När den tyske poeten Johann Wolfgang von Goethe reste genom Italien i slutet av 1700-talet blev han så hänförd av Sicilien att han plitade ner de klassiska orden: ”Italien utan Sicilien lämnar ingen bild i själen; det är på Sicilien som nyckeln till allting finns.”

Efter att själv ha upplevt ön kan jag förstå vad han menade. För på Sicilien möts kontraster i ett landskap som doftar av citrusblommor, anis, salta vindar och grillad svärdfisk. Här ligger arabiska kupoler sida vid sida med barockkyrkor och normandiska palats och små fiskebyar vilar tryggt mellan kalkvita klippor medan vinfält brer ut sig över kullarna.

Trapani – gränder och gatuliv

Vi anländer till Trapani sent på kvällen med hyrbil och krånglar oss genom gamla stans lackrepande trånga gränder. Kalkstenshusen håller kvar solvärmen från dagen, den strålar ut från de ljusa fasaderna och det är så tyst att stan känns som en kuliss. Var är alla människor? Vi tänker att det är söndag och klockan är ju nästan tio, så Trapaniborna är kanske hemma och vilar inför måndagen.

Men så svänger vi runt ett hörn och … där är dom ju allihop! På Corso Vittorio Emanuele står folk tätt utanför barerna med glas i händerna, barn springer mellan borden, äldre män diskuterar högljutt den senaste fotbollsmatchen. För det är klart, inte skulle en sicilianare sitta hemma en fin vårkväll när man kan gå ut och umgås över ett glas!

Vi tar oss med guide till ’A Nassa Seafoods urgamla stenvalv där den saftiga couscousen serveras med friterad moscardini, minibläckfisk, i en perfekt kombination. Här kan man också beställa friterad fisk och skaldjur per decimeter. En avlång trälåda full med havets frukter och pommes ställs mitt på bordet och runtomkring samsas dippsåser och andra tillbehör. Guiden avslöjar också en av sina egna favoriter, klassiska Taverna dei Corsai som ligger i en gammal sardinpackningsfabrik där man serverar en skruvad pastasort som kallas busiata, gjord för att få med sig så mycket sås som möjligt in i munnen.

Vi avslutar med en söt cannoli som enligt traditionella recept görs med fläskister, och på en vineria som snarast är ett hål i väggen dricker vi ett glas marsalavin så sött att munnen skrumpnar ihop. Här sitter vi på ölbackar ute på gatan och tittar på förbipasserande på Corso Vittorio Emanuele och vill aldrig gå hem.

Under en promenad genom Trapanis gamla stadsdel ser man aldrig längre än några meter innan gatan svänger igen. De vindlande gränderna har flera syften – de gjorde anfallande pirater desorienterade, de hindrar vinden att få fart och de ger välbehövlig skugga sommartid. Här och var ser man också smarta lösningar för det moderna livet i den tusenåriga staden. Orka gå vindlande trappor ner till gatan för att lämna soporna – här hissar man helt sonika ner sophinken i ett snöre när det är sophämtning, och hissar upp den igen när den är tom.

Ut till Egadiska öarna

Nästa dag bär det av ner till hamnen för en färjetur ut till de Egadiska öarna. Det är på de blekta kalkstensklipporna ute i havet väster om Sicilien som sicilianarna själva ofta semestrar. I augusti och september är här tjockt med folk, men innan och efter är det nästan overkligt lugnt med svenska sommartemperaturer både i luften och vattnet.

Favignana – cyklar, tonfisk och tufo

Vi kliver av på Favignana, den största av öarna. Här är tempot betydligt långsammare än i Trapani. Livet här präglades i århundraden av tre näringar: tonfisk, jordbruk och tufo (tuff på svenska), den mjuka kalkstenen som formar öns landskap. Spåren finns kvar av alla tre, framför allt tufo-brytningen.

På Favignana cyklar man. Vi lämnar därför resväskorna vid cykeluthyrningen och trampar ut genom stan, förbi fasader täckta med bougainvillea och under linor med tvätt på tork. En allé av olivträd leder fram till Borgo dei Principino, en liten lägenhetsresort med rum med egen terrass. Där tar vi den gemensamma grillplatsen i besittning redan första kvällen. Under veckan experimenterar vi oss fram med grönsaker vi sällan ser hemma – som agretti, friarielli och zucciniblommor, som vi grillar tillsammans med spiralformade färskkorvssnurror och tegelstenstjocka bistecca alla Fiorentina från slaktaren inne i byn.

Favignana är onekligen en fängslande ö – och då syftar jag inte på fängelset som ligger mitt i byn – utan den karga naturen som gör att platsen ibland känns mer som Gotland än Sicilien. Här finns inga luftiga citronlundar eller dramatiska barockstäder som på huvudön, utan istället låga kalkstenshus, torr växtlighet, vindpinade marker och ett allestädes närvarande mjukt, blekgult ljus. Samtidigt glittrar Medelhavet turkost runt ön och påminner om att vi faktiskt befinner oss 12 mil från Afrikas kust och inte någonstans i Östersjön. I hamnen guppar små träbåtar och precis bakom ligger Piazza Madrice, kantat av glassbarer och små restauranger där dagens fångst ligger på is innanför dörrarna.

En populär teori hävdar att stora delar av det grekiska nationaleposet Odysséen utspelade sig kring västra Sicilien och Egadiska öarna snarare än i Grekland. Enligt den tolkningen är Favignana ”Getön”, där Homeros och hans män jagar getter innan de träffar på cyklopen. Berättelsen lever kvar på öarna och har fått nytt liv genom att Christopher Nolan valde Favignana som inspelningsplats för sin filmatisering av Odysséen som har biopremiär i sommar. Men även om tonfisk och tufo skapade Favignanas ekonomi så är det idag det tredje T:et – turismen – som bär den.

Massimo Saladino är ordförande i öns turistnäringssällskap och en sann eldsjäl. Han råkar också vara stolt ägare till Favignanas enda strand med vit sand, Nassa Beach. Han tar med oss på en tur dit, och vi slår oss ner på den lilla strandserveringen och äter friterad bläckfisk och caponata.

– För bara några decennier sedan fanns nästan ingen turism alls här ute. Det var först efter pandemin som utvecklingen tog fart på allvar, berättar han. Fortfarande består ungefär hälften av gästerna av italienare, resten av internationella besökare som hittat hit i jakt på ett lugnare Sicilien, säger Massimo.

– Turismen är fantastisk – när den är kontrollerad, fortsätter han. Vi behöver inte fler dagsturister här, utan vi vill att folk ska komma hit och stanna ett tag, känna på atmosfären, hyra ett hus, sakta ner. Vill du bara ha sol och bad kan du åka varsomhelst. Hit kommer du för att ta del av historien och ta in atmosfären.

Ön Favignana har formen av en fjäril, där själva kroppen är en bergskam som delar av de två vingarna. Högst uppe på kammen ligger Santa Caterina, en gammal fästning som fortfarande vakar över landskapet. Vi bestämmer oss för att se den på nära håll en morgon. Vandringen upp går genom torrt medelhavslandskap med vildtimjan, låga buskar och kalksten, och belöningen är en utsikt som sträcker sig över hela den Egadiska övärlden och Siciliens västra kust.

På kvällen cyklar vi till strandbaren Cibo, ciaccere e vino som helt enkelt betyder ”Mat, prat och vin”. Här har man levande musik, ett perfekt ställe för en aperitivo vid solnedgången. Baren drivs av ägarna bakom det lilla boutiquehotellet Dimora Cala del Pozzo, ett familjeföretag som kretsar kring tanken om självhushållning.

På markerna kring hotellet odlas oliver, grönsaker, vete och druvor, sådant som länge varit själva grunden för livet på ön. Byggnaden har anor från 1700-talet och var länge en ruin innan ägarfamiljen varsamt började återuppbygga den. I dag är inget rum det andra likt. Gammalt trä från övergivna hus och båtar har fått nytt liv i möbler och detaljer, och mycket av inredningen bär fortfarande spår av öns slitna kalkstensestetik.

Hotellets chef Alice Leto, systerdotter till ägaren, beskriver Favignana som en plats med ett känsligt ekosystem där varje förändring märks direkt.

– Små öar som Favignana är väldigt sköra. Turismen påverkar allt, så vi försöker hålla nere vårt avtryck så mycket vi kan. Köket arbetar nästan uteslutande med egna eller lokala råvaror, och hållbarhet genomsyrar hela verksamheten.

Tillbaka mot fastlandet – i racerfart

Det är dags att lämna ön och vi gör det med fart – i en gommone, gummibåt. Företaget Carollo Travel arrangerar dagsturer runt Favignana och man kan hoppa på antingen i Trapani eller ute på ön. Men det är ingen vanlig gummibåt vi hamnat i. Den här har plats för 20 gäster, har tre enorma motorer där bak och lika många vinkylar i pentryt. Vi lägger till i en vik och njuter av det turkosa, kristallklara vattnet som gör att båten ser ut att sväva ovanför bottnen. Under oss ser vi stora fiskstim klart och tydligt.

Baglio-liv på den sicilianska landsbygden

En klassisk siciliansk baglio är en gammal lantgård med fyra längor byggda i kvadrat kring en skyddad innergård, med odlingar utanför. Här bodde ofta både herrskapsfolk och arbetare tillsammans och kunde i princip vara självförsörjande i flera månader om det skulle krävas.

Vi tar in på baglion med det oförglömliga namnet Fontanasalsa, Såsfontän, strax utanför Trapani. Rummen är rustika men eleganta. Tjocka stenväggar, terrakottagolv och gamla träbjälkar håller kvar känslan av historisk siciliansk landsbygd. Ägaren Nina Salemi är veterinär i grunden.

– Det finns massor att göra. Man kan få baka eller laga mat med kocken i köket, eller göra en olivoljeprovning på vår olivolja. Är man rastlös går det fint att låna cyklar och besöka små byar eller göra utflykter till saltfälten kring Trapani.

Eller så gör man som vi – slår sig ner vid poolen i apelsinlunden med ett glas Grillo och låter timmarna försvinna med cikadornas ljud i bakgrunden.

Sicilianskt vin i uppgång

För 20–30 år sedan hade sicilianska viner ett ganska dåligt rykte: mycket sol, hög alkohol och stora volymer snarare än finess och elegans. Sicilien användes länge som Italiens vinreservoar, där öns kraftiga viner blandades in i tunnare norditalienska för att ge färg och alkohol. De senaste decennierna har kvaliteten höjts dramatiskt, producenterna har gått från att tänka kvantitet till att tänka terroir.

Som en liten present till oss själva tar vi in på Adler Spa Resort, ett av de hotell som tydligast visar hur Sicilien håller på att förändras som destination. Här möter öns ganska råa och torra landskap en betydligt mer modern och sofistikerad hotellupplevelse än på de klassiska familjepensionaten.

Nedanför resorten finns en fantastisk sandstrand där vi är i princip ensamma, med undantag från några fiskare. Under en cykeltur stöter vi på en kvinna som plockar något som ser ut som välväxt dill i vägrenen. Hon berättar att det är vild fänkål – finochietto selvatico. Vi gör henne sällskap i diket och får med oss ett stort fång av den anisdoftande örten.

Palermo – kaos, marknader och matmagi

Vår sista stopp blir Palermo, staden som de flesta känner till men betydligt färre har besökt. Palermo är högljudd, sliten och stundtals ganska kaotisk, men också oändligt vacker och en av Italiens mest levande matstäder – tänk Barcelonas stökiga lillasyster. Här kretsar allt kring marknaderna.

På de tre största, Ballarò, Capo och Vucciria, trängs grönsakshandlare, fiskdiskar och små gatukök mellan tvättlinor och skavda husfasader. Här sitter både italienare och gruppresesällskap vid restaurangborden som spiller ut i gångstråket.

Samtidigt är Palermo en stad där historien ligger i lager på lager. Monumentala kyrkor, slitna palatsfasader och pampiga torg hämtade från en annan tid bryter av mellan de hårt trafikerade gatorna. Katedralen och Palazzo dei Normanni hör till de stora sevärdheterna. Här finns också muralmålningar med de kända och sedermera mördade maffiamotståndarna Falcone och Borsellino, som också har gett namn åt Palermos flygplats.

Men bäst är ändå att bara vandra omkring, ta en espresso på en bar, titta på folk, och det är precis vad vi gör. Framåt kvällen rör vi oss ner mot hamnen och restaurang Porta Carbone.

Sicilien är onekligen en plats med stora kontraster, en kraftigare, mer hopkokad buljong än resten av Italien. Både ute bland öarna, på landsbygden och i de dammiga gränderna i Palermo finns fortfarande något rått och oförställt kvar. Kanske är det just därför Goethe tyckte att Sicilien var grunden till allt bra, precis som en välkokt fond är. Som minne av de solvarma dagarna har jag en resväska full av vild fänkål som blir en fantastisk pesto några dagar senare. Och som gett alla mina kläder en doft av lakrits som aldrig går ur.