Det är i slutet av maj och solen gassar, men på bergstopparna runt Tromsø ligger fortfarande gott om snö kvar. Vi köper fish & chips i foodtrucken Bubbas Bar & Food och sätter oss på en bänk i hamnen. Den färska fisken smälter i munnen medan ett gäng havstrutar väntar hungrigt men artigt på resterna.

Först när jag kollar på kartan inser jag hur långt norrut vi befinner oss. Tromsø ligger 40 mil norr om Kiruna. Här är mycket ”världens nordligaste”. Världens nordligaste universitet, världens nordligaste ölbryggeri, världens nordligaste dambasketlag i den högsta divisionen … Och så vidare. Men trots stadens obetydliga storlek och det isolerade läget finns en puls och ett utbud som gör att staden känns betydligt större än den är. Därför finns det visst fog för smeknamnet ”Nordens Paris”, även om ”porten till Ishavet” kanske känns ännu mer spot on.

– Det händer så mycket i Tromsø att man inte tänker på att det är en liten stad. Vi har teater, flera musik- och filmfestivaler. Det finns inte mycket till dötid, ens under vintern, säger Bente Bredrups som jobbar på Ølhallen, Tromsøs äldsta pub, där vi tar en kall pilsner från stadens ärevördiga bryggeri Mack.

I den murriga källaren finns en uppstoppad isbjörn och 70 olika norska ölsorter på fat. Bakom bardisken står även Magali Giromini som flyttade hit hela vägen från Argentina.

– Jag var här på vintersemester för att uppleva norrskenet. Det var så vackert och så lugnt att jag bestämde mig för att stanna. Denna plats är allt jag drömt om, säger hon.

Det är svårt att slita sig från den mysiga stämningen och den vackra naturen i Tromsø. Men vi har en båt att passa! Under drygt två dygn kommer vi att kryssa mellan Tromsø och Trondheim, av många ansedd som en av de vackraste sträckorna längs den norska kusten.

Fartyget lämnar hamnen först 00.30 vilket gör det möjligt att få en heldag i Tromsø före avfärd, om man anländer tidigt samma dag eller dagen innan. Jag borde vara rejält trött när jag äntrar skeppet, men midnattssolen som förvandlar natt till dag gör att man aldrig blir sömnig. Tack vare mörkläggningsgardinen i min hytt dröjer det dock inte länge innan jag somnar som en stock.

På morgonen syns Andøyas och Lofotens spetsiga toppar i horisonten. Jag tar en promenad på däck där passagerare sitter i lä och solar. Här finns bastu och en utomhus-jacuzzi samt en träningslokal vars panoramavy över havet slår de flesta av världens gym.

Havila är ett nystartat rederi som kör samma kustrutt som klassiska Hurtigruten, mellan Kirkenes i norr och Bergen i söder. De har satsat på en mer lyxig och intim kryssningsupplevelse, i allt från design till mat. Kryssningsindustrin har en hel del att jobba på när det gäller hållbarhet, men Havila säger sig ha som mål att nå nollutsläpp före 2030. De har vunnit pris för sitt arbete med att minska matsvinn ombord och båten är utrustad med stora batterier, även om det ännu inte är möjligt att köra några längre sträckor på eldrift.

De flesta av passagerarna är par i pensionsåldern. Men här finns även dagspassagerare som nyttjar båten för att förflytta sig mellan orterna längs kusten. Och yngre singelresenärer, som Marlene C Nilsen. Hon har bott i Kirkenes precis vid ryska gränsen i ett par år men är nu på väg till hemtrakterna i södra Norge.

– Jag tänkte att det skulle vara kul att se något nytt, så istället för att köra hela vägen tog jag bilen med mig på fartyget. Det har varit väldigt avkopplande faktiskt, och fantastiskt att få uppleva naturen längs vägen. Om man som jag är en utåtriktad person är det inga problem att träffa nya vänner att äta middag eller fika med, även om de flesta är äldre än jag, säger hon.

Vädret skiftar snabbt till havs. Morgonens dimma har lättat, nu blåser det lite mer men himlen är blå. Vagabonds fotograf Pernilla Sjöholm är i extas, hon har drömt om att se den nordnorska kusten hela livet och har knappt sovit en blund i natt. När ljuset aldrig försvinner helt finns det alltid en chans att ta en till fantastisk bild på solnedgången, och en till …

Detta är en resa där färden är själva målet. Större delen av kryssningen består trots allt av att uppleva livet ombord och njuta av all vacker natur som vi pas- serar. För en kryssningsnovis som undertecknad är det lite ovant att vara styrd av tider och inte kunna gå av när man vill, men när man kommit in i det är det ett praktiskt och ganska avslappnat sätt att resa.

Man har sin hytt där man kan förvara sina saker och dra sig tillbaka när man önskar, och det finns gott om aktiviteter att välja på – allt från havsörnssafari till cykel- och kajakturer. Dessa kostar extra, men de är också en chans att utforska naturen på närmare håll.

Ganska mycket kretsar också kring måltiderna, det ska man inte sticka under stol med. Man går sällan hungrig ombord! På Havilas båtar finns inga bufféer, utan maten serveras i tapasstil, med smårätter som ofta är baserade på råvaror från området – fisk, musslor, ren, svamp. Det finns även en fine dining-sektion där man kan uppgradera sin måltid till en sjurätters avsmakningsmeny med vinpaket.

En högtalarröst bryter tystnaden och berättar att vi närmar oss dagens höjdpunkt Trollfjorden, som är 2,8 kilometer lång och bara 100 meter bred på det smalaste stället. Båten saktar ner för att vi ska hinna uppleva härligheten. Vattnet är spegelblankt och turkost som i Karibien och kaskader av vattenfall dansar ner från höga klippor. Det är trångt i fören när alla vill passa på att föreviga upplevelsen.

Paul från Nya Zeeland är hänförd av Norge.

– Vi har fjäll och fjordar hemma i Nya Zeeland också men på ett ganska begränsat område. Det som är imponerande här är att det är vacker natur överallt. There’s so much of it!

Jag håller med. Nordnorge i allmänhet och Lofoten i synnerhet är verkligen som ett vykort vart man än vänder sig. Tack vare midnattssolen som aldrig slocknar så hinner man uppleva otroligt mycket på en enda dag. Samtidigt blir upplevelsen lite distanserad. Landskapen vi passerar med båten är sagolikt vackra, men man får nöja sig med att betrakta dem på avstånd och jag längtar efter att få röra mig i naturen och känna dofterna.

När det blir kväll gör vi ett längre stopp i Svolvær, som är något av Lofotens huvudstad. Det doftar av torkad fisk när vi glider in i den stora hamnen. Här har vi bokat en tur med ribbåt för att uppleva havsörnar på nära håll. Havet är spegelblankt och båtföraren Tobias kör den snabba båten vant mellan de karga skären utanför Svolvær. Det dröjer inte länge förrän vi ser två stora rovfåglar uppe på en klippa.

Lockade av fiskar som Tobias kastar ut från båten dyker snart den ena havsörnen efter den andra upp. Som mest ser jag fyra eller fem örnar kretsa ovanför oss. Okej, att locka med mat känns spontant lite fuskigt, men det ger snabba resultat. Jag har sett havsörnar förut, men att se de stora fåglarna glidflyga in och slå ner i vattenytan bara ett par meter bort är en mäktig upplevelse. En av örnarna lyckas inte hålla kvar den stora fisken i klorna när den flyger iväg, utan tappar bytet halvvägs.

– Det där var en ung örn, de har inte riktigt lärt sig hur man fångar fisk ännu, säger Tobias.

Morgonen därpå har naturen förändrats. Skären är rundare, bergen är inte lika höga och vassa som på Lofoten och det är mer skog. Helgelandskusten påminner ibland om svenska Bohuslän, trots att vi ännu inte passerat söder om Polcirkeln. Snart tornar de sju systrarna upp sig; sju bergstoppar som enligt den lokala myten var troll som förvandlades till sten.

Thom Rune Einarson som är kapten på båten tycker att denna sträcka är en av de vackraste längs färden.

– Det är så varierande, så mycket olika kobbar och skär. Jag blir aldrig less på utsikten, trots att jag kört här otaliga gånger. Ljuset förändras hela tiden och man upptäcker nya detaljer i landskapet varje gång, säger han.

Norge har den näst längsta fastlandskusten i världen. Bara Kanadas är längre. När Hurtigruten startades i slutet av 1800-talet var det som namnet beskriver det hurtigaste – snabbaste – sättet att ta sig mellan de avlägsna kustorterna. För många av städerna längs kusten blev båtförbindelsen en viktig livlina, och färjorna användes som transport av lokalbefolkningen samtidigt som de blev en populär turistattraktion för utlänningar som ville uppleva den norska naturen.

I Brønnøysund kliver vi av båten för att göra en vandring upp på Torghatten, som är känt för sitt karakteristiska hål som går genom hela berget. Det är härligt att röra på kroppen och få upp pulsen, och även om vandringen är kort så är det magiskt att komma ut genom grottan vid toppen och blicka ut mot ett virrvarr av kajakvänliga skär och en enslig gård med en perfekt sandstrand.

Det bästa med kryssning är att man får chansen att se så många olika platser på kort tid. Resan har presenterat en meny med det bästa som Norge har att erbjuda. Nu har jag fått massor av förslag på platser som jag gärna återvänder till och utforskar lite närmare.

När jag morgonen efter kliver av båten i Trondheim känner jag mig fulladdad av intryck och blir nästan glad för att det är molnigt – så att kameran kan få vila en stund!