Annons
Annons

Vi reste till Skottland och upptäckte ett orört hörn – som gjort för en lyckad roadtrip. Foto: Sara Arnald

Storbritannien

Roadtrip i Skottland – whisky, slott & stränder

Skottlands nordöstra delar tillhör inte de mest välbesökta. Men bortom Aberdeens oljecisterner väntar pampiga slott, whiskydestillerier och långa stränder.

Text: Karin Wallén • 2024-04-29 Uppdaterad 2024-04-29

– Akta er för de flygande tjuvarna!

En kvinna med stort vitt hår pekar upp mot fiskmåsarna, som lågflyger över våra huvuden i jakt på nästa skrovmål. Hon och hennes vänner gör plats åt oss vid det enda bordet utanför Stonehavens populäraste hål i väggen. The Bay Fish and Chips har blivit något av ett landmärke, och det här gänget har kommit hit från Aberdeen, en halvtimme norrut. De säger att de åker hit för den fina landsbygdens skull, för naturen och mysfaktorn – och, förstås, för den lokalt fångade fiskens skull. Medan vi förklarar att vi har kommit hit för att utforska en del av Skottland som inte riktigt finns på allas turistradar. Istället för pampiga Edinburgh väljer vi oljestaden Aberdeen. ­Istället för att se de knivskarpa bergstopparna på Isle of Skye väljer vi att köra över delar av de mjukt böljande högländerna och få oss en liten smakbit av nationalparken Cairngorms. I övrigt ska vi bara låta hyrbilen och vänstertrafiken ta oss runt på små och stora vägar i nordöstra Skottland, och vårt tillfälliga sällskap nickar godkännande åt den planen.

Läs också tillhörande guide: Guide till Aberdeenshire i Skottland

Två servitörer med fish and chips i hand.
Ben Milne och Leslie Masson är vana vid att både folk och fåglar flockas kring deras arbetsplats i Stonehaven. Foto: Sara Arnald

En liten stund senare kommer vår beställning ut genom luckan, och Leslie Masson, klädd i blåvitt förkläde, önskar oss en smaklig måltid. Hon är van vid att både folk och måsar flockas kring hennes arbetsplats, och är glad att hon började jobba här efter flera år i oljeindustrin, som står för många arbetstillfällen i området kring Aberdeen. Av den industrin syns dock ingenting just här, vid kaféerna längs stranden, eller inne i Stonehavens lilla hamn, där turkosgrönt vatten och avlånga träbåtar för tankarna till Thailand istället för Skottlands nordöstra kust. Bara vattentemperaturen, och möjligtvis de brittiskt bruna stenhusen, avslöjar skillnaden vid en första anblick. 

Skylt i staden Aberdeen i Skottland.
Med det tjusiga smeknamnet The Silver City blir Aberdeens grå granitbyggnader något av en stolthet. Foto: Sara Arnald
Par promenerar i den charmiga stadsdelen Fittie.
Fittie är Aberdeens bohemiska myskvarter. Precis vid havet, fullt av kitsch. Foto: Sara Arnald

Vi tar stigen upp till den grönskande höjden som reser sig intill hamnen, och måste stanna och ta in utsikten en stund. Svepa med blicken över den småputtriga staden med den gulliga hamnen, de branta klipporna som blottar sina knotiga fötter i lågvattnet, och SUP-brädor och havskajaker på väg ut i solglittret i en ram av blommande buskar. Sedan fortsätter vi över kullen och får syn på det som är Stonehavens största attraktion: Dunnottar Castle. Här fladdrar historiens vingslag genom flertusenåriga berättelser om pikter, vikingar, adelsmän, kungligheter och – inte minst – hur skottarnas kronjuveler räddades undan engelsmännen just här, under 1600-talets brittiska inbördeskrig. Men att det här är en slottsruin som har blivit en riktig Instagram-kändis beror förstås mer på hur den ser ut. Hur den reser sig på en klippa som sticker ut i havet, sisådär 50 meter över vattenytan, med tvärbranta sidor som störtar ner i vattnet. Medan gröna, böljande kullar med betande boskap tar emot där klippan länkas ihop med land.

Väl tillbaka i hamnen i Stonehaven tar vi en fika vid den lilla kaffevagnen som står på kajen. Suzy Shaw kikar ut genom luckan och serverar både koffeinpåfyllning och tips om vad vi inte får missa vid nästa stopp på vår roadtrip:

– När ni är i Aberdeen ska ni inte se nedåt. Ni ska se uppåt.

Kvinna i baddräkt håller en hund i famnen på stranden.
Clare Hancock-Fraser med spanielblandisen Forrest njuter av hundstranden i Fittie. Foto: Sara Arnald

Redan nästa morgon, när vi lämnar hotellet i city och tar en första titt på stan, förstår vi varför. Aberdeen må kallas för både ”granite city” och ”the silver city with the golden sands” på grund av sina grå granitbyggnader (och gyllene sandstränder), men här och där – inte minst i city – är fasaderna uppiggade med färgglada målningar. Gatukonsten gör stan till något annat, något klatschigare, roligare och betydligt mer överraskande än den i övrigt jämngrå finishen. Och går man bara förbi alla oljecisterner och fartyg i hamnen så kommer man till – Fittie.

Ja, eller Footdee som det hette innan någon kom på att man lika gärna kan kalla det Fittie, eftersom det är typ det som folk säger. Den lilla före detta fiskebyn som ligger intill hamnen är sedan länge övergiven av fiskarna och istället omvandlad till myspys i kvadrat, med tättstående stenhus som håller ihop mot havets vindar och vågor. Mittemot varje hus ligger ett tillhörande skjul, där fiskeredskapen bytts ut mot sånt som dagens Fittie-bor tycker är viktigare: cyklar, utemöbler och kanske ännu fler trädgårdstomtar än den smärre armé som redan pryder den lilla plätten utanför. Det tycks pågå en tävling om vem som har den mest överdekorerade uteplatsen. Det är lite som att gå en konst­runda även här, men istället för väggmålningar är det skulpturer, krukväxter och vimplar som drar till sig vår uppmärksamhet. Det är surikater och papegojor och fjärilar i vartenda hörn, och jag gillar det.

Lorraine Ferguson nöjer sig med mängder av blommor, drivved och ett litet vindspel. Och trots att hon borde vara less på turister som trålar omkring i Fitties labyrint av trädgårdskitsch med mobilkameran i hösta hugg, så har vi knappt hunnit säga hej innan hon bjudit in oss i huset. Hon lovprisar gemenskapen i grannskapet och pekar mig upp för den branta trappan, till det lilla loftbiblioteket.

– Jag tycker ni ska se utsikten åt andra hållet också, säger hon, och jag förstår snart vad hon menar.

För på andra sidan de sneda fönstren ligger ”the golden sands” och gör staden mindre grå.

Strand i Skottland.
Aberdeens långa strand lockar sommartid både badare och surfare. Foto: Sara Arnald

Det är en livlig dag på stranden, och trots att det bara är juni har ganska många vågat sig ut för att bada eller surfa. Just i den här änden av Aberdeens långsträckta sandstrand är det framförallt de fyrbenta invånarna som kastar sig ut i de kalla vågorna. Vid vattenbrynet står Clare Hancock-Fraser och ropar peppande ord till kompisen, vars övertaggade hund uppvisar en simteknik som skulle göra Mike Tyson avundsjuk. Framtassarna vevar så våldsamt att vattnet plaskar, och Clare skakar roat på huvudet. Överallt springer hundar och hämtar frisbees i vågorna, eller vilar i sanden, medan fortsättningen av stranden, upp mot tivolit och köpcentret, inte är lika välfrekventerad. Ändå är det mer folk ute nu än för några år sedan, konstaterar Clare.

– Det var faktiskt under pandemin som folk började komma till stranden för att umgås, innan dess var det knappt någon här, märkligt nog.

Med fler besökare kom också food trucks, som nu står uppradade längs strandpromenaden. Vi tar en vegoburgare och studerar folklivet en stund till, innan vi fortsätter till fots genom stan, till Old Aberdeen och universitetsbyggnaderna som tillhör King’s College. Det är pampiga stenhus och lummiga grönområden, som det anstår ett brittiskt universitet med hög status. Det är även en god kopp kaffe, när vi som mest behöver det.

Kräftor på en tallrik.
Havets läckerheter hos The Silver Darling. Foto: Sara Arnald

Men när kvällen sänker sig är vi än en gång på väg mot Fittie, för vi har bokat bord på strandens, kanske rentav Aberdeens, bästa restaurang. The Silver Darling ligger precis på gränsen mellan oljeindustrins cisterner och båtar – och det gulliga, puttriga, strandmysiga Fittie. Jag tänker på vad min bekant Sjökaptenen sa till mig innan jag skulle åka: ”Aberdeen – det är verkligen fult och fint om vartannat”, och jag konstaterar att det stämmer väldigt väl. Bakom oss ligger industrin, framför oss – stranden. När vi ätit klart ser vi ut genom panoramafönstret, där himlen smälter ihop med havet i en disigt blå nyans. Och drar efter andan när en delfin bryter ytan med sin blanka rygg. Den bjuder på en liten show utanför fönstret innan den drar vidare – och vi med.

Vitt slott med gråa torn.
Efter att Queen Elizabeth II somnade in på familjens ”sommarställe”, Balmoral Castle, ökade turistströmmen till området. Foto: Sara Arnald

Nästa morgon börjar med ett slott till. Det går ju nästan inte att undvika, med tanke på att Aberdeenshire har fler slott per hektar än något annat område i hela Storbritannien. Inte mindre än 263 slott kan man stoltsera med, och just det här – som ligger cirka en timme och tjugo minuter väster om Aberdeen – är en superkändis. Den brittiska kungafamiljens privata ”sommarstuga” var förstås redan känd, men var det någon i världen som inte hade hört talas om Balmoral Castle förut så blev det ändring när drottning Elizabeth II drog sitt sista andetag just här, den 8 september 2022. När vi nu går förbi fruktträd, rosenbuskar och växthus informerar skyltar om vad Kung Charles har för utvecklingsplaner för trädgården.

En snabb titt in i balsalen är allt som erbjuds inom slottets väggar, men trevligast är ändå att släntra omkring en stund i slottsparken och följa stigen längs floden Dee, där otaliga hundar struttat fram på korta welsh corgi-ben genom åren, i sällskap av en drottning med huckle på huvudet.

Kanske knallade hon också in hos grannen ibland, för att värma sig med en liten hutt. Bara runt hörnet ligger nämligen Royal Lochnagar – ett av flera whiskydestillerier i Deeside, som området längs Dee kallas.

– Här finns alla naturliga ingredienser till whiskyn, predikar guiden Eric när han leder oss genom hela proceduren.

Man visar runt på ett whiskydestilleri.
Eric visar runt på Royal Lochnagar, ett whiskydestilleri på Deeside, granne med Balmoral Castle. Foto: Sara Arnald
Whiskyprovning.
”Den som kör bil och inte kan dricka direkt på plats kan få med whiskyprovningen i småflaskor istället.” Foto: Sara Arnald

Det är vattnet från Grampianbergen, kornet från fälten, torven som bränns för att få den rökiga karaktären, och ibland ett stänk av ljunghonungen från hedarna i den omgivande fjällvärlden. För visst är det lite som fjäll, konstaterar vi när vi kör vidare med småflaskor för provsmakning i bagaget. Nu ger skog och landsbygd vika för ett öppet landskap med kurviga former. Ett lapptäcke i olika nyanser av grönt vecklar ut sig i 360 grader runt bilvägen, och när vi svänger av mot Cairngorms nationalpark råder ingen tvekan om att vi hamnat i fjällen. Här finns till och med renar!

Hade vi varit här för tusen år sedan hade renarna varit ett helt naturligt inslag i de skotska högländerna. Men efter intensiv jakt och förluster av habitat utrotades renen. Det skulle dröja till 1952 innan den återintroducerades – med hjälp av den svenska samen Mikel Utsi, som flyttade hit en mindre renhjord. Idag finns ungefär 150 renar i Cairngorms, som är Storbritanniens största nationalpark. De flesta av dem strövar fritt i nationalparken, men ungefär 30 av dem finns bakom staketet vi nu närmar oss.

– Håll ihop händerna som en skål framför er så kommer de och äter, instruerar guiden Amy Wilson, som leder vår grupp in i hägnet på en fjällslänt inte alls särskilt långt ifrån skidbackarna som nu ligger i sommarvila intill bergbanan som tar sommarbesökare upp till en topprestaurang.

I hägnet går enbart handjur, sarvar, och de bär namn som har ett visst tema beroende på vilket år de föddes.

– Det här är Sherlock, säger Amy, och pekar på den med absolut störst horn.

Han är jämnårig med renarna Morse, Poirot och Clouseau – alltså född under ”detektiv-året” – medan andra döpts efter europeiska städer och bär namn som Berlin, Athens och Kiruna.

Det är ett ganska rufsigt gäng, mitt i bytet till sommarpäls, som nu läppjar i sig rengodiset med försiktiga mular. När maten är slut lunkar de vidare för att vila och idissla, helt obrydda om sin publik. Medan vi beger oss norrut, till en mer traditionell djurhållning, bland vajande kornfält.

Stuga inbäddad i grönskande träd.
Utanför vår farm bothy växer korn som ska bli whisky hos Glenlivet. Foto: Sara Arnald

En kvart utanför orten Huntly i nordvästra Aberdeenshire flyttar vi in i ett fårskjul. Åtminstone till namnet. I verkligheten för The Sheep Shed inte direkt tankarna till ett djurstall, om man inte tycker att fåren mår bäst av sköna sängar på loftet och gott om myspys kring vedspisen i storstugan. Men när Jane och James Foad startade sin bondgård var det just med får, och då passade namnet bra när drömmen om att bygga och inreda glampingstugor (Boutique Farm Bothies) blev verklighet. Att vår närmaste granne heter Barley Bothy (kornstugan) är förstås inte heller någon tillfällighet. Utanför terrassen breder kornfälten ut sig i en böljande evighet mot solnedgången. Än ligger inte gårdens korn i någon flaska, men det är på gång. Det gäller att ha tålamod i whiskybranschen.

– Om nio år kommer vårt korn att vara whisky från Glenlivet, säger Jane, när hon kommer förbi med en hemmagjord pizzadeg, så att vi kan använda pizza­ugnen på terrassen.

Whiskyindustrin kräver en särskild kvalitet på kornet, och skulle en kraftig storm dra in och platta till fälten finns inget hon kan göra. Men att sälja korn till whiskyindustrin ger ändå mer pengar än mat- och foderindustrin.

Idén till att skapa stugorna fick hon när hon kom hit från södra England.

– Jag var ny i området och tyckte det var så vackert. Jag tyckte att fler borde få uppleva det här landskapet och jag har alltid velat skapa något sådant här, säger Jane.

Hon ångrar inte flytten, och framförallt gillar hon att nordöstra Skottland är glest befolkat. Här finns lugn och ro, samtidigt som det är nära till det mesta. 

– Jag fattar faktiskt inte varför alla åker till västra Skottland och Skye. Vi har en timme till billig skidåkning och en halvtimme till kusten och surfklubben. Vad mer kan man begära?

Vy över byn Cullen i Skottland.
Cullens viadukt vid havet. Foto: Sara Arnald

Nordkusten tar emot med doft av tång, salta hav – och växlande väder. När vi lämnar bilen och promenerar under den väldiga viadukten i Cullen öppnar sig vyn mot Nordsjön framför oss. Viken Firth of Moray har ett för tillfället grönblått vatten, där världens nordligaste population av flasknosdelfiner ska finnas. Men hur vi än spanar ser vi inget som skuttar ovanför vattenytan bortanför husen i Seatown. Så vi tar en titt i gränderna istället. Seatown är Cullens svar på Aberdeens Fittie. En före detta fiskeby med en labyrint av stenhus, där spåren av hårt arbete till havs städats bort med rosenodlingar och tvätt på tork. Men något vidare torkväder är det inte idag. Molnen blir mörkare och drar ihop sig på himlen, och vi hinner precis tillbaka till centrum och in på Rockpool Coffee innan en regnskur sköljer över taken.

Vi bestämmer oss för att åka vidare österut längs Aberdeenshires nordkust, med korta stopp i Banff och Macduff innan vi kommer till Gardenstown med vacker kustlinje och pittoresk hamn. Regnet kommer ikapp oss igen, och vi blickar längtansfullt bort mot grannbyn Crovie, som ser så urgullig ut att vi undrar om vi ska försöka ta oss ner dit. Men samtidigt vet vi ju att det bästa förmodligen väntar precis runt hörnet, i byn Pennan. Om det nu ens är möjligt att ta sig dit.

– Kan man köra här? undrar jag, samtidigt som jag gör precis det, på en smal och brant väg som leder ner till havet.

Vita små hus i byn Pennan i Skottland.
Pennan. Inträngd mellan hav och berg på Aberdeenshires norra kust. Foto: Sara Arnald

Pennan är en märklig liten by. Ett dussintal invånare bor bakom de vita stenhusfasaderna som står i en enkel rad, alldeles innanför en stenstrand i marmorerade nyanser. Här bor de alltså, inklämda mellan det stora havet och en brant klippvägg som skiftar i kolgrått och rött. Visst är det fint, riktigt vykortsvackert faktiskt, men man måste ändå undra varför människor väljer att bo så här.

Svaret kommer gående med eldrött hår och en våtdräkt slängd över ena axeln. När Shona Stephen ser att även vi är på väg mot hamnen skiner hon upp.

– Är ni kaffesugna?

Om vi är. Hon öppnar sin lilla kiosklucka med skylten Coastal Cuppie och serverar kaffe och sockerkaka under ett parasoll när en ny regnskur drar in. På kajen står bord och stolar i ett omaka myller av färger och former. Det här är Pennans enda servering sedan pensionatet stängde sin restaurang, och på sommaren är det öppet nästan jämt – om inte Shona har något annat för sig.

– Jag är här sju dagar i veckan. Men om ingen behöver mig på ett tag så går jag och simmar, säger hon och spanar upp mot himlen, där det faktiskt börjar spricka upp.

Kvinna i baddräkt.
Shona Stephen driver ett litet kafé i Pennans sömniga hamn. Öppet litet då och då, men inte när hon simmar i Nordsjön. Foto: Sara Arnald

Shona är till stor del uppvuxen i den lilla byn och flyttade tillbaka när hon skilde sig för nio år sedan. Nu vet hon att det är precis här hon vill vara, trots att solen inte ens når ner till Pennan mellan november och mars. Att ha hus i nordläge nedanför en hög klippa innebär att bo i skugga under halva året.

– På vintern sover jag väldigt mycket, säger hon med ett skratt, och konstaterar att det här ändå är hennes plats på jorden.

Långt ifrån storstadsbruset, alltid nära havet. Och med så få invånare att man alltid hejar och pratar, alltid har koll på varandra. Dessutom är ju sommarmånaderna en ren dröm, om man får tro Shona.

– Solen är aldrig långt borta, säger hon med ett leende när de första strålarna börjar pressa sig igenom molnen.

Hon drar på sig våtdräkten och går ut på kajen. Tar trappan ner i havet, och simmar iväg över bukten.

Läs också tillhörande guide: Guide till Aberdeenshire i Skottland

VILL DU LÄSA ÄNNU MER?

Vi tar dig världen runt

Prenumerera på Sveriges största resemagasin! Låt oss inspirera dig med resedrömmar och konkreta guider. Tidningen går att få både i brevlådan och digitalt till läsplattan eller datorn.


Text: Karin Wallén • 2024-04-29
StorbritannienReportageRoadtripSkottland

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Rulla till toppen