Annons

Foto: Marcus Westberg.

Portugal

Portugals vilda surfkust – monstervågor och livsfilosofi

Längs kusten norr om Lissabon sträcker stränderna ut sig i en evighet. Men det som förr var sömniga fiskebyar lockar numera en viss typ av besökare året runt. De kommer för vågornas, livsstilens och den vilda känslans skull.

Text: Karin Wallén • 2022-06-19
Annons

Dimman ligger tät kring Forte Sao Miguel. Inte förrän vi klättrat en bit ut på klipporna ser i dem tydligare – vågorna. Hur de häver sig upp och rullar in mot Praia do Norte, norra stranden, i Nazaré. Jag känner en sprej av Atlantvatten över ansiktet samtidigt som bruset kommer närmare. Det här är så nära världens högsta vågor jag kommer, även om de inte riktigt gör skäl för namnet just idag. Höga är de ändå, när de vräker sig fram genom diset.

– Det är inte solkusten direkt, säger fotografen Marcus Westberg, och höjer kameran.

Men det var trots allt inget krav på ständigt blå himmel som fick honom och hans fru Jessica att flytta till Ericeira, några mil söderut längs samma kust. I så fall hade de valt helt fel. För här, på västkusten norr om Lissabon, ligger dimman ofta tät om morgnarna, och hur vädret blir sedan vet knappt vädergudarna själva. De har svårt bestämma sig. Det kan spricka upp, bli sol och blå himmel eller dra ihop sig till regn. Eller så blir det en sådan där dag då molnen flyger snabbt över himlen och hittar på nya hyss hela tiden.

Dimmiga utsikter. Så kan en dag på surfkusten ofta börja. Men ge det en chans – det brukar klarna upp. Foto: Marcus Westberg.

Men just nu spelar det ingen roll att varken väder eller vågor bjuder på sin mest storslagna repertoar. Med lite hjälp av Youtube, Instagram och en dokumentär på HBO har vågorna blivit Nazarés i särklass största turistattraktion, varje dag, året runt.

Från att ha varit en sömnig fiskeby med ett hav som är så vilt att båtfolket måste vara av en särskilt dödsföraktande sort har det senaste decenniet alltmer handlat om de riktigt våghalsiga. De som ger sig ut för att surfa på monstervågorna. Vintersäsongen är big wave-säsong, och 2020 slogs ännu ett världsrekord i högst surfade våg just här, vid Praia do Norte. Den mätte ofattbara 30,9 meter. Som ett niovåningshus.

Fascinationen för monstervågorna har på bara ett decennium skapat nya arbetstillfällen – och i vissa fall löjligt höga priser. Men det märker vi inte förrän vi ska betala för vår veggie burrito vid en av de mysiga, gungigt musikvajbiga foodtrucksen som står uppradade längs vägen ner mot fortet och fyren.

Praia do Norte i Nazaré, här finns de högsta vågorna i världen. Foto: Marcus Westberg.

Daniela Pacheco, som serverar oss, visar sig vara svensk men med halva släkten från Brasilien. Eftersom hon kan både portugisiska och engelska är hon en värdefull tillgång när övriga personalen behöver hjälp med översättning.

Att det blev just Nazaré för henne den här gången, efter bland annat Australien, har att göra med atmosfären. Det är något med surfdestinationer.

– Stämningen är faktiskt lite lik Sydney och Byron Bay, där jag bodde förut. Det är något med att vara vid havet. Och portugiserna är så välkomnande och snälla, säger hon, medan hippiekillen som underhåller förbipasserande turister med gitarr och inspelat komp fortsätter att mässa sina livsvisdomar: Life is now. The moment you breathe. Join the big love.

Daniela Pacheco från Sverige har bott i Australien förut, och hittade en liknande vibe i Nazaré. Foto: Marcus Westberg.

Joana Andrade kommer spankulerande med bara fötter mot asfalten. En kort stund senare sjunker vi ner på trästolarna i hennes trädgård, i sällskap av grannens katter och med utsikt över havet. Det börjar närma sig lågsäsong för Joanas surfskola, Progress Surf School som ligger i Sao Lourenco, strax norr om Ericeira, och högsäsong för det hon som första och hittills enda kvinna i Portugal ägnar sig åt under vintern: big wave surfing.

Det är i vågorna hon hittar det fokus och lugn hon har kämpat med att nå i hela sitt liv.

– Jag har haft mycket ångest, mycket energi. Min mamma försökte få mig att börja med någon sport, men jag tröttnade. Den enda sporten hon sa att jag inte skulle ägna mig åt var surfing, säger hon och ler snett.

Hon menar att mötet med vågorna blev hennes räddning, ”en bra drog”, men också ett beroende som krävde alltmer. Från att ha fått en enorm kick bara av att stå upp på brädan började hennes ständiga längtan efter utmaningar att få henne att snegla efter större och större vågor. Och i Nazaré hade en legendarisk hawaiiansk surfare vid namn Garrett McNamara börjat etablera en infrastruktur som gjorde det möjligt att rida världens högsta vågor. Nåväl, det är inte möjligt för alla förstås. Men för den som har förmågan, modet – och pengarna. För Joana Andrade, som inte har några sponsorer, kostar det 2 000–3 000 kronor varje gång.

– Du behöver en liten kommunikationscentral vid fyren, läkare på stranden och räddningspersonal som kan hjälpa dig. Det behövs ett helt team för att kunna göra det här.

Men trots alla säkerhetspådrag är big wavesurfing förenat med livsfara. Och rädsla.

– Alla som gör det här är rädda. Men utan rädslan vore det inte samma sak, säger Joana.

När vi träffas är dokumentärfilmen Big vs Small, som handlar om Joana, ute på filmfestivalturné. Hon, som bara är 1,56 lång, minns sitt första möte med vågorna i Nazaré, som den dagen mätte ungefär tio meter.

– Jag skakade när jag såg dem. Men en röst inuti mig sa: Det här är din stund, Joana. Och när jag var på vågen fick jag direkt en känsla av förståelse som är svår förklara. Det var en sorts lugn och adrenalin på samma gång.

Kusten kring Santa Cruz är vild och vacker. Foto: Marcus Westberg.

Rädd är jag inte, men ett litet pirr i magen har jag allt när jag tar brädan under armen och börjar gå över stranden, mot havet. Jag är något av Joanas motsats – 178 centimeter lång och redo att ta mig an de riktigt små vågorna.

I staden Peniche, mittemellan en ö och en halvö, brukar förhållandena vara rätt nybörjarvänliga. I normala fall. Idag bryter vågorna lite hur som helst. Och surfinstruktören med det episka namnet Vasco da Jesus kisar och säger att havet är lite ”funky” idag.

Men jag är redo. De sedvanliga övningarna i att resa sig på brädan har gått bra. Men det brukar de ju göra när brädan ligger på land. Jag gör det här ungefär vart femte år – en halvdags surflektion på någon exotisk plats i världen – med slutresultat att jag efter ett antal misslyckade försök äntligen står i ett par sekunder och känner mig peppad på att fortsätta lära mig. Sedan går fem år igen, och jag får börja om.

Men sällan har jag fått så bra instruktioner som av Vasco da Jesus. Han är noga med allt, ger tydliga tips om teknik, men tycker att det ändå är upp till oss i den lilla gruppen att lära känna havet.

– Alla har sina sätt att surfa, säger han, och när vi ställer frågor fördjupar han sig mer än gärna i både strömmar, vågor och surfingens historia.

Att försöka ingjuta lugn och fokus och ge en känsla av vad surfing kan vara är lite av hans mission. Och han är skeptisk till hur alla numera vill mjölka surfkossan.

– Det finns 100 skolor bara här i Peniche, och det är alldeles för många. En del ger bara ut en bräda, varsågod! Vi är en del av problemet, men vi försöker åtminstone göra det på ett respektfullt sätt. Att få en relation med havet är speciellt, säger Vasco.

Jag tar de orden med mig när jag går ut och börjar snacka mitt språk med havet. Och när jag efter några omtumlande försök står upp på brädan, i vågens sista uns av energi innan den upplöses och går tillbaka till havet, är Vasco da Jesus lika glad som jag.

Inte bara teknik, om Vasco da Jesus får bestämma. För honom är surf en filosofi och livsstil. Foto: Marcus Westberg.
Små vågor och stora brädor. Det enda sättet att ta sig an surfing om man är nybörjare. Foto: Marcus Westberg.
Mellan halvön och stan i Peniche finns en vik där vågorna är mindre än på andra delar av kusten. Bra för den som är ny på brädan. Foto: Marcus Westberg.

Några timmar senare är vi tillbaka i den lilla orten Santa Cruz, där vi haft vår bas under de första dagarnas utflykter längs surfkusten. Det är en typisk liten sommarstad med vitputsade hus, mysiga promenadstråk, dramatiska klippor och fina sandstränder.

Santa Cruz är också en hemvist för surfare, om än långt ifrån lika många som i Ericeira och Peniche. Och på vintern är det som om luften gått ur stan. Men det gör inget. Vi som kommit hit i oktober njuter av lugnet och den tjugogradiga värmen, och när solen börjar dala på himlen sitter vi på Noah’s Surf House och ser ut på havet genom stora panoramafönster. I ena ände av lokalen finns aktivitetsdisken, där det lånas ut skateboards och bokas yogapass och surflektioner. Nu brinner en rogivande brasa i kaminen och på väggen bakom baren går en surffilm på repeat. Som sig bör, när vågor och brädor är både kultur och kapital. Men än är vi inte klara med att utforska Portugals surfkust. Nästa stopp: Ericeira.

Ericeira är sedan 2011 Europas enda World Surfing Reserve, alltså ett slags surfreservat. Foto: Marcus Westberg.

Solen gassar och havet glittrar. Det är öl i plastmuggar, picknick i sanden, hundar som springer och leker. Och en evig väntan, som det ofta är i surfsammanhang. Efter några dagars deltävlingar är det final i världscuptävlingen Pro Ericeira och för en stund sedan bars vinnaren i herrtävlingen, hawaiianen Ezekiel Lau, upp på stranden av ett par starka axlar, omgiven av jublande åskådare och snabbfotade fotografer. Nu ligger de två kvinnliga finalisterna, även de från Hawaii, och guppar ute på vattnet i väntan på nästa våg. Eller nästa våg som de bedömer vara värd att surfa.

– Vi kan i alla fall fastslå att guldet kommer att gå till Hawaii, säger speakern, och lägger till, med amerikansk accent:
Surfing is coming home.

Det som ser ut att bli en ganska händelselös final bjuder till slut på en dramatisk upplösning. Med bara sekunder kvar av finalen bestämmer sig Luana Silva, som hittills legat tvåa, att ta en sista våg. Och hon gör det så bra att hon vinner. Än en gång går ett segertåg upp på stranden, med jublande entourage och en strålande nöjd guldmedaljör som tar emot pris och är ”super stoked”.

Några timmar senare samma dag stiger herrvinnaren Ezekiel ”Zeke” Lau upp på en scen igen, utanför Boardriders i Ericeira. Att bandet som spelar surfig punkrock får göra ett litet uppehåll gör inget, publiken älskar honom, och när han sagt hej och tack återgår den lilla minifestivalen till sitt. Med en publik som ligger tillbakalutad i gräset och tar en öl, intill skateparken där aktiviteten aldrig avtar.

Pro Ericeira är en del av surfingens världscup. Hit kommer de bästa och gör upp på vågorna. Foto: Marcus Westberg.
Ezekiel Lau från Hawaii tar hem guldet i Pro Ericeiras herrtävlingar. Foto: Marcus Westberg.

Ericeira lever och andas surfing. Det syns på morgnar och eftermiddagar, då en liten armé av brädbärare traskar till eller från stränderna. Det syns på acaibowltätheten inne i stan och andelen yogamattor som rullas ut i parker och yogastudior. Det syns till och med i antalet digitala nomader som har börjat hitta hit. För där det finns surf växer också annat fram, för att fullborda livsstilen. Och man behöver inte vara surfare för att attraheras av den hänförande kustlinjen, ljuset och ett bra utbud av ekologiska grönsaker och surdegspizza.

För Marcus och hans fru Jess var det flera pusselbitar som gjorde Ericeira till en bra plats att slå ner bopålarna på.

– Vi var lite rädda för att vi skulle sakna skogen och sjön i Sverige, men här har vi havet, ljusare vintrar och ett community som passar oss, säger Marcus, när vi promenerar vid stranden Foz do Lizandro, där en å läcker ut i havet.

Restaurangerna längs trädäcket vid stranden lockar med kuddhörnor, smoothies och cocktails. Men vi har ett ärende uppe på höjden strax ovanför.

Ericeira är inte bara surfing. Det är vitputsade hus med kaklade konstverk, mysiga gränder och trevlig atmosfär. Foto: Marcus Westberg.
Surfigt, yogiskt och fräscht – so very Ericeira. Foto: Marcus Westberg.

På Lapoints terrass ligger några av veckans surfgäster och vilar vid poolen. Vissa tar dagens första öl, medan andra spelar bordtennis i samlingsrummet intill. Själva passar vi på att ta in utsikten. Strand, hav och branta klippor är svåra att tröttna på.

Peter Hanssen och Alex Grilo slår sig ner vid vårt bord och hjälper oss att höja medelåldern på stället en smula. Peter och hans vän Sebastian Kjellström var väl ungefär i samma ålder som många av övriga närvarande när de kom till Ericeira 2005. De kom för att surfa, och det var på det viset de träffade Alex, som vuxit upp i närheten och hade jobbat som instruktör. De tre klickade direkt, surfade ihop i ett par veckor, och när Peter och Sebastian skulle återvända till Sverige hade drömmen börjat utkristallisera sig: De skulle starta en surfcamp. Redan året därpå föddes Lapoint.

– Ericeira var en helt annan stad då. Det var inte så mycket turister och fanns bara två eller tre surfcamps. När gänget från Lapoint gick till någon bar på kvällen var det som om allt stannade upp. Folk var helt förvånade – vad är det här? säger Alex och skrattar.

På den tiden var surfsäsongen kort, från mitten av juni till mitten av september, och under vintern var stan så gott som död. Lapoint var de första som förlängde säsongen, bit för bit – tills de bestämde sig för att ha öppet året runt. Och de senaste tio åren har antalet surfskolor i Ericeira mångdubblats.

– Idag finns det 41 surfskolor i Ericeira som har tillstånd. Och sen säkert 45 till. Det borde vara hälften så många. Eller egentligen ännu färre, för att hålla god kvalitet, säger Alex.

Alex Grilo och Peter Hanssen träffades när Peter och hans vän Sebastian var på surfsemester i Ericeira 2005. Året därpå startade de sitt surfcamp Lapoint, som spridit sig i världen. Foto: Marcus Westberg.

Peter håller med om att det blivit lite väl tätt mellan surfskolorna. Idag har Lapoint utökat sin verksamhet till Sri Lanka, Bali och Costa Rica.
Men det var i Ericeira allt började, och här blev Peter Hanssen kvar.

– Vågorna här är i världsklass. Det är de bästa vi har i Europa. Och så är det ju en mysig stad, säger han.

Jag är benägen att hålla med, när vi strosar över Ericeiras knöliga gatstenar, förbi färgglada fasader, en och annan högrest palm och ut till parken Santa Marta, med utsikt över havet. Där rullar vi ut våra yogamattor på gräset och börjar följa Marcus fru Jessicas övningar, med fokus på skulderblad och axlar. Jessica är yogainstruktör – ”precis som alla andra tjejer i min ålder i den här stan” – men med inriktning på fysioterapi snarare än att balansera chakran. Men när himlen färgas rosa känns det som om en smula andlighet sipprar in ändå, det är svårt att undvika när solen doppar sig i havet samtidigt som ligamenten får sitt.

Och snart är vi redo för ännu en dag i surfens, vågornas och de gröna hälsojuicernas förlovade land. Men inte utan att unna oss en surdegspizza och ett glas vin först. I sällskap av glittrande trädbelysning, trendigt omaka möbler och en hel uppsjö av solblekta surffrisyrer får vi varsin hushållssax i handen och börjar klippa till små bitar av de godaste pizzorna jag någonsin ätit. Om det inte bara är något med känslan, den där lite vilda och oförutsägbara, som gör att pizzor blir godare när man klipper dem med sax.

När solen gått ner över Foz de Lizandro. Foto: Marcus Westberg.

Text: Karin Wallén • 2022-06-19
PortugalRestipsAktiv semesterReportageSol och bad
Annons

Scroll to Top