerade smältdeglarna av människor, kunde de hitta nya inkomstkällor för sina elefanter. 

Brist på mat och rent vatten, förorenad luft, långa arbetstimmar och stressande ljudnivåer bäddade för miserabla levnadsförhållanden för både djur och människa. Tillvaron för de elefanter som kom att användas i den illegala skogsavverkningen var inte heller någon solskenshistoria. 

En rapport från 2002 av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO om elefanter i Asien belyser några av farorna. Förutom elefanter som skadades eller dog i den svårtillgängliga terrängen lemlästades en del av kvarglömda landminor. Andra djur gjordes beroende av droger för att klara arbetsbördan.

–  Men jag skulle tro att de timmerelefanter som idag arbetar i den lagliga skogsindustrin, alltså den som sker på privatägd mark, har det bättre än många som används inom turismen. När en timmerelefant är klar för dagen Ù?r den klar. Det finns skugga, och ofta är de i en mer naturlig miljö, säger Jack Highwood.  

Mellan 2010 och 2017 fördubblades antalet turister som besökte Thailand. Under samma period ökade antalet elefantanläggningar med 30 procent. Och när de domesticerade elefanterna i Thailand inte räckte till för att stilla turisternas sug fick det konsekvenser som sträckte sig långt utanför landets gränser. 2013 kom alarmerande rapporter om att smugglingen av vilda ungdjur från framförallt Burma, men också Laos, till Thailand ökade dramatiskt. För att bekämpa handeln infördes därför nya rutiner med DNA- och mikrochipmärkning.

I Thailand finns ungefär 180 elefantcenter som tillsammans sysselsätter drygt 2 200 djur, och branschen fortsätter att växa. Inte minst bland nyrika affärsmän som vädrar goda vinstchanser och smäller upp enorma attraktionsmål som kan ta emot upp till 6 000 besökare om dagen. Av de 30 miljoner turister som årligen besöker Thailand planerar uppskattningsvis nästan hälften av dem att rida på en elefant. 

För vissa är det en häftig aktivitet att bocka av på att-göra-listan. För andra är det en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Kanske är det också just denna jakt efter upplevelser som gör att så många inte stannar upp för att fråga sig själva vad elefanten egentligen tycker om att spela basket, åka trehjuling eller bära turister på sin rygg.

I en rapport från 2016 av djurrättsorganisationen World Animal Protection kunde man se att 77 procent av djuren levde under undermåliga förhållanden. Inte heller elefantskötare jobbar under bra förhållanden. Det som en gång i tiden var ett aktat yrke som gick i arv över generationerna har blivit ett lågavlönat lågstatusjobb, där unga, papperslösa män från framförallt Burma utgör en stor del av arbetskraften. 

Människor har ridit på elefanter i tusentals år – långt innan uttryck som “djurvänlig och medveten turism” myntades. Men nu börjar något hända. Att kräva dugliga förhållanden för djuren – i alla fall de vilda och exotiska – börjar bli allmängods.  

– Många ställen har börjat marknadsföra sig som elefantvänliga trots att det kanske inte stämmer. Men de märker att turister efterfrågar detta. Då kan de ta mer betalt. Istället för ridning eller shower har man börjat erbjuda badning, matning och vandring med elefanterna. Det är bättre, men inte bra, säger Dao, som egentligen heter Oranit, och jobbar för World Animal Protection.

Jag äter lunch med henne och kollegan Fran Keary vid ett rödfärgat stenbrott med intensivt tandkrämsblått vatten, en plats som brukar kallas Chiang Mais Grand Canyon.

– Varför är det dåligt att bada med elefanter? undrar jag.

– Tänk dig själv att vara blöt i timmar i sträck, varje dag, med mängder av turister som klänger på dig. Det är inte naturligt för elefanter. Dessutom, hur tror du att mahouterna får elefanterna att stå blickstilla under så långa perioder? – Hur menar du? 

– För att de ska stå stilla måste de få dem att stå stilla, säger Dao.

Fran Keary hoppar in: 

– För att djuren ska anses vara säkra för närkontakt med turister används ofta grymma träningsmetoder för att bryta ner dem fysiskt och mentalt, knäcka deras psyke. Unga kalvar separeras från sina mödrar och hålls instängda och fastbundna i så små utrymmen att de inte kan röra sig alls. Det är hemskt.  

– Elefantbadning är bara en variant av lidande, säger Dao. 

– Men, invänder jag, kan det inte finnas ställen där man kan bada med elefanter där ägarna tar väl hand om dem?

– Det är inte det som är poängen, säger Dao frustrerat. Det är omöjligt för en turist att skilja pÙ? ett elefantcenter som låter turister rida eller bada dem och som plågar och exploaterar djuren, mot ett som inte gör det. Bäst är anläggningar där man får se djuren på avstånd. 

– Man rider ju på hästar, varför är elefanten så viktig att värna om?

– Elefanter är inte gjorda för att ridas på, snäser Dao. De är vilda djur. Rapport efter rapport visar hur de plågas och far illa. Dessutom finns det så få kvar av dem.  

Min resa fortsätter söderut. Förbi risfält med vadande hägrar och hukande människokroppar i ett gyllene morgonljus som sträcker sig till horisonten och konturerna av mjuka, vilande berg. 

Två timmar försenad kör vår vita van in på Boon Lott’s Elephant Sanctuarys lummiga uppfart.

– Vi har medvetet gjort det svårt att hitta hit. Vi vill inte ha några oinbjudna besökare, säger Katherine Connor som grundade fristaden 2005.  

Precis som för Jack Highwood fick hennes passion för elefanter fäste under en volontärresa. Året var 2002 och hennes liv vändes uppochned när hon fick träffa en undernärd elefantkalv vid namn Boon Lott. Trots stora insatser gick kalvens liv inte att rädda. Hon sålde sitt hus i Storbritannien, bröt en förlovning och grundade fristaden i Boon Lotts minne. 

Av de etablissemang vi hittills besökt är Katherine Connors oas, för det är precis vad det är, både det vackraste och mest radikala. Hittills har hon lyckats förvärva 600 hektar skogsland, planterat tusentals träd, odlingar av alla sorters exotiska frukter, öppna fält, täta skogspartier och färskvattensfloder som de tolv elefanterna, fem hanar och sju honor, kan vältra sig i. 

– Vad som skiljer oss från många andra reservat är att vi inte har ekonomiska motiv. Vi vill inte göra turisterna glada, det enda vi bryr oss om är glada elefanter, säger hon. 

Hon är bra på att förmedla passion. Något som inte bara märks på den långa väntelistan. Mellan ett och två år brukar man som turist få vänta på ett besök. För att bättre få förståelse för de intelligenta djuren och lära sig om turismen som uppstått kring dem vill Katherine gärna att besökare stannar i minst ett par dagar, helst längre. Att ta emot turister är dock en självklarhet. 

– Många turister vill se elefanter och rida på dem för att de älskar dem. Det många inte inser är det lidande som ligger bakom turismen. Om de visste det skulle de aldrig rida på en elefant, säger hon. 

Teakskogen tätnar. Den tunna sträng med grus vi färdats på löses upp i vild natur när vi parkerar på toppen av ett krön. Härifrån väntar en kvarts promenad nedför porlande landskap med mjuka terrasser. En ljusbeige ko står lojt och tuggar i den lilla dalen. Vi skuttar över en bäck, där glimmande blå trollsländor dansar i luften, och vi är framme. Vi ska träffa Supakorn Tanaseth som nyligen påbörjat sin resa mot en mer elefantvänlig framtid. 

När affärerna började gå trögt började han leta alternativ. Med hjälp av organisationer som Tui Care Foundation och World Animal Protection har han nu bytt inriktning på sin elefantanläggning i Chiang Mai. Bland annat ska en ny utsiktsplattform byggas. Och så har anläggningen bytt namn till Chang Chill. Men det är inte den största förändringen. Längre upp i skogen står elefanten Mayura (Påfågeln) och mumsar på bambuskott. Hon slår bort några flugor med den ludna svansen. Hennes mamma Mae Gohgae står en bit bort och håller koll på sin dotter. 

Innan de kom hit arbetade de först i skogsindustrin på gränsen till Myanmar och sedan som taxielefanter i Chiang Mai. Därefter har de använts till ridning och badaktiviteter. Nu är de fastspända i kedjor. Men om några månader kommer de att ströva fritt. Utan badtvång, sadel eller måsten.

---

Text: Johanna Jackson • 2020-03-13
Restips • Thailand • Ansvarsfull turism • Chiang Mai • Djur & natur • Reportage