Klippor på Västkusten

Klipporna på Västkusten påminner om Medelhavet. Foto: Karin Wimark

Sverige

Segla mellan öar i Bohuslän

Kräftfest, klippbad och isolerade utposter. Från solsken till stormigt hav. En seglats i Sverige blir sällan tråkig! Vi hissade segel för en veckas livsnjuteri i den bohuslänska skärgården.

Text: Karin Wimark • 2022-06-08

– Känner ni till skurken Lasse-Maja? Kapten Morgan Broberg pekar upp mot fästningen som tornar upp sig på ön och berättar sägnen om den berömda fången Lars Larsson Bohlin som framgångsrikt klätt ut sig till kvinna, bjudit konungen på middag och lyckats undgå lagens långa arm. Det var på den tid då skurkar fördes hit till Marstrand och fick straffet att bygga den fästning vi ser idag, fortsätter han ivrigt och viftar upp mot fortet med ena handen sam- tidigt som han styr segelbåten med den andra.

Vinden blåser i ansiktet då vi glider ut genom hamnen mot det vilda, salta havet. Framför oss väntar en veckas allt inkluderat med start och mål i Marstrand – den livfulla hamnstaden som är en utgångspunkt för många som vill segla i en av Sveriges vackraste skärgårdar. Det är inte utan anledning som Bohuslän hyllats av internationella medier som ett av världens vackraste vildmarksområden. Här väntar tusentals öar, kobbar och skär – som gjort för en äventyrlig och variationsrik seglats.

Denna högsommarvecka i juli har jag slagit följe med svenska More Sailing för en veckas charterseglats bland Västkustens öar. En semesterresa där hotellet är en båt och man färdas till nya platser varje dag. Framför oss väntar Sveriges västligaste ögrupp Väderöarna, charmiga Smögen, marmor-bassängen på Hållö och skaldjursfest på Åstol. Om vädret vill sig tar vi oss ända ut till den mytomspunna ön Pater Noster och däremellan mysiga luncher ute på däck, klippbad och promenader i pittoreska byar.

– Med lite tur hinner vi fram innan ovädret från Norge kommer! ropar kapten Morgan Broberg, och viftar i riktning mot Skärhamn där vi ska ligga i hamn för natten.

En timme in i resan och den regnpinade vinden får seglen att fladdra. Tanken på den där avkopplande veckan till havs krymper i takt med att den svarta himlen närmar sig. När regnet senare på kvällen smattrar mot kabyssernas tak är det svårt att ignorera de uppgivna tankarna som smyger sig på. En seglats i Sverige, var det verkligen en så bra idé? Doften av nybryggt kaffe letar sig in i hytten. Jag drar nyfiket gardinen åt sidan och sneglar ut. Blå himmel! Ute på däck sitter några av gästerna och äter nygräddade scones från den generöst tilltagna frukostbuffén. Det är skånska tandläkaren Helena, underfundiga stockholmaren Basel, Réka som är på väg att skaffa egen segelbåt, Bibbi som ställer frågorna man inte visste att man ville ha svar på och några till som ännu sover. Ett nyfiket gäng som alla valt att resa ensamma.

Ön Åstol lockar folk från hela Västkusten för mat och musik på Åstol Rökeri. Foto: Karin Wimark

Julisolen värmer trots tidig timme, och går- dagskvällens negativa tankar har bytts ut mot ivriga förväntningar då Morgan Broberg vecklar ut en karta över skärgården och börjar peka ut dagens rutt. Han har seglat i de bohuslänska vattnen sedan han var fem år och kan Västkustens öar på sina fem fingrar. Vid sin sida har han värdinnan Ines Härström som trollar i köket och assisterar vid minsta behov.

– Idag ska vi segla på riktigt! Dessutom i en helt unik del av världen eftersom här finns en skärgård, till skillnad mot exempelvis Kroatien eller Grekland där det bara finns stora öar.

Vi kastar loss, drar upp fendrarna och hissar både försegel och storsegel så snart vi lämnat hamnen bakom oss.

– Det ska bli så kul att uppleva hur det är att segla i Sverige, säger Elisabeth Borg som testar chartersegling för första gången.

– Ja, detta är ju som en lyxkryssning i minifor- mat, inflikar Helena Dahlsjö.

Med vind i seglen räknar vi knop och lyssnar på Morgans historier om öarna som susar förbi. Möllösund på Orust sydvästra spets som en gång i tiden var ett av Bohusläns viktigaste fiskelägen och skärgårdsidyllen Käringön som lockar med vackra klippbad, bannlyser biltrafik och inrymmer spännande sjörövarhistorier. Här finns också Västkustens allra bästa kräftor. Ja, åtminstone om man frågar Morgan.

Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn bjuder in till utställningar i världsklass. Foto: Karin Wimark

Lagom till lunch glider vi in i en naturhamn vid Vallerö. Några kajakpaddlare susar ljudlöst förbi de kala klipporna. Himlen är fläckfri. Med jolle tar vi oss genom de små kanalerna med turkost, genomskinligt vatten och räfflad sand- botten. Timmarna rinner iväg då vi äter kycklingfajitas, lapar sol och badar i vad som känns som en vik i Medelhavet.

– Om vi tar vägen genom ytterskärgården finns det chans att se sälar, men det ser ut att bli ett rejält oväder, säger Morgan Broberg och kikar på sjökortet och väderappen.

Det har inte gått mer än någon timme sedan lunchstoppet och den mörka himlen kantar horisonten. Sälar låter lockande. Oväder, ja det har vi ju klarat förr. Vi tar ett gemensamt beslut, drar på oss regnställ och viker av. Ju närmare den mörka himlen vi kommer, desto större fart får båten. Vi viner förbi Vasholmarna där ett gäng segelbåtar ligger i tryggt förvar, förbi klippor där sälarna vanligtvis lapar sol.

Jag kan inte låta bli att skratta när himlens portar öppnar sig. Segling på Västkusten är nyckfullt. När vi anländer till hamnen i Smögen är vi dyngsura, småfrusna men samtidigt
fyllda av energi.

Smögen var under lång tid ett betydande fiskesamhälle, men efter att den senaste sillperioden var över och Smögen Hafsbad slog upp portarna 1900 började hamnen förändras. Hit reste baroner, fabrikörer, direktörer och överstelöjtnanter för att andas in frisk luft och bada i det salta havet. På 1960-talet hade antalet besökare till Smögen stigit till 30 000 per år och turistnäringen började bli alltmer betydande.

– När jag var liten låg det ett 70-tal fiskebåtar i hamnen. Detta var ännu ett levande fiskesamhälle, säger Ulf Syversen och blickar ut över bryggorna där segel- och motorbåtar numera ligger som packade sillar.

Jag träffar honom på Klevenbryggan där han står och vevar trål utanför vår båtplats. Doften av tjära slår emot mig då han vinkar in mig i den murriga boden. En stor maskin tar upp nästan hela rummet, på väggarna hänger slitna redskap intill kritvita, handskrivna beställningar vars datum sträcker sig tillbaka till 1970-talet.

Ulf berättar om sin farfars far, som grundat Syversens Segelmakeri 1888, då för att bygga segel till fiskebåtarna. Men i takt med att fiskeindustrin minskade skiftade verksamheten fokus till att börja tillverka trålvajrar, idag en sidosyssla mest för att boden och grejerna i Smögen står kvar.

– Jag växte upp och kommer alltid att bo här i Smögen. Det är tryggt och bra, så varför söka sig någon annanstans?

Ulf Syversen är inte ensam om att brinna för sin hembygd och havets skafferi. På kvällen besöker vi Musselbaren – västkustrestaurangen som vill lyfta in blåmusslan i finrummet.

– Musslor är framtidens mat! Ja, det mest klimatsmarta havet har att erbjuda.

Emelie Didrik är driftchef på Musselbaren och berättar entusiastiskt om hur blåmusslan förtjänar att få glänsa. Idag experimenterar man med allt från musselburgare till picklade och gratinerade, ja till och med majonnäs slagen på musslor istället för ägg. Dessutom tillverkar man egen gin, liksom tonic smaksatt med tång. ”Gin o Tångic” är som en kallsup av högsta rang.

Jag fyller ett skal med den klassiska moules-buljongen och sörplar i mig den lätt salta, pinfärska musslan. Vetskapen att den odlats i havet här utanför höjer smakupplevelsen ett snäpp.

Vi solskensseglar förbi Klevens rödbrända klippor och Hållös populära Marmorbassäng som lockar badgäster med kristallklart vatten. Dagsplanen är att segla hela vägen till Väderöarna – en av Sveriges västligaste ögrupper, där man tidigare i veckan dessutom sett späckhuggare. Vi turas om att stå vid rodret. Vid 11-tiden åker kaffekannan fram och Ines överraskar med nybakad morotskaka. Så här halvvägs in i veckan är det inte längre någon som artigt trippar på tå. Gemenskapen är värmande och vi har funnit våra platser i gruppen. Umgänge varvas med tid för att luta sig tillbaka och läsa en bok, öva knopar eller bara njuta av omgivningen.

Då vi närmar oss Väderöarna lägger sig all aktivitet. De böljande, släta klipporna bär upp ett gäng små, röda stugor och ett värdshus med vedeldade tunnor. Dagsbesökare som anlänt med färja sitter och fikar i skuggan i den frodiga viken, badar från klipporna eller utforskar de orörda öarna som är en del av ett naturreservat med ett av Sveriges två levande korallrev.

– Medelhavet, släng dig i väggen! utbrister Réka Simon-Bálint och hoppar ut på bryggan för att förtöja båten.

När jag en kvart senare blickar ut över den karga ögruppen från högsta punkten på ön är det svårt att föreställa sig de lotsfamiljer som slet i ovädret på öarna här i yttre havsbandet. Solen skiner, havet glittrar mot horisonten. Veckans smakprov av den bohuslänska skärgården har gett mersmak, och att få ta del av Sverige på detta vis ger perspektiv. Visst, vädret är inte lika stabilt eller platserna lika exotiska som på en seglats i Medelhavet eller Karibien – men istället har jag fått uppleva nyanser av vårt avlånga land jag inte trodde fanns.

Dessutom tillsammans med ett gäng främlingar som under en vecka till havs vuxit samman till en sorts familj. Dagarna rusar förbi med lunchstopp i små hamnar, after sailing på eftermiddagarna och upptäcktsfärder på naturstigar. Färden hem går via Sotekanalen, förbi Bohus-Malmön och Gullholmen tills vi slutligen förtöjer i den V-formade hamnen på Åstol – en vindpinad, klippig utpost där det serveras färska skaldjur till toner av livemusik året runt.

– Vi har levt i sus och dus i både nattklubbs- och kroglivet. Den dag vi satte foten på Åstol förändrades allt. Här vaknar jag upp i paradiset varje dag, säger Joacim Lager.

Den gula flakmoppen lyser på långt håll då han susar fram längs båtkajen. Joacim Lager och Jaenette Franklin Lager tog över Åstols Rökeri några år efter att tidningen GP gått ut med rubriken ”Nu tystnar musiken på Åstol”. Då hade verksamheten länge drivits av dottern till bohemen Björn och domaren Lisbet som lockat musikälskare till ön.

– Björn var en sån kultfigur här på ön som tyvärr gick bort i en tragisk olycka. Han drog hit musiker och var en mästerfotograf! Och Lisbet transporterade rökta räkor i sin portfölj till domstolen inne i Göteborg, berättar Joacim Lager och ler.

Bryggan har börjat fyllas med folk som tagit sig hit för kvällens konsert. För dem väntar ett par timmar med mat och musik i bekanta miljöer för den som sett Helena Bergströms senaste film Dancing Queens som spelades in här på Åstol. Vi köper istället med oss räkor, krabbor och kräftor i bruna papperspåsar och dukar upp till skaldjursfest på båten. Timmarna försvinner i goda vänners lag. Inne i restaurangen kan man ana toner från Moneybrothers melodi. ”Juni, juli jag kan inte somna än … du är mitt sommarregn, du är mitt sommarregn.”


Text: Karin Wimark • 2022-06-08
SverigeBåtresorReportage

Scroll to Top