Foto: Håkan Elofsson

Foto: Håkan Elofsson

Frankrike

Bohemernas Paris

Paris var kreativitetens moder. Paris var världens mitt. Paris var allt. Per J Andersson går i författares och konstnärers fotspår i Frankrikes huvudstad.

Text: Per J Andersson • 2008-03-18

Om du kliver in i bokaffären Shakespeare & Co på rue de la Búcherie på södra Seinestranden är du framme. Definitivt framme. Böckerna du köper här förses med en stämpel på försättsbladet. Texten lyder: Kilometer Zero París. Alltså: Noll kilometer till Paris. Här slutar med andra ord resan till världens centrum. Quartier Latin och St-Germain-des-Prés. Närmare den västerländska kulturens mitt går inte att komma.

Givetvis handlar det om en subjektiv känsla, bunden av tiden, minnena och drömmarna. Men denna känsla styrde tusentals unga européer och amerikaner som i tre vågor invaderade staden i jakt på kreativa och bohemiska miljöer.

Första vågen i slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet: August Strindberg, Christian Krohg, Pablo Picasso …

Andra vågen på tjugotalet: Ernest Hemingway, Man Ray, James Joyce, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald …

Tredje vågen på femtiotalet: Miles Davis, Birgitta Stenberg, Stig Claesson, Pär Rådström, Lars Forsell, Allen Ginsberg …

Bohemernas Paris

BARA FÖR ATT NÄMNA NÅGRA som fått nog av den kulturella och sociala ankdammen där hemma och jagade något större, viktigare och häftigare.

Amerikanskan Sylvia Beach öppnade redan 1919 Shakespeare & Co, som inte bara var en bokaffär utan också ett övernattningsställe för fattiga författare och kulturcentrum med poesiuppläsningar och litterära soaréer. Ett andra hem för alla från The Lost Generation över The Beat Generation till dagens amerikanska collegestudenter med Eurorailkortet i bakfickan.

När jag kliver in i Shakespeare & Co en vintermåndag 2008 får jag en känsla av att det mesta är sig likt från förr, samtidigt som den nya tiden svept in och vitaliserat vemodet. Nya böcker, ung personal och en kontokortsläsare trängs med dammiga antikvariatfynd och gistna möbler. På övervåningen: en gammal reseskrivmaskin, en säng och fåtöljer där unga amerikaner sitter och bläddrar i böcker med något drömskt i blicken.

VAD DRÖMMER DE OM? Alla försöker de för sitt inre frammana en tid som flytt. Är det förresten inte James Joyce som där kommer in genom dörren med manuset till Ulysses och räcker över det till Sylvia Beach, som säger att hon ska låta trycka det? Sitter inte Ernest Hemingway och Scott Fitzgerald – praktiskt taget halva The Lost Generation – där borta och pratar om att Paris sett från trapporna framför Sacré-Coeur framstår som Europas vitaste stad?

Den första bohemvågen valde Montmartre som tummelplats. Här föddes impressionismen, här diktade modernistpoeten Guillaume Apollinaire, hit vallfärdade spanjoren Picasso och här målade Henri de Toulouse-Lautrec, känd för färglitografin som hänger reproducerad i hundratusentals hem världen över (och på min toalett hemma i Stockholm): affischen för kabarén Moulin Rouge.

Picassos stamhak, kabarélokalen Lapin Agile, finns ännu kvar, men för övrigt är Montmartre en gräll nostalgibakelse som känns som ett konstnärs-Disneyland.

Bohemernas Paris

IRLÄNDSKA PUBAR, klichéfranska krogar med rödvitrutiga dukar och kypare i röda scarves och svarta baskrar och så Place du Tertre, där det även en kylslagen, regnig januarieftermiddag är tätt mellan konstnärerna som gör porträtt av turister och förverkligar myten om Paris.

“Paris är aldrig vad det varit, men det är det som är charmen”, sa Pär Rådström, en av de svenska författare som på femtiotalet drabbades av en plötslig längtan till Paris.
Men även jag är ute efter myten snarare än verkligheten. Därför sätter jag mig på klassiska metrolinje fyra med sina smala rasslande spårvagnsliknande vagnar, och åker söderut till en annan förflutenhet: Montparnasse.

Det var dit den andra bohemvågen valde att bege sig när Montmartre och intilliggande Pigalle förvandlats till pråliga nöjeskvarter med nattklubbar, danssalonger, prostituerade och hallickar.

HÄNDELSERNAS CENTRUM under åren efter första världskriget låg i skärningspunkten mellan boulevard du Montparnasse klassiska konstnärskaféer: Le Dôme, La Coupole, Le Select och La Rotonde.

På Dôme träffades konstnärer från Balkan, Östeuropa och Skandinavien (Dardel, Grünewald med flera) för att spela poker och invänta inspiration. I kotteriet ingick den japans-ka konstnären Tsuguharu Fujita, som tyckte om att klä sig i kvinnokläder, och den frigjorda modellen Alice Ernestine Prin, mer känd som Kiki, förevigad på Man Rays berömda foto Le Violon d’Ingres. Hon kunde komma till morgonkaffet på Dôme och utbrista högt:

– Inatt blev jag älskad så skönt.

För konstnärerna i tjugotalets Paris var Kiki både centralgestalt och maskot; frigjord på ett otidsenligt sätt. Hon tog för sig, men var inte fritt villebråd för männen. Var det någon man som trodde det och nöp henne i baken fick de sig en rungande smäll.
I Montparnasse kan man idag åka slalom mellan litterära och konstnärshistoriska minnesmärken. På boulevard du Montparnasse tvärgata rue Delambre handlade Strindberg sin ost (nummer 8), arbetade Man Ray (nummer 15), bodde Fujita (nummer 5) och träffades första gången amerikans-ka författarna Hemingway och Fitzgerald (på Dingo Bar, numera omdöpt till Auberge de Venise, nummer 12).

NÄR 1900-TALETS ANDRA STORA KRIG var slut föddes längtan efter Paris igen. Nu var Europa åter vidöppet. Tillväxten sköt fart, optimismen spirade. Men samtidigt hårdnade Sovjets grepp om Östeuropa. Kalla krigets iskyla svepte in och på båda sidor om järnridån fanns domedagsvapnet: atombomben. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan mänskligheten skulle möta sin undergång.

1950 kom en ung Birgitta Stenberg till Paris bärande på drömmen om att bli författare och en lust att se världen – innan det var för sent. På Café de Flore och Les Deux Magots i St-Germain-des-Prés satt existentialisterna och diskuterade den falska objektiviteten med sådan stil och finess att de blev en levande attraktion.

Barerna skröt i sin marknadsföring med att man hos dem kunde möta Sartre och Camus, ja, hela den franska intellektuella eliten.

EN ÖL, EN CIGARETT och en fläkt av existentialism. Böcker och filosofi var inte torrt och dammigt, utan en på samma gång cool och brinnande iver att förstå sig själv och livet.

Ivern var inte bara intellektuell utan också fysisk: “Vi hade älskat oss genom natten med dess svalka genom det öppna fönstret …” skriver Birgitta Stenberg i Alla vilda och fortsätter: “Sedan följde den tidiga morgonen då vi lämnade hotellet med våra kroppar tunga av sömnbrist och svullna av kärlek. Så fort jag satt foten utanför hotellets entré steg den nya, bubblande känslan av förväntan i mig.”

PÙ? bögbaren La Reine Blanche, som inte längre finns kvar, träffade hon den svenske poeten Paul Andersson, som precis som Arthur Rimbaud skrev alla sina dikter ung för att sedan plötsligt försvinna från den litterära scenen. Deras första möte började med att Paul frågade Birgitta om hon läst just Rimbaud. När hon skakade på huvudet stoltserade han:

– Det måste du göra. Sen kan vi talas vid.

DET BLEV EN LÅNG BEKANTSKAP, men inte helt okomplicerad. Birgitta Stenberg beskriver Paul i Kärlek i Europa som självupptagen och manisk, å andra sidan i sig ett äventyr. Bränslet var öl, cigaretter och amfetamintabletten med det kongeniala namnet Maxiton och livet en paradoxal känsla av total närvaro och väntan på det litterära genombrottet – och kanske också atombomben.

1955 var min pappa, son till en stålverksarbetare i Avesta, 24 år och satte sig på tåget till Paris. Han hade sett franska filmer av bland andra Marcel Carné och lockats av de romantiska Parismiljöerna. Pappa var här då allt hände, medan jag plågas av en känsla av att jag kommit femtio år för sent.

På Bar Nesle dövar jag en regnig vintersöndag vemodet med en sallad med varm chevreost och ett glas iskall Côtes-du-Rhône från en liten karaff, som i menyn kallas pichet (som låter lika sofistikerat som un formidable – det ord du ska använda för att serveras en stor öl). I ena hörnet en platt-tv som visar en fotbollsmatch, i andra hörnet ett skramlande flipperspel. En vardagsbar i St-Germain-des-Prés som tillsammans med Bar Monaco, som idag heter något annat, för ett halvt sekel sedan var stamlokus för Stig Claesson, Slas.

Åh, man skulle ha varit med då. Hör bara vad Slas skriver i Efter oss syndafloden: “Vi var alla unga och mer eller mindre begåvade och vi var vackra.”

FYRTIO STEG från baren in i den lilla gränden rue de Nesle ligger Hotel de Nesle där Slas bodde med få ägodelar förutom en reservoarpenna av märket Eversharp, ett teckningsblock och en skrivmaskin. Jag går bokstavligen i Slas fotspår, men får det till fyrtiofem steg, vilket får ses som en god överensstämmelse. Kanske har ingången till baren flyttats – eller så hade Slas helt enkelt längre ben än vad jag har.

Jakten på frihet och kreativitet i Paris i mitten av femtiotalet delade Slas med andra blivande och redan etablerade kändisar som Pär Rådström och Lars Forssell, skulptören Alberto Giacometti och jazzmusikern Miles Davis, som för övrigt Slas och Lars Forssell intervjuade på en bar i Montparnasse i hopp om att skicka hem en artikel till en svensk tidning och få ner en check med ett välbehövligt arvode. Men både den kände jazzmusikern och de svenska författarna drack sig så fulla att ingen dagen efter mindes något om vad som hade sagts.

“Vi kände en total frihet som jag ibland kan undra vem som gav oss”, skriver Slas och berättar också om hur han långt senare hemma i Stockholm avlyssnar ett samtal på en restaurang mellan några yngre svenska författare som pratar om vilka märkesviner de druckit i Paris. Slas reser sig och går fram till sällskapet och säger:
– Om ni kommer ihåg vad ni drack i Paris har ni ta mig fan inte varit där.

VAD HÄNDE SEDAN? Sedan kom de amerikanska beatförfattarna med Allen Ginsberg i spetsen, protesterna mot Frankrikes krig i Algeriet och studentrevolten. Men allt där är historia. När jag idag, 2008, traskar förbi kaféerna på boulevard St-Germain ser jag inga fattiga bohemer eller diskuterande existentialister, bara kreditkort och kulmagar – och i en reflekterande barspegel: mig själv med en Parisguidebok i handen och en blick som en hyena.

Annat var det för femtio år sedan. Då reste man till Paris med oceaner av oplanerad tid framför sig, skral kassa och på enkel biljett. Allt ordnade sig i sinom tid. Hem kom man alltid.


Text: Per J Andersson • 2008-03-18
FrankrikeRestipsParis

Scroll to Top