Online på Madeira – så blev ön hotspot för digitala nomader

Inramningen är inte dålig: Branta klipp­väggar och svällande atlantvågor. Bananplan­tager och små stenhus som klättrar uppför bergen. Och där, mitt i bilden, i det mjuka kvällsljuset framför de vajande palmerna, springer ett gäng människor fram och tillbaka över idrottsplanen vid stranden. De lyfter tunga stenar. Gör djupa squats. Kämpar sig igenom burpees på kommando.

– Kom igen! Ett varv till!

Han som ropar heter Goncalo Hall och är numera lite av en kändis i byn. Det är han som gjort att det här gänget, och några tusen till, har hittat hit över­ huvudtaget.

Allt började med en idé, en pandemi – och en väx­ande business som stavas digitala nomader. Det här är alltså personer som har jobbet med sig vart de än reser, och gärna väljer platser där det finns andra av samma sort. För där det finns digitala nomader finns normalt sett både bra internet, gott om fritidsaktiviteter och – inte minst – ett behagligt klimat som gör vinterhalv­året lite mer attraktivt.

Men låt oss backa bandet lite till tidigare under dagen. Det är onsdag och dags för veckans community lunch på restaurangen Steak & Sun. Precis som vanligt trillar folk in, en efter en, till det reserverade bordet på den gulliga gågatan mitt i Ponta do Sol. Vinden från havet får servetter att tillfälligt lyfta och genast tryckas ner under bestick, samtidigt som pratet drar igång: Vem har flyttat in i nytt boende? Vad händer på Slack­kanalen de närmaste dagarna? Och vilka ska gå på Purple Friday?

Är någon ny i gänget åker nävarna genast fram för att hälsa. Ingen behöver känna sig utanför.

– Communityt här är ett av de bästa. Det är väldigt lätt att komma in i det, säger Francesco Garlucci från Italien, som sitter vid ena kortänden av bordet.

Han jobbar med cybersäkerhet och har jobbat på distans i tolv år. Först från kaféer hemma i Italien men sedan sju år på resande fot i världen.

– Jag är borta halva året och stannar minst en månad på varje plats. Det är minimitiden för att känna att man hinner bli en del av ett community. Folk vill inte investera i en relation om man alldeles strax ska åka vidare, konstaterar han och borstar bort en smula från den svarta t­shirten.

Faktum är att alla hans kläder är svarta. Det är ett resultat av flera års resande, som skapat ett liv präglat av minimalism. Att släpa med sig stora resväskor blir bara jobbigt, och dyrt. Och efter ett par år märkte Francesco att han inte behövde så mycket.

– Första gången åkte jag iväg med två resväskor och en ryggsäck, säger han och ler åt minnet.

Idag reser han med enbart handbagage innehållan­de lätt datautrustning och några svarta plagg. I början hade han både vita och svarta kläder – men de gick inte att tvätta ihop, så det slutade med bara svart.

– Det ger mig en känsla av frihet att veta att jag kan packa fort, säger Francesco.

Den där frihetskänslan har de senaste åren tagit honom till en mängd destinationer – Grekland, Bul­garien, Kanarieöarna, Indonesien och Marocko, för att nämna några. Ibland har han stannat i flera månader, och några gånger har han återvänt till de ställen han gillar mest.

Han har tidigare varit på fastlandet i Portugal, men det är första gången han är på ön Madeira, som vis­serligen tillhör Portugal men ligger långt ute i havet. Norr om Kanarieöarna, sydost om Azorerna. Madeira är förstås känt för sitt starkvin med samma namn, men för turisterna är det framför allt vandringen som lockar. Öns gröna, spetsiga berg är alltid nära, och led­systemet är väl utbyggt. Stränderna är oftast steniga, och surfvågorna kan gå höga för dem som törs.

Men allt det där är liksom sekundärt för de digitala nomaderna i Ponta do Sol. Här hittar man på sina eg­na aktiviteter, och runt lunchbordet är det inte ont om idéer. En irländsk kille försöker värva fler deltagare till improvisationsteatern ikväll, men Francesco har inte tid. Han har dock testat meditation och han brukar delta i promenaderna med byns hundstallshundar.

– Jag brukar alltid försöka göra volontärarbete där jag är. Det kan vara soppkök, gatustädning, allt möjligt. Det är mitt sätt att känna att jag inte bara är en gäst här. Att det är vår plats, tillsammans. Och de flesta som fixar de grejerna tillhör lokalbefolkningen, så om du går dit så har du snart lärt känna din första local, säger han nöjt.

När lunchen är över fortsätter de flesta uppför gatan, över bron till den nästan torrlagda ån där prun­kande grönska tagit över de stenlagda flodbäddarna, och – vips – så är de tillbaka på jobbet. Jobbet är i det här fallet den så kallade coworken. Den ligger mitt i byn, i anslutning till kulturhuset, och det är helt gratis för digitala nomader att jobba här – med uppkoppling till wifi och tillgång till skrivare. Inne i byggnaden sitter de som vill ha tyst omkring sig, och utanför – under det skuggande taket eller på gräset ute i solen – sitter de som har videomöten med kollegor över hela världen, och andra som vill kunna prata.

Det är som ett öppet kontorslandskap med den skillnaden att alla jobbar åt olika arbetsgivare och att vyn från kontorsstolen (som sällan är just en kontors­stol) utgörs av glittrande hav och grönskande terrasser. Temperaturen är runt 20 grader denna dag i mitten av mars, och för många är just klimatet en avgörande faktor i valet att komma hit.

– Här är det ständig vår, säger Goncalo Hall, som själv är uppvuxen i Lissabon.

När han fick upp ögonen för Madeira hade han själv redan jobbat på distans i sju år, på Bali, i Thailand, Malaysia, Vietnam och olika ställen i Europa. På Ma­deria såg han potentialen i vädret, naturen och den lite avsomnade byn Ponta do Sol, som låg inträngd mellan bergen. Här skulle det man kallar ”Digital nomad village” etableras.

– Att det är en by är viktigt. Det här konceptet är ett sätt att återbefolka byar, och det blir en annan gemenskap för nomaderna på en liten plats än i en stor stad.

Lika viktigt var det att få med sig de lokala entreprenörerna och det lokala styret. Det var ingen nackdel att Goncalo Hall råkade knacka på dörren mitt under coronapandemin. När turisterna uteblev behövdes en ny typ av gäster till ön.

Goncalo Hall gjorde allt för att övertyga hotellen om att mer långvariga hyresgäster kunde vara en för­ del, även om priset per natt skulle behöva sänkas. De skulle slippa ständiga incheckningar, utcheckningar och städning.

– Vi pratade med restaurangerna och sa att de be­ hövde ha luncherbjudanden, take­away­kaffe, vegeta­riskt. Många var inte vana vid det, säger Goncalo.

I februari 2021 kom de första digitala nomaderna till Ponta do Sol, och sedan dess har uppåt 20 000 per­soner hittat hit, i ett projekt som nu drivs av regionen, genom Startup Madeira.

De flesta stannar i ungefär två månader, och många väljer att bo kring Ponta do Sol, även om en del andra byar på ön och största staden Funchal också fått ett community av nomader. Men allt är inte riktigt som det var i början.

Nu har turisterna kommit tillbaka och priserna på boendena har gått upp, konstaterar Christoph Hübner, som har en t­shirt med texten ”Evil German” över bröstet.

Nyss satt han på balkongen och jobbade, men nu har han ställt laptopen på muren mot den uttorkade floden och fixat sig en ståplats på kontoret. För bara några veckor sedan var han på en kryssning i Väst­indien, utformad för just digitala nomader. Färjan behövde ändå ta sig från ett ställe till ett annat för att hämta upp gäster, så varför inte bjuda in några hundra digitala nomader? De älskar ju att vara på drift.

En annan ständig återvändare är irländska David Heffernan. Han och amerikanska Jade Desprez sitter utanför coworkens glasfönster och jobbar koncentrerat tills vi får en pratstund. De träffades på ett hostel i London och blev ett par. När de sedan flyttade ihop på Madeira hade de bara känt varandra i några veckor. Men att det var hit de skulle härnäst var givet.

– David pratade så gott om Madeira, så jag tvekade inte att åka hit med honom, säger Jade.

De träffades 2021 och har sedan dess jobbat på di­stans i 20 olika länder. Ändå är det något speciellt med Madeira, menar David, som är här för sjunde gången.

– Det finns en väldigt bra infrastruktur för noma­der här. Gratis coworking space är inget man brukar få. Och här finns ett bra community med likasinnade människor. Slack-kanalen är fantastisk!

Det är på den digitala plattformen Slack som det mesta avhandlas. Där har nomaderna tillgång till den senaste infon, vare sig det handlar om vem som söker någon att bo ihop med, via frågor om praktiska saker på Madeira – till den aldrig sinande tråden om aktiviteter. Det finns alltid något att göra – båtturer, vinprovning, yoga, teater – för den som har tid och lust.

– Folk tror kanske att vi bara glider runt, men vi jobbar mycket. Jag jobbar tretton timmar per dag. Ibland femton­sexton, säger Jade och slår igen datorn.

Att ha uppdragsgivare i USA och Filippinerna, men bo i Europa, betyder att hon i princip måste vara tillgänglig dygnets alla timmar. På helgerna ser hon till att få lite minisemester.

– Då gör vi saker och upptäcker platserna vi är på, säger Jade, och David håller med:

– Jag gillar den aktiva livsstilen man har här. Jag gillade inte ens vandring förut, men nu älskar jag det.

Uppe i bergen ringlar sig vandringslederna utmed branta klippväggar, ofta längs så kallade levador – ett fiffigt bevattningssystem som förser byarna nere i dalarna med vatten från bergen. De smala kanalerna är utgrävda med exakt lutning för att rinna i lagom takt och ackompanjeras av gångstigar som gör de spetsiga bergen tillgängliga för alla.

– Now begins hell, säger guiden Paulo Teles och tänder sin fjärde cigarett på kort tid, när vi samlats vid en parkering i närheten av leden PR17.

Det visar sig att vi ska vandra en variant av leden med många genvägar. Paulo leder oss genom täta buskage som river upp armarna, men vad gör det? Det är ett äventyr att gå lite off the beaten track, med ett minst sagt blandat gäng. Här är sydafrikanskan med ursprung från Madeira. Här är danskan med ursprung från Rumänien. Och här är det ryska paret som tycks ha kommit för att stanna – precis som alla andra i den här gruppen, som nu trasslat sig igenom den bökigaste delen av genvägen och äntligen kan njuta av utsikten bort mot högsta toppen, Pico Ruivo.

– Jag försökte få med nomaderna i början, suckar Paulo och blåser ut rök genom näsborrarna.

– Men de håller sig mest för sig själva.

Paulo kontaktade mig när jag sökte efter digitala nomader på Madeira i en Facebookgrupp, och tyckte absolut vi skulle hänga med på en av hans gratis­vandringar. Han ordnar dem med jämna mellanrum – bland annat för digitala nomader, sa han då.

Nu fnyser han lite när nomaderna kommer på tal.

– De betalar ju inte skatt här. Och allt har blivit dyrare sedan de kom hit. Boendekostnaderna har gått upp med det dubbla på många ställen. Locals har ju inte råd, säger han.

I början försökte han få med dem, gjorde så mycket reklam han kunde – inte för att tjäna pengar, menar han, utan för att de skulle träffa dem ur lokalbefolk­ningen som brukar hänga med på hans gratisturer. Men Paulo och hans gäng är inte en del av Slack­familjen.

– De skulle kunna göra mer för lokalbefolkningen, tycker jag. Vara volontärer till exempel. De har börjat lite, men de kan göra mer, säger Paulo, innan vi hukar oss för ett vattenfall som vräker sig över stigen.

Nästa dag är en fredag. Det betyder Purple Friday för nomaderna, och även de som bor i öns största stad, Funchal, kan lätt ta sig till Ponta do Sol med en gratisbuss för att socialisera över drinkar och elek­tronisk musik när solen går ner i Atlantens horisont. Vi passar på att flanera i Funchals gamla kvarter, äta gott i stans centrala delar och sedan gå en sväng längs hamnpromenaden för att ta en titt på statyn över öns stolthet – Christiano Ronaldo.

Nej, inte den statyn – inte bysten som avtäcktes på flygplatsen och blev världskänd på grund av den allt annat än smickrande tolkningen av en av världens bästa fotbollsspelare. Med sitt skeva uttryck och tätt sittande ögon fick den hånade avbildningen snart ge plats åt en annan ver­sion. Fullkroppsstatyn på hamnpromenaden har aldrig fått någon liknande kritik vad jag vet, ändå kan jag inte för mitt liv se att den är särskilt lik Ronaldo. Den mörknade bronsstatyn får ändå stå där den står och är bitvis välputsad av klåfingriga turister. Hans händer och skrev glänser i solen.

När solen sjunkit några timmar senare är vi tillbaka i Ponta do Sol. Tillbaka i de digitala nomadernas rike. Det är fortfarande stillsamt på hotellet Estalagem da Ponta do sol, som ligger vackert beläget på en hög klippa ovanför havet. Musiken har bara börjat, och innan alla hittat till dansgolvet, som ligger utomhus, är det mingel nere vid entrén.

Här knyts nya kontakter, här utökas nätverket av nya vänner och eventuella affärspartners.

– När jag är hemma har jag svårare att komma ur min cirkel. När jag är borta träffar jag mer folk, säger Francesco.

Att resa är inte bara en livsstil för honom, det har faktiskt gett honom fler kunder också, tack vare nätverkandet.

– För mig har det varit bra på det viset. Jag har kun­nat hitta fler kunder, jag har kunnat öka inkomsten. Och jag har lyckats med det just för att jag har rest.

Att träffa andra med samma driv ger idéer, menar han. Och att ha tillgång till ett nätverk av likasinnade människor är avgörande för var han väljer att tillbringa sina månader på resande fot.

– Att det finns ett community där det händer saker är avgörande för mig. Man kan bo på världens vack­raste plats, men har du ingen att dela det med så är det ändå inte värt något. Jag vill jobba på ställen där det finns andra som vill göra saker ihop, säger Francesco.

Mingelvolymen har gått upp. Pratet studsar mot tak och väggar. Och en trappa upp, bortanför poolen med de raka palmerna, har ännu fler strömmat till. Dansgolvet börjar fyllas och kroppar gungar i takt. Medan solen går ner över ännu en kväll i de digitala nomadernas liv.