En rutt för den hurtige

M/S NORDNORGE SER UT SOM en leksaksbåt uppifrån utsiktsplatsen i Bergen. Fartyget känns igen på de karaktäristiska färgerna rött, vitt och svart. Andra kryssningsfartyg är vita. Redan här börjar olikheterna. Hurtigruten är ingen kryssning i vanlig mening. Visserligen kryssar kaptenerna på de 13 fartygen skickligt mellan undervattensskär och genom trånga fjordar, och naturligtvis serveras det mat i överflöd.

Men den som bara vill sitta vid middagsbordet, hänga i baren och slappa vid poolen får välja en annan rutt med ett annat rederi. För Hurtigruten är faktiskt ganska ansträngande. Fartygen lägger till i över 30 hamnar från Bergen i söder till Kirkenes i norr, och lika många på vägen ner. Den som Ù�r kvick, nyfiken och har pigga ben “löper i varje hamn”, som reseledaren på M/S Nordnorge uttrycker det.

Mellan måltiderna och hamnstoppen söker sig passagerarna till panoramasalongen på däck 7. Här är tyska det mest talade språket. Tyskarna är i klar majoritet ombord på m/s Nordnorge. Ett äldre par från Frankfurt har sparat pengar till resan i flera år berättar de för två väninnor från Bremen. De sitter bekvämt tillbakalutade i varsin snurrfåtölj. I knäet ligger tidsfördriv såsom böcker och korsord, och runt halsen hänger kikaren.

Väninnorna från Bremen berättar att de ställer klockan för att inte missa höjdpunkterna. De kommer tätt. Och just som du vant dig vid den hisnande naturen upptäcker du människor på berget. De påtar i trädgården som om de bott i vilket villakvarter som helst.

Det är här kikaren kommer in.

I kikaren ser du att människorna vinkar, trots att Hurtigruten passerar förbi deras hus varje dag, och har så gjort i 115 år. Det är nu du börjar förstå vad Hurtigruten betyder och har betytt för människorna längs med Nordnorges kust.
Kvinnan från Frankfurt sänker kikaren och säger till sin man:

– Så där skulle jag aldrig klara av att bo.
Mannen svarar inte. Han tar kikaren, går fram till panoramafönstret och står länge och tittar ut på det karga livet.

HURTIGRUTEN KALLAS “Världens vackraste sjöresa”. Det är svårt att argumentera emot. Husen är däremot inte så vackra, inte norr om Lofoten. Vid andra världskrigets slut brände tyskarna, som ockuperat kusten, ner byarna. Bara kyrkorna skonades. Resultatet är att alla hus ser likadana ut; enkla i trä och målade i grälla färger. De monterades upp i rask takt för att människorna skulle ha någonstans att bo.

Mannen från Frankfurt ger tillbaka kikaren och sitter tyst i snurrfåtöljen. Det går inte att undvika tanken att han eller kanske någon av de andra passagerarna var här då, under ockupationen.

Frun vill gå ut på däck. M/S Nordnorge närmar sig Geiranger. Vattenfallen hänger som vita rep utför klippväggarna.

Kaptenen, som är två meter lång och ser ut som riktig sjökapten med fasta fokuserade ögon och stora stabila händer, tar fartyget in och ut ur den vackra fjorden och lägger sedan till i Molde, bredvid M/S Trollfjord på väg söderut. Gods lastas av och på.
Hurtigruten binder samman kusten. I början innebar den en revolution för postgången. Försändelser nådde fram på några få dagar istället för månader.

Dessutom är Hurtigruten punktlig. “Lika säker som ebb och flod …” heter det i turistbroschyren. Men hur mycket det än understryks att Hurtigruten först och främst är till för kustbefolkningen går det inte att komma ifrån att turen blivit alltmer turisternas rutt.

I Trondheim stannar Hurtigruten en hel förmiddag. Paret frÙ�n Frankfurt står i trätrappan mellan däck 6 och 7 och läser om Nidarosdomen. De tar hissen ner till landgången och checkar ut med sina hyttkort. Reseledaren förklarar att besättningen måste ha koll på vilka som går av och på. Det händer att passagerare irrar bort sig och missar båten.

TIDIGT PÅ MORGONEN den fjärde dagen passerar M/S Nordnorge polcirkeln. Solen går inte längre ner och kvinnan från Frankfurt klagar vid frukosten på att hon inte kan sova. Mannen hämtar en andra tallrik, sätter sig vid bordet och säger att han längtar till lunchens fisk- och skaldjursbuffé.

Människorna ombord på M/S Nordnorge är inte fler än att man känner igen dem alla efter några dagar ihop. Uppskattningsvis är närmare 70 procent från Tyskland. En del fransmän har hittat hit liksom ett antal amerikaner, några japaner och ett sällskap italienare. Norrmännen själva stiger av och på längs med kusten, men en del åker hela vägen upp till Kirkenes och ner igen.

Det är påfallande få svenskar, fast det håller på att förändras. Under första halvåret 2008 ökade Hurtigruten sin försäljning med 35 procent i Sverige. Kanske beror det på tv-serien Bergen–Kirkenes t/r som sänts i svt två somrar i rad. Serien skildrar besättningens liv ombord på M/S Midnatsol.

Strax norr om polcirkeln dockar en liten snabbgående katamaran M/S Nordnorge. Den sätter kurs mot Svartisen, Norges näst största glaciär. För en tusenlapp får nyfikna Hurtigrutenresenärer se den mäktiga och snabbt smältande glaciären på nära håll. På vägen tillbaka stannar katamaranen i Stött, en sömning fiskeby som en gång i tiden sprudlade av aktivitet. På ett kontor inne i lanthandeln visar fjärde generationens fiskare fotografier från förr. Bilderna visar hur båtarna trängdes i hamnen och fisken hoppade så att det syntes. Lukten går lätt att ana sig till.

Idag luktar det knappt alls och fiskebodarna i hamnen förfaller, men det går fortfarande att livnära sig på fiske. I en stor lokal bakom lanthandeln visar fiskaren en samling frysta firrar. De gapar stort och vasst och ser inte särskilt aptitliga ut. Han ger bort en karta med teckningar och namn på de vanligaste fiskarna. Den kommer till användning. För det äts fisk ombord på Hurtigruten. I mängder.

Kaptenen sitter med delar av sin besättning vid kaptensbordet. De stora händerna sysselsätter sig med en hummer. Reseledaren skalar kräftor. Vid bordet intill sitter sällskapet från Italien. Det har uppstått en viss förvirring. Lunchbuffén innehåller så många olika sorters fiskar att det är svårt att veta exakt vad det är man stoppar i sig.

– Är det verkligen val?
– Det här då, det ser ut som fiskbullar?
– Pilgrimsmussla tror jag.

VID LOFOTEN GÖR FARTYGET en avstickare in i Trollfjorden. Reseledaren ropar ut i högtalarna att det bjuds på soppa i aktern. Paret från Frankfurt är först till kvarn. De ställer sig vid relingen med soppmuggen i handen och håller andan när fartyget glider genom den blott 100 meter breda mynningen. Bergväggarna är mjuka och gröna och snuddande nära. Vattenfallen är tunna och trÙ?diga. I bakgrunden spretar en kam med vita fjälltoppar. Hela scenariot är inget annat än trolskt.

Tvåmeterskaptenen är skicklig. Han vänder fartyget i den snäva fjorden och tar M/S Nordnorge ut igen, ut på havet, men bara undantagsvis på öppet vatten. Alltid med land i sikte. Resan längs Nordnorges kust går inomskärs. Ett undantag är Lopphavet. På kvällen det femte dygnet meddelar kaptenen att det kan bli lite hoppigt. Passagerare med anlag för sjösjuka petar vid middagen i sig tabletter. Och mycket riktigt, båten närmast studsar fram hela natten på de små krusiga vågorna, eller hoppar som en loppa, om man så vill.

I Tromsö börjar snacket om “världens nordligaste”. Här ligger världens nordligaste bryggeri och världens nordligaste universitet. Tromsö är verkligen en studentstad. Kaféer och pubar kantar huvudgatan och det finns museer om allt mellan himmel och jord. En tysk besökare gav i slutet av 1800-talet Tromsö namnet “Nordens Paris”, vilket har blivit stadens etikett. Norrgående Hurtigruten ligger här på dagen. Södergående Hurtigruten stannar på natten, så att passagerare som vill och betalar för det hinner lyssna på en midnattskonsert i Ishavskatedralen.
M/S Nordnorge fortsätter norrut. På 70:e breddgraden passerar fartyget Hammerfest, världens nordligaste stad. På 71:a breddgraden kliver samtliga passagerare av i Honningsvåg. Härifrån går bussar till Nordkap. Guiden är ung och ärlig och förklarar i micken att han har fått flytta ner till Tromsö på grund av mörkret. Han blev deprimerad. I nästa andetag berättar han att vi nu ska stanna till vid Nils, världens mest plåtade same. Kvinnan från Frankfurt tar upp kameran och gör sig redo. Hon säger åt sin man att ställa sig mellan Nils och en ren med långa bulliga horn.

Dimman ligger tät kring Nordkap. Det går inte att urskilja vare sig vatten eller horisont. Kompakt grått. Diskussion uppstår huruvida klippan är den nordligaste punkten på det europeiska fastlandet eller om det inte i själva verket är Kinnarodden som Hurtigruten rundar några timmar senare.
Kirkenes är Hurtigrutens vändplats. Norge slutar och Ryssland tar vid. I hamnen ligger rostiga ryska fartyg. Mannen från Frankfurt skakar på huvudet. Han förstår inte hur norrmännen kan låta fartygen ligga där och skrota.

Kvinnan som guidar till gränsstationen förklarar att vänskapsbanden är starka. Kirkenesborna står i evig tacksamhetsskuld till Ryssland för att de drev bort tyskarna, hjälpte till att bygga upp staden och sedan drog sig tillbaka. Hon berättar också om alla minor i skogarna som hon hävdar att regeringen i Oslo inte bryr sig om. Hon visar Kirkenes uppifrån ett berg. Hurtigruten nere i hamnen sticker ut som en röd glad färgklick i den grå molokna staden. Många passagerare kliver av i Kirkenes. Nya kommer på.

När kaptenen styr söderut på det lugna försommarvattnet och doften av nygrillad fisk sprider sig på restaurangdäck är det många okända ansikten ombord på M/S Nordnorge. Paret från Frankfurt är kvar, med kikaren runt halsen.

---

Text: Angelica Zander • 2009-04-15
Norge • Restips