Annons
Annons

Följ med på Vagabonds vandring längs Portugals västkust. Foto: Marcus Westberg

Portugal

Solkysst kustvandring i Portugal

Längs Portugals västkust finns en vandringsled med branta stup och öde stränder bredvid ett pulserande hav. Vagabond gav sig ut på tur längs Fishermen’s Trail.

Text: Karin Wallén • 2024-07-07 Uppdaterad 2024-07-08

Vi tar en sista titt på Porto Covo. En sömnig liten stad med vita hus i raka rader, ett par ensamma souvenirstånd mitt i gatan som desperat försöker bli av med fjäderprydda drömfångare och penisformade ölöppnare. Vid sidan av övervintrade hippies med dreads och vindbitna kepsgubbar som iakttar livet från en bänk finns en kategori besökare som hittar hit nästan alla tider på året. Sådana som jag och fotograf Marcus – vandrarna – som hejar och nickar kollegialt när vi ser någon annan med ryggsäck och stadiga vandringsskor kliva ut på gatan från sitt vandrarhem – och börja gå.

Det här är egentligen andra etappen på Fishermen’s Trail, vars startpunkt hittas på västkusten söder om Lissabon. Många väljer istället att börja i Porto Covo. Helt enkelt för att det som väntar härifrån ska vara riktigt vackert. 

Det är alltså inte utan höga förväntningar vi styr våra steg söderut, och följer markeringarna förbi den lilla hamnen och upp på platån som ståtar ovanför havet där en liten fiskebåt med fiskmåsfölje är på väg hem efter en natt på Atlanten. Vi har sandig stig under fötterna och en dagsetapp på två mil framför oss. Solen strålar från en klarblå himmel och temperaturen har redan stigit över 20-gradersstrecket. Vi knatar på, men inte särskilt snabbt.

Redan efter någon halvtimme har vi hunnits ikapp av en solbränd holländare med lätt packning och en snäcka i band runt halsen. Vi känner igen Jeroen Vandaele från tidigare imorse då han letade frukostställe inne i Porto Covo. Nu slår han följe med oss. Och när vi närmar oss fortet vid stranden Praia do Pessegueira – och upptäcker att deras kafé är öppet – kan vi inte motstå att ta tillfället i akt. Vi slår oss ner för dagens andra kopp galleo, kaffe med mjölk. Och Jeroen köper Portugals nationalbakelse, pastel de nata, till oss alla.

– Känner ni till historien bakom de här? frågar han samtidigt som vi sätter tänderna i varsin smördegs-bakelse.

Vyerna närmast kusten är verkligen storslagna. Foto: Marcus Westberg

Kaneldoftande äggkräm

Den kaneldoftande äggkrämen i mitten får mig att sucka av välbehag, medan Jeroen drar historien om nunnorna på ett kloster utanför Lissabon som använde äggvitor till att tvätta och stärka sina kläder.

– Det blev väldigt mycket äggulor över. Så något var de ju tvungna att göra med dem, fortsätter han.

Jeroen är snickaren som haft lite för mycket att göra det senaste året och behövde några veckors paus. Så han gjorde som han brukar: satte sig på motorcykeln och drog iväg. Denna gång till Portugal, som han passerat igenom flera gånger tidigare. Just den här regionen, Alentejo, har han blivit särskilt förtjust i. Och nu när han tar sig fram till fots blir det nästan för mycket av det vackra för honom. Hans ögon tåras lite när han återberättar hur han redan under morgonen har överväldigats av att känna sig så nära allt – havet, vinden, den karga naturen.

– Jag har aldrig vandrat förut. Alltså, aldrig. Men jag tänkte att jag ska försöka gå hela leden. Det får ta den tid det tar.

Vi går längs stränder och uppe på platåer ovanför havet. Och när vi väl slagit följe med några vandringskamrater kommer vi helt säkert att se dem igen. Först på stigen, sedan över en öl på kvällen. Foto: Marcus Westberg

Fiskarnas vandringsled

De portugisiska fiskarnas vandringsled, eller Fishermen’s Trail som den marknadsförs som, är den del av Rota Vicentina som följer den portugisiska kusten, ända ner runt hörnet och österut in i Algarve. Sammanlagt 26 mil och 13 rekommenderade dagsetapper. De kustnära samhällena inom de etapper vi valt att vandra ligger utspridda med mellan en och ett par mils avstånd från varandra – perfekt för oss som vandrar. Tältning är förbjuden, men vandringsturismen har skapat en marknad för boenden i olika prisklasser. Det finns även företag som transporterar packningen mot en avgift.

Det snackas om att Alentejo är nästa grej. Det område som man ska köpa mark i om man vill ligga lite före de andra. Men strandskyddet gör att naturen närmast kusten ska få förbli vad den är. Och den är verkligen storslagen.

Ett par kilometer efter fortet säger vi hej då till Jeroen, som piper iväg på lite snabbare fötter än vi. Men först byter vi telefonnummer så att vi kan höras när vi är framme i nästa samhälle. Kanske äta middag ihop. Det här är innan vi börjat förstå hur det fun-gerar att vandra den här leden. Innan vi fattat att vi kommer att stöta ihop med samma människor gång på gång och att det knappt behövs någon telefon för att kommunicera.

Läs också: Vagabonds guide till kustvandring i Portugal.

Vandring är också tid för reflektion. Passa på att pausa då och då för att njuta av vyerna och stillheten! Foto: Marcus Westberg

Vida och vackra stränder

Vi har redan träffat Jeroen två gånger. Och lika många gånger portugisen Victor från Cascais. Han dyker upp igen någonstans i trakterna av Praia do Queimado och gör oss sällskap ett tag, där klipporna som vanligt stupar ner mot en fantastisk sandstrand. Victor är ungefär lika hänförd som vi är, trots att han sett allt det här förut. Det karga och kantiga mot det mjuka, lena. Det turkosa havet och det vita skummet där vågorna bryter.

Sandstränderna vid den här kusten kan vara så gott som öde. När det finns en vägstump som leder ner till havet dyker surfarna upp, men annars är det som vanligt bara sådana som vi här. Folk som vandrar, nu barfota, med fötterna precis där vågorna gång på gång når upp till anklarna eller vaderna.

Det är så varmt att jag snart måste bada på riktigt. Vi fortsätter pendla mellan att följa stigen på platån ovanför havet och att gå nere på stranden, i sanden eller vattnet. Och när jag sätter på mig skorna igen märker jag att de har blivit tyngre. Jag försöker skaka ur sanden men skorna låter som maracas. Sanden har boat in sig så väl att den inte kommer ut hur mycket jag än ruskar.

Väl uppe på stigen igen rasslar små ödlor iväg intill fötterna, in bland snåren av vindbiten tuja, ljung och de gula middagsblommorna (eller ”häxfingrar” eller ”strandens tårar”, beroende på vem du frågar).

Vi passerar vyer som gör det omöjligt att inte hela tiden stanna och fotografera. Vi är således inte de snabbaste av vandrare, och våra nyfunna vänner piper ofta iväg före oss. Till och med en fiskare med spö och frigolitlåda går om oss. En fiskare, minsann. Det borde inte vara så förvånande, för det här är – precis som namnet basunerar ut – en vandringsled som består av stigar som lokalbor i allmänhet och fiskare i synnerhet har mejslat fram under århundraden. Fiskaren försvinner ner bland klipporna med sitt spö, och vi fortsätter framåt bland torra buskage och i en doft av örter.

Afterwalk i nyfunna vandringsvänners lag. Foto: Marcus Westberg

Plötsligt – en bar

När vi har bara ett par kilometer kvar till dagens mål, Vila Nova de Milfontes, dyker vad som skulle kunna vara en hägring upp framför oss. Men visst är det en bar? Jajamän! En utomhusservering med mat och snacks, men framför allt – iskall lemonad.

Stället är naturligtvis fullt av vandrare. Smutsiga vader och sandiga skor. Och en bekant röst.

– Hallå igen!

Jeroen vinkar åt oss från ett bord, där han sitter med en ny bekantskap: Laura Mégevand från Lissabon som vandrar genom hela Portugal. Hon började uppe i norr, med Camino Portugues – den portugisiska delen av den världskända pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien. Men Laura hade ingen katedral som mål, utan ville göra något helt annat.

Hon började sin vandring precis vid spanska gränsen i norr, för att sedan gå söderut. Hon ville vandra genom sitt land.

– Jag vet ingen annan som har gjort det faktiskt. Jag har googlat och kollat på bloggar, men har inte hittat någon.

Hela vandringen kommer att avslutas där sydkusten möter spanska gränsen. Då kommer hon att ha ungefär 45 dagars vandring bakom sig.

– Jag har aldrig gått så här långt förut. Det längsta jag har gått tidigare var åtta dagar runt Mont Blanc. Men jag går i lugn takt och tar den tid jag behöver, säger Laura.

Hennes längsta etapp hittills var nästan fyra mil. Den blev så lång eftersom det längre upp i landet var svårt att hitta logi. Det problemet har vi inte här. I Vila Nova de Milfontes finns gott om boenden för vandrare.

Vi sitter ett tag och luftar tårna, äter gudomligt goda oliver och bröd och dricker lemonad innan det är dags att gå den sista biten in i byn.

På Casa do Adro tar Idália Costa José emot med ännu mer lemonad. Det här är hennes hem. Här bor hon med sin man, och här har de tagit emot gäster i 23 år. Det är ett så kallat habitação. För att kallas så krävs det att ägarna själva bor i huset.

Stället må drivas som ett litet hotell, med personal som fixar frukost och städning, men vi rör oss i familjens vardagsrum, blir introducerade till barskåpet och sofforna på övervåningen – och smyger förbi tv:n där familjen sitter samlad på kvällen när vi kommer tillbaka från en middag på stan med Victor. Och när vi äter frukost på terrassen nästa morgon kör Idália våra hastigt handtvättade, blöta t-shirtar i torktumlaren för att de ska hinna torka till nästa etapp.

Att vandra längs havet gör vem som helst på bra humör. Foto: Marcus Westberg

Båten över floden

Vila Nova de Milfontes ligger precis där den stora Mirafloden når havet. När vi vandrar vidare på nästa etapp, den till Almograve, kan vi välja mellan att ta en extra rundtur på några få kilometer och gå över bron till andra sidan floden. Eller att för fem euro ta båten över.

Vi väljer båten. Det är vi och en fransk pensionärsgrupp som står nere vid den lilla bryggan och köper biljetter från damen i biljettluckan. När vi efter några minuter går iland på andra sidan är det första vi ser våra vänner från leden Jeroen och Laura – plus franska Philippine Ruffenach, ännu en vandrarkompis som anslutit sig till det växande sällskapet.

Det är nästan komiskt att vi ständigt springer på varandra. Som att universum ser till att vi ska mötas, gång på gång.

Det är inte bara Jeroen och gänget vi träffar på. Det är Victor. Det är de tre tyskorna som dyker upp titt som tätt. Det är paret från Belgien som vandrar med sin hund. Och några andra som vi vid det här laget känner igen och hejar på. Alla går samma etapper, och när dagen är slut bor vi i samma lilla by och hamnar ofta på samma restaurang.

Det blir mycket prat om vandring, resor och drömäventyr.

Obefolkad sandstrand

Philippine berättar om hur hon tillsammans med en kompis varje sommar går några etapper på Camino de Santiago. Det här året blev det inte av. Så hon valde att åka iväg och göra en annan vandring istället.

– Jag hade kollat in den här leden ett tag. Och jag är verkligen glad att jag kom hit, konstaterar hon när vi för tillfället lämnar de dramatiska klipporna och stränderna och går lite inåt landet och in i en liten lövskog som ger välbehövlig skugga.

Med drygt två kilometer kvar på dagens etapp väljer vi att gå ner på stranden igen. En lång, fantastisk sandstrand. Så gott som obefolkad. Här tar vi fram matsäcken i skuggan av några klippor.

Och sedan badar vi. I alla fall jag och Philippine. Vi hoppar i Atlantvågorna och blir behagligt svalkade. Det är inte iskallt, bara skönt. Och det brusande skummet masserar våra vandringskroppar.

Dagens etapp är bara någon mil lång, så vi kan unna oss en lång paus. När det är dags att gå vidare igen väljer jag och Marcus att gå barfota på stranden, medan de andra drar på sig skorna och går upp till leden igen. Där stranden tar slut går vi i det grunda vattnet och rundar klipporna som sticker ut i havet, för att vandra vidare på nästa strand. Så gör vi tills det inte går längre. Och där vi måste klättra upp till leden igen finns lägligt nog ett rep. Inte för att det direkt behövs, inte just där. Vi knixar oss uppför klippan och – tadaaa! – möter givetvis genast Jeroen, Laura och Philippine.

Universums vandringscentral jobbar vidare på vårt nätverkande.

Vandringens slutpunkt

Sista biten till byn Almograve går på små vägar, intill hagar och förbi några hus. Vi tar in på vandrarhem och säger hej och på återseende till våra vänner.

På vårt boende finns också ett gäng arbetare från Pakistan, Indien och Bangladesh som jobbar i närheten på fruktodlingar och en cannabisplantage.

– De bodde under fruktansvärda förhållanden tidigare. 20 personer i en lägenhet med en toalett. Tills kommunen gick in och sa att så där kan de inte ha det, säger kvinnan som visar oss både vårt rum och en parallell verklighet som för en stund visar sig i vårt lilla vandringsparadis.

Nere vid stranden strömmar 80-talsmusiken ur högtalarna vid terrassbaren med den stora utsikten. Det är där vi till slut hamnar. Precis när jag anländer står Jeroen och gänget och köper öl. Jag får nästla mig in i deras köplats. Alla vill vara här nu när solen snart ska gå ner. Det är tyskarna, fransmännen, belgarna och – minsann – några svenskar som är på ridsemester i närheten.

Solen som snart börjar dala i havshorisonten målar himlen persikofärgad, rosa och slutligen lila. Och vi fortsätter prata, skåla, skratta.

Vårt lilla gäng är mellan 20 och 54 år, men åldersskillnader spelar ingen roll här. Vi är här av samma anledning: kärleken till vandring, vackra vyer och en och annan öl med en kompis från leden.

Jeroen blir lite rörd när han tänker på hur hans allra första vandring har börjat.

– När man vandrar träffar man rätt personer, konstaterar han.

”Ska det behöva vara så här fint?”

Nästa morgon börjar jag och fotograf Marcus gå precis när solen är på väg upp på en rosadimmig himmel, och naturligtvis går vi förbi våra vänners hostel precis när de kommer ut.

Vi styr stegen ut ur byn och upp på en rödsandig stig där solljuset når oss igen och värmer våra morgonkyliga bara ben. Det blir ännu en solig dag med varierande natur.

Från öppen hedplatå till tallskog. Stora pinjekottar och små akacior. Kustlinjens vassa klippor och halvmåneskärvor till stränder. Turkost hav och en och annan bortskämd suck: ska det behöva vara så här fint hela tiden?

Vid fyrhuset i Cavaleiro ser Marcus delfiner när vi strosar omkring på olika håll en liten stund. Jag ser inga delfiner alls och surar lite.

Säger hej då till våra vänner. Byter mejladresser och telefonnummer och lovar att skicka tips om allt från böcker till restauranger. Sådant som vi pratat om längs vägen. Sådant som gör den här turen till något mer än bara en vanlig vandring. 

Läs också: Vagabonds guide till kustvandring i Portugal.

Text: Karin Wallén

Foto: Marcus Westberg


Text: Karin Wallén • 2024-07-07
PortugalVandring

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Rulla till toppen