Ett annat Venedig

Giardini Pubblici är Venedigs stadspark. En söndagsmorgon traskar jag på den breda kajen förbi parkens båtbusshållplats, under höga kastanjer med mörkgröna kronor, genom den nyrenoverade och daggvåta lekparken. Det doftar sjö och hav, vass, dy och mineral, och kyrkklockorna i Francesco di Paola ringer till gudstjänst.

Senaste 30 åren har Venedigs bofasta befolkning halverats. Halva stan är uthyrd till rika amerikaner, andra halvan är förvandlad till överprissatta hotell med klaustrofobiskt små rum. Men nej, det är inte hela sanningen: i Santa Helena längst ut på Venedigs tåspets är det hyreshus, stekos och hårdrock från köksfönster, doft av nybakat bröd från små bagerier på hörnen, tvätt på tork och småkillar som spelar boll i skuggan av den väldiga fotbollsstadion.
Jag tar en bild och tänker på den som en trofé: jag fångade det fridfulla vardagslivet i Venedig!

Rialtobron i våra hjärtan.

På väg till San Pietro, Venedigs gamla domkyrka, serverar krogarna venetiansk husmanskost och husets vin i duralexglas. På Via Giuseppi Garibaldi, en av stans få gator bredare än två meter, ligger snabbköp och husgerådsaffärer. Vad som är en raritet på Markusplatsen är här standard: tjocka tanter och farbröder med plastkassar proppfulla med vardagsinköp.
Klick! En till trofé.

Öarna i Venediglagunen var en plats man flydde till. Invaderande germaner och hunner trängde undan lokalbefolkningen som tvingades ut på de platta vassöarna i den sumpiga lagunen. På 400-talet byggde de en kyrka på en liten ö som de kallade Rialto (riva alto, högvatten) och resten är historia. Fråga Venedigborna och de säger att Rialto är en matmarknad. Fråga resten av världen och den svarar att det är en vit stenbro som gett namn till biografer och kaféer, en stad i Kalifornien, en skyskrapa i Melbourne och en låt av Ulf Lundell.

Ingen annanstans i stan konvergerar så många turistströmmar som här. Ändå finns lugnet i närheten, eller åtminstone ett lägre tempo med smak av venetiansk vardag. På Fondamenta de la Preson, kajen vid Rialtomarknaden, ligger en rad restauranger och barer som få turister av någon anledning hittar till. Därför har Venedigborna gjort dem till sina.

Jag slår mig ner på Bancogiros uteservering och dricker Venedigbornas, Paduastudenternas och Ernest Hemingways favorit: spritz, en röd och fräsande brygd gjord på vitt vin, kolsyrat vatten och campari.

Fruktbåten vid Campo Barnaba i Dorsodurokvarteret.

I en annan del av Venedig. På kajerna vid Cannaregiokanalen, nära den gamla muren till judiska gettot, ligger tavernor där det är ganska tomt trots att det är lunchtid. Några Venedigfamiljer och en handfull turister, inte mer. Blickar man uppåt Ponte Guglie, en av broarna på huvudturiststråket mellan järnvägsstationen och Markusplatsen, ser man horderna: en människoorm som ringlar sig fram mot nästa sevärdhet.

Konstigt att så få gör avstickare hit, tänker jag medan jag slevar i mig min dagliga tallrik spagetti vongole. Till pastan en kvartsliterkaraff vino de tavolo, superenkelt rödvin som kylts för att dölja bristen på finess. Sju euro för pastan, tre för vinet. Den humana prislappen gör mig så glad att jag kompenserar med en enorm tiramisu där de likÙ�rindränkta sjoken av mascarpone och savoiardikex ser ut som en alptopp med dagsmeja.

Blickar ut över kanalen: söndagsseglare i små plastekor, rostiga, skramlande och rosslande vaporettolinje nummer 51 och taxibåtar med högblankfernissade ekdäck, styrda av läderbruna män, stolta som tuppar, med Dolce & Gabbana-solglasögon, vita byxor med pressveck och pikétröjor med kragen uppfälld i nacken.

I den sömniga siestatimmen på jakt efter en park att vila i. Där på San Geremiatorget på huvudstråket? Nej, tjockt med turister. Inte en parkbänk.
Men via ett prång mellan husen kommer jag till Savorgnaparken: inte en turist, däremot familjer med barn i lekparken och lokalbor som har dukat upp picknick på gräsmattorna bredvid bronsstatyer, under blommande citronträd, i en symfoni av rofyllt fågelkvitter.
Klick! Tredje trofén.

Jag gillar design med symbolik. Köttyxan i fören på gondolerna representerar hatten som stans kejsare, dogen, hade på sig i officiella sammanhang. De fyra framåtpekande plåttangenterna står för Venedigs kvarter, sestieris, medan den femte tangenten, den som pekar bakåt, representerar ön Giudecca, som alltid hållit sig för sig själv och inte riktigt räknats till riktiga Venedig. Självständig, självmedveten och ensam.
Det finns flera stora gondolhamnar i kvarteren runt Markusplatsen. Sida vid sida i det blågröna vattnet ligger de, förföriskt lockande: de smäckra blanka, svarta farkosterna. En lÙ�ngtan föds. Att förgylla turisttillvaron, sjunka ner på de kungligt oxblodsröda eller svarta sammets­dynorna och tyst glida under broarna. Men priset! Går vidare. Kan inte komma undan. Vid praktiskt taget varenda bågbro i stan står en gondoljär i reglementsenlig randig tröja och halmhatt och lockar och pockar med sin knaggliga turistengelska.

– 80 euro, säger en. Du får åka 35 minuter, okej?

– 100 euro, ropar en annan, och lovar 45 minuters gondolfärd.

– 120 euro, är vi överens? undrar en tredje.

Jag genomlider en inre kamp med min egen snålhet och slår därefter till, ologiskt nog på det dyraste alternativet, eftersom jag då får en timmeslång tur i småkanaler nära Markusplatsen och dessutom en tur ut i Canal Grande och under Rialtobron.

Den klassiska turen kräver en klassisk min. Jag försöker se nyförälskad ut och vinka bekymmerslöst till turisthorderna på Antonio da Pontes övertäckta stenbro från 1591. Och sedan promenerar jag nyfrälst till Café Florian och fortsätter att slösa, dricker långsamt ett glas söt mandelmjölk (90 kronor) och lyssnar på orkestern (orkesteravgift 50 kronor) som spelar någonting som Mozart komponerade under sin Venedigtid.
Det var det värt, men runt omkring mig: bara turister. Inget klick!

Dorsoduro är ändå mitt favoritkvarter. Här finns en skön mix av turister och vardagsliv. Frukt- och grönsaksbåten vid Campo San Barnaba, alla små hantverks- och maskbutiker där prylarna inte bara säljs, utan också ofta görs. Och så stadsdelens sociala nav: Campo Santa Margherita där stämningen är som bäst under aperitiftimmen när solen ligger lågt och fasaderna blir mjukt persikofärgade.

Jag går sakta över torget och lyssnar till sorlet från uteserveringarna och slamret från frukt- och fiskmarknaden som håller på att packa ihop fÙ?r dagen.
Slår mig ner på en servering och gör som alla andra: beställer en campari soda och en skål oliver och slutar tänka på gårdagen och morgondagen.

Favorit. Campo Santa Margherita i Dorsoduro.

4 venetianska ord

1. Arsenal. Plats i Castellokvarteren där Republiken Venedig från 1100- till 1700-talet tillverkade och förvarade sin flotta av handels- och krigsbåtar – förutsättningen och garanten för stans rikedom.
2. Ghetto. Från venetianska ordet gheto, som betyder slagg. Namn på Venedigkvarter med många smedjor där judar bodde och verkade.
3. Regatta. Venetianskt ord som betyder rad av gondoler och användes fÙ�r båttävlingar från medeltiden och framåt.
4. Venezuela. Är ju ett helt sydamerikanskt land, men betyder Lilla Venedig.

6 myter om Venedig

1. Kanalerna luktar skit. Falskt! De luktar sjö, vass och dy, men inte avlopp.
2. Venedig sjunker. Nästan falskt! Pålarna som stans palats är byggda på har petrifierats och blivit hårda i det syrefattiga vattnet. Stan sjunker bara pyttelite. Däremot översvämmas ibland stan vid högvatten under vinterhalvåret.
3. Allt är svindyrt. Halvsant! I gränder bortom Markusplatsen vimlar det av tavernor där en bra pasta och en karaff vin inte kostar mer än 100 spänn.
4. Venedig är inget för barn. Falskt! Förvisso är det krävande för barnvagn med alla trappförsedda bågbroar. Å andra sidan är Venedig bilfritt och har små proportioner som barn gillar.
5. Hela stan är en turistfälla. Falskt! Bortom huvudstråken mellan Piazzale Roma och Markusplatsen känne­tecknas stan av bra restauranger, kvalitetsaffärer, fint hantverk och prisvärda kläder.
6. Gondoler är bara för rika turister. Halvsant! Lyxgondolerna är en svindyr turistangelägenhet, men reguljärgondolerna, traghetti, går på tvären över Canal Grande på sju ställen och kostar bara fem kronor per resa. Men då får du stå upp och trängas med andra!

3 X musik i Venedig

1. Opera. Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte skrev Mozart i Venedig tillsammans med Venedigpolaren Lorenzo da Ponte. Kolla programmet på La Fenice (teatro lafenice.it), kanske spelas någon av dem när du är.
2. Punk. Psykedeliska videon till Siouxsie and the Ban-shees version av “Dear Prudence” är filmad i Venedig.
3. Pop. Videon till Madonnas åttiotalsdänga “Like a Virgin” är en enda lång hyllning till Venedig där stans galjonsdjur, lejonet, blir livs levande.

5 filmer om Venedig

1. Sommarens dårskap med Katherine Hepburn. Amerikansk kvinna på semester i Venedig upplever romantiska äventyr.
2. Fellinis Casanova. Mästerregissörens filmversion av charmörens självbiografi. Så raggar man brudar i 1700-talets Venedig: talkpudrad peruk funkar alltid.
3. James Bond – Moonraker. Kul jakt med upphottad gondol. Komisk avslutning framför Café Florian.
4. Indiana Jones – Det sista korståget. Äventyraren med hatten och piskan letar efter helig graal och sin pappa i kanalstaden.
5. The Tourist Töntig action/kärleksstory med Johnny Depp och Angelina Jolie. Men oj, vilka vackra och reslustskapande Venedigscener!

3 böcker om Venedig

1. Falska bevis av Donna Leon. Senaste av 13 Leon-deckare som översatts till svenska. Venedigpolisen Guido Brunetti bekämpar maffia och korruption.
2. Vendela i Venedig av Christina Björk och Inga- Karin Eriksson. Fint tecknad historia om en resa med barn till sagostaden Venedig.
3. Över floden in bland träden av Ernest Hemingway. Cool roman om krigstrött amerikan som släcker törsten på Harrys Bar.

Miniguide till Venedig

Resa dit

Tåg: Interrailkort med 10 valfria resdagar under en 22-dagars­period kostar 2 275 kr för ungdomar och 3 325 kr för vuxna. Flyg: sas flyger direkt från Stockholm och Köpenhamn till Venedig under sommarhalv-året. Ryanair flyger från Skavsta till Treviso. Du kan också flyga direkt till Milano med sas eller Lufthansa och ta tåget till Venedig (2,5 tim, boka på trenitalia.com).

Ta sig runt

Från flygplatsen: Från Trevisoflygplatsen finns direktbussar till Piazzale Roma i Venedig. Från Marco Polo-flygplatsen i Venedig finns buss (5 euro) till Piazzale Roma och båt (13 euro) direkt till Markusplatsen och andra bryggor i centrala Venedig. En båttaxi från flygplatsen går på ca 100 euro.
I stan: Bilfria Venedig är som gjord för promenader. Vill du åka vaporetto (båtbuss) köper du åkkort på plats för 12, 24, 36, 48, 72 timmar eller 1 vecka för fritt båtåkande i Venedig och till de andra öarna i lagunen. Kostar från 16 till 50 euro. En enkel båtresa kostar hutlösa 6,50 euro.

Bo

Klassiska lyxhotellen Gritti Palace (hotelgrittipalacevenice.com), där Hemingway bodde, och Danieli (danieli.hotelin venice.com), där världens alla kungar, presidenter och kändisar bott, är lika vackra som svin­dyra. Besök dem, drick en kopp kaffe, njut av inredningen.
Venedig vimlar av små hotell med trånga rum från 1 000 kr och uppåt. Billigare på grannön Lido och i fastlandsstaden Mestre där du får ett rum för 400 kr. Boka via hotellbokningssajt.
Residenza Goldoni, residenzagoldoni.com vid Rialtobron har små men fina rum och rimliga priser (ca 1 000 kr/natt).

Äta

Slösa inte bort din Venedig­semester på att äta dyr och dålig mat. Här är några tips på bra restauranger som lokalbefolkning (och turister) gillar:
Osteria alla Vedova Ca d’Oro, Cannaregio 3912, vaporetto Ca d’Oro. Perfekt ställe för venetianska tapas (cicchetti) och ett glas vin. Bra köttbullar.
Nono Risorto, Santa Croce 2338, vaporetto San Stae. Bra stämning, vällagad mat, fredsflagga i regnbågsfärger, unga servitriser med intellektuell-alternativ look. Ljuvliga pastarätter, bra pizzor och en 2- rättersmeny med kaffe för 17 euro. Stimmigt, skojigt, folkligt.
Cantina Do Mori, San Polo 429, vaporetto Rialto Mercato. Venetiansk institution med anor tillbaka till 1462. Bra smårätter, men även huvudrätter som melanzane alla parmigiana (aubergine med parmesan).

---

Text: Redaktionen • 2011-08-03
Italien • Restips • Venedig