Följ med på reportageresa till de fem italienska världsstjärnorna: Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Foto: Linda Gren.

Italien

Cinque Terre – tåg, vin & vandring

Lågsäsong är bästa tiden för att besöka Cinque Terre, det älskade italienska världsarvet som blivit lite för populärt för sitt eget bästa. Vi drog på oss vandringskängorna och hoppade på tåget!

Text: Jonas Henningsson • 2021-07-16

När vi vaknar och skjuter bort träjalusierna från fönstret syns inget annat än blådallrande hav och obruten horisont. Nu förstår vi den nattliga promenaden hit och känslan vi fick av att bestiga berg mer än att gå med packningen. Det är så brant att vi kan luta oss ner från vår terrass och plocka apelsiner från toppen av grannens träd under oss. En bra anledning att upptäcka Cinque Terre under lågsäsong är att det är fritt fram att välja bland boenden som under sommaren är både dyra och fullbokade. Visst finns det en del bra hotell i området, men att hyra rum privat är det bästa sättet att bo här enligt oss.

– Ingen har bättre utsikt än ni, så mycket vet jag, säger vår Airbnb-värd Erika självsäkert samtidigt som hon kommer ner med morgonkaffet. 

Själv har jag hunnit vindla mig genom de meterbreda gränderna ner till bageriet och handlat nygräddat bröd. På lilla Coop trängdes jag med gamla damer framför delikatessdisken. Tillsammans fyllde vi korgarna med pesto, mozzarella, nybakat bröd, olivolja, tomater och oliver. 

Läs även vår guide till Cinque Terre.

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Byarna är sommarvarma långt in på hösten. Foto: Linda Gren.

Erika som vi hyr bostad av är född i Cinque Terre, i byn Vernazza. Föräldrarna hade hus i två olika byar, men till slut valde de att bosätta sig i mammans hemby Riomaggiore. Inget dumt val, inser vi nu när vi går runt i den vertikala trädgården, ett snedsteg så hamnar man i havet. Solen steker på bergssidan, apelsiner och citronträd dignar av frukt, en enorm agave lutar sig kaxigt ut över stupet. 

Luften är fylld av dofter från trädgården. De gamla stenhusen som trängs längs branten i Riomaggiore är uppfriskande luggslitna. Terrassen nedanför oss är den mest ovårdade man kan tänka sig. Grannen klipper aldrig gräset och fixar inget. Han har världens bästa utsikt men har inga ambitioner att ställa sig in. 

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Lederna är fina men branta. Foto: Linda Gren.
Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Ladda med långmiddag inför vandringen. Foto: Linda Gren.

Några fiskmåsar turas om att störa vår magiska frukoststund med utsikt över havet. Svepande, skärande ljud när nästa tåg anländer där nedanför oss är det enda övriga störningsmomentet. Järnvägen har förändrat Cinque Terre, när den invigdes öppnades området upp för besökare och invånarna fick också lättare att ta del av världen runt omkring. Tåget stannar i samtliga byar utom de dagar då lamporna lyser röda utanför stationerna. Lamporna är del av ett varningssystem för Cinque Terre, som är extremt utsatt för väderskiftningar. Röd lampa betyder att inga tåg går längs kusten, byarna blir avskärmade, inga besökare kan ta sig hit, få varutransporter hittar fram och de flesta affärer och restauranger stänger. 

Lite senare drar vi på oss vandringskängorna och fäster blicken på bergskanten när vi börjar traska genom bostadskvarteren, dit upp ska vi! Vi passerar kyrkan San Giovanni Battista mitt i byn och hittar ut på en stig som snabbt tar oss upp genom vinstockar och grönska. Uppe på kanten når vi belöningen: utsikten över Rio­maggiore och havet. 

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Tåget går mellan de fem byarna alla dagar förutom då lamporna lyser röda utanför stationerna. Foto: Linda Gren.
Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Hamnen i Manarola är så liten att båtarna spiller ut på gatan. Foto: Linda Gren.

Dagen därpå gnisslar tåget in på stationen i Corniglia och vi tar de 335 stegen upp till byn, påeldade av en energisk sol, det är stekhett idag. 

Kyrkklockan ringer när vi når hjärtat av byn. Det är fler än vi som toksvettas och vi samlas kring vattenkranen för att fylla på flaskorna. Allt är litet i Corniglia. Gatorna är små, sopbilen är en söt trehjuling och fiskbilen också pytteliten. Snart sitter vi på byns mysigaste vinbar, superliten även den. På den klarröda vespan som står parkerad utanför ligger nyplockad svamp på tork inför kvällen. 

Cinque Terre betyder “de fem länderna”. ­Området blev nationalpark och listades som världsarv av Unesco 1997. Byarnas läge gör dem extremt otillgängliga och utsatta. För bara hundra år sedan var den enda möjligheten att komma hit med båt eller via knöliga åsnestigar som betvingar tyngdlagen och som idag är vandringsleder i världsklass. Men i runt tusen år har människor bott här och odlat de branta sidorna ner mot havet. Vindruvor, oliver och grönsaker har skördats från de små terrasserna. 

Tidigare var byarna isolerade även från varandra, man bråkade sinsemellan, men det stora hotet kom från havet där pirater härjade. Det isolerade läget och de vindlande smala gränderna erbjöd skydd så länge att byborna hann ta sig upp över bergskammen och försvinna innan piraterna hann fram. 

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Byarna är härligt sömniga under lågsäsong. Katterna trivs. Foto: Linda Gren.

Nästa dag vaknar vi av att tusen fötter dansar vildsint på plåttaket ovanför oss. Vi skjuter bort jalusierna och möts av en gråsörjig vägg. Havet ser vi inte alls. Ett kraftigt skyfall vräker in över byn. Vattnet åker kana nedför trapporna i gränderna. Katterna pilar in i husen, fåglarna slutar sjunga. 

2011 drabbades Cinque Terre av förödande skyfall med flera dödsfall i byarna. Det finns inget som skyddar när jorden lämnar sin plats på slänter och sluttningar och beger sig mot havet. När regnet tilltar gömmer vi oss inne på vårt favorithak i Riomaggiore, Fuori Rotta. Silvia som fyller på våra kaffemuggar menar att regniga dagar som denna är de bästa dagarna.

– Då kan man utforska byarna och gränderna utan att fastna i folk, ni kan inte föreställa er
hur mycket folk det kan vara här på sommaren, man kan inte ens komma fram och servera, säger hon. 

– Det är för dyrt att bo här också, och ändå står nästan alla hus tomma under vintern, det är bara sommarhus, klagar Silvia som bor i staden La Spezia och tar tåget hit varje dag. 

–Där händer det i alla fall något, säger hon.

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Ristorante Miky i Monterosso är omnämnd i Michelinguiden och en av alla matställen värda ett stopp. Foto: Linda Gren.
Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Har man bara bra råvaror är de kulinariska kickarna enkla att få. Foto: Linda Gren.

Nästa dag har regnet bedarrat och vi tar tåget till Monterosso, den nordligaste av byarna. Marcia Raggi tar emot oss på boutiquevingården A Scía som hon driver inne på den egna stora gården. Det vita vinet som parkerar i glasen är gjort på druvorna bosco, albarola och ver­mentino men inte minst, enligt Marcias idé om hur man ska göra vin, med terroir och gamla metoder som ledord. 

– I Cinque Terre var det historiskt sett kvinnorna som gjorde vin, för männen var ute på havet eller iväg någon annanstans och arbetade. Så att göra vin är en kvinnlig sysselsättning, det vill jag visa, säger Marcia. 

Marcia gör små partier av rött och vitt vin – och så passitovinet sciacchetrà. Passito är en vanlig metod i norra Italien som innebär att man låter druvorna torka efter skörden, vilket ger en koncentrerad druvsaft och ett smakrikt sött vin.

Dofterna i ekfaten påminner om rätterna som mödrarna tillagade över spisen. Marcia använder fransk, bulgariskt och italienskt trä, kombinationen ger enligt henne den perfekta aromen. 

– Mitt vin ska dofta som en vacker kvinna!

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Vinodlaren Marcia Raggi väcker liv i en uråldrig tradition med sitt hantverksmässigt odlade vin.
Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Passitometoden, där man torkar druvorna, ger en koncentrerad druvsaft och ett sött, smakrikt vin. Foto: Linda Gren.

Vi lämnar Marcia och vandrar snart genom tät tallskog och ser den blå mattan av vatten långt nedanför oss. Vi stryker förbi slitna bostadshus i sten där vandringsledens märke sitter på fasaden, man passerar nästan genom folks vardagsrum. Stora kastanjer täcker marken, vildvin i klaraste rött bländar oss, äpple och citron växer i trädgården. 

Vi är helt ensamma på led 591. Solen håller på att doppa sig i havet när vi når kyrkan Santuario di Nostra Signora di Soviore. Första gången den fridfulla platsen och kyrkan omtalas är i början av 1200-talet, och platsen är än idag stillsam där den balanserar på sluttningen 424 meter över havet. 

Härifrån går det kraftigt utför. Vi välsignar vårt val att gå i den här riktningen istället för den motsatta när vi möter ett par tokpustande vandrare. Lederna är tuffa, aldrig plana, alltid utmanande.  När vi når 264 meter över havet börjar olivträden breda ut sig. Vi märker också att det börjar skymma. Ett grått dis har dansat in över de grågröna olivbladen, i horisonten har havet och himlen förenats i en blygrå nyans. Och nu går det snabbt. När vi når ner till byn Monterosso har ljuset försvunnit helt och det är blysvart. 

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Storslagna vyer. Foto: Linda Gren.
Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Lederna är tuffa men markerade med skyltar. Foto: Linda Gren.

I byn Vernazza möter vi en annan av Cinque Terres vinmakare. Bartolo Lercar arbetade som professor i jordbruksvetenskap vid universitetet i Pisa och levde ett behagligt liv med sin danska fru Lise. Men någonting skavde, något var inte riktigt rätt. 

– För tjugo år sedan, när Cinque Terre blev nationalpark, kände jag att marken och platsen kallade på mig – och då fanns det inget jag kunde göra. Vi blev ett världsarv på grund av vad vi odlade, på grund av vad marken gav. Jag kände att jag bara måste göra något. Vi hade lite mark med vinrankor, så vi startade så. 

Paret inledde det stenhårda arbetet på de nästan omöjliga sluttningarna. 

– I början hade vi en mängd frågor men väldigt få svar. Är det bra terroir för druvorna, är druvorna bra nog för att göra vin? Men undan för undan fick vi allt fler svar. 

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Bartolo Lercar är passionerad när det gäller hans viner, ja när det gäller livet. Han lämnade professorsjobbet när han kände att marken han kommer från kallade på honom. Foto: Linda Gren.

Det första vinet var riktigt färdigt 2010. Året efter drabbade den stora katastrofen Cinque Terre. 

– 2011 förstördes allt, ingenting var kvar efter flodvågen. Vi fick ingen hjälp från försäkringsbolag eller från någon annan. Jo förstås, mina vänner hjälpte mig, men det hela var förödande, minns Bartolo.

Så de fick börja om. Idag producerar den lilla gården viner som hamnar på Michelinlistade restauranger. Och även han gör förstås sciacchetrà, den lokala specialiteten. 

– Det här vinet är som den fula ankungen säger han och drar lite på munnen av doften. 

– Druvorna är vackert färgade, men de luktar lite konstigt. Först tycker alla att “vad är det här”, men sedan, efter två år, är vinet det vackraste som finns. 

Som med alla avgörande livsval var det kanske självklart så här i backspegeln att Bartolo skulle hamna här, men det har inte alltid varit enkelt. 

– Mina släktingar var rika – vi har blått blod i släkten, förstår ni. Det gällde dock inte mig, jag hade inga pengar. Det var tufft att lämna universitetet, men vad ska man göra när hembygden kallar? Det här är Cinque Terres ryggrad. Och jag är född här. Nu sover jag i samma rum som jag föddes i.

Cinque Terre – tåg, vin & vandring
Lågsäsong är absolut bästa tiden att besöka de fem byarna. Foto: Linda Gren.

Få tips om hotell & restauranger i vår guide till Cinque Terre.

Guide till Cinque Terre – vandringar, hotell & restauranger

Städerna vi älskar mest i Italien – svenskarnas topp tio

Italiens häftigaste tågresor – 6 tågrutter du inte får missa

Quiz: 12 frågor – hur mycket kan du om Italien, egentligen?


Text: Jonas Henningsson • 2021-07-16
ItalienRestipsAktiv semesterMat och dryckReportageTågresorVandring

Scroll to Top