Vin och vatten i Moseldalen

Problemet men också charmen med lågprisbolaget Ryanair är att man ibland dimper ner på en plats där man inte har tänkt sig att hamna. Den utlänning som bokat flygbiljett till Stockholm befinner sig i Nyköping eller Västerås. Den svensk som ska till Frankfurt inser sent omsider att planet har landat i en avkrok kallad Hahn – en gammal flygbas där amerikanska soldater var stationerade till 1993. Sen ansågs det kalla kriget vara slut och basen övergavs. I dag är fältet en av Ryanairs knutpunkter med förbindelser till drygt 20 destinationer, däribland Skavsta och Göteborg.
Men från Frankfurt-Hahn är det tolv mil till Frankfurt. Varför inte strunta i storstaden och i stället besöka en stillsam vinort i Moseldalen – som Bernkastel-Kues eller Traben-Trarbach? Det är i alla händelser närmare dit, inte mer än ett par mil.

FLODEN MOSEL ÄR DRYGT 50 MIL LÅNG, men när det talas om Moseldalen avses ofta endast de 14 natursköna milen mellan Trier och Cochem i tyska delstaten Rheinland-Pfalz. Där rinner floden serpentinlikt i böljande bågar mellan måleriska byar, belägna vid foten av extremt branta bergssluttningar, täckta av vinodlingar och krönta av gamla borgruiner. Mosels lopp är så slingrande att floden flyter åt alla väderstreck, men vinran-korna trivs bäst på de branter som vetter åt söder.
För att hushålla med värmen täcks marken i vingårdarna med flisor av skiffersten. Under dagarna absorberar skiffern solens värme och bevarar den, till gagn för rankorna, under kylslagna nätter. Så småningom vittrar skiffern och blir mylla, vilket ger vinet en speciell karaktär – en ton av mineral och jord, en knappt märkbar tyngd i detta lätta, livliga, vita vin som annars skulle riskera att helt förflyktigas.
Många anser att det är just lÙ�ttheten som är moselvinernas charm. De framställs nästan uteslutande av Rieslingdruvan, är i allmänhet alkoholsvaga, doftrika och sötaktiga på ett lite insmickrande sätt. De passar som sällskapsviner men inte alltid som måltidsdryck – i alla fall inte de halvtorra varianterna som av svårbegriplig anledning ofta rekommenderas på lokala re-stauranger. Ett eller två glas går bra, men sen brukar en jolmig känsla infinna sig i gommen. Det finns dock utmärkta torra, relativt alkoholstarka moselviner som passar förträffligt till mat. Det gäller bara att övertyga serveringspersonalen om att det är ett sådant man vill ha.
Moseldalens bästa viner kommer från den del som kallas Mittel-Mosel. Det är just där som småstäderna Bernkastel-Kues och Traben-Trarbach finns på bekvämt avstånd från flygplatsen Frankfurt-Hahn.

TURISTSÄSONGEN I MOSELDALEN STRÄCKER sig från påsk till vinskörd med högsäsong i juli och augusti. Men även vid andra tider på året är det värt att resa hit – att i februari vandra i duggregn, omsvärjd av vedeldningsdoft, mellan korsvirkeshus längs halvtomma gator. Det är ganska fint, inte sensationellt på något sätt men trivsamt, en vederkvickande paus från vardagen.
Att strosa längs floden, dricka ett glas i en gemytlig Weinstube, där det spelas förfärliga men glada tyska schlagers. Att slå sig ner vid ett restaurangbord, äta en Schweineschnitzel samt dricka en butelj moselvin och sen göra tidig kväll, krypa till sängs under duntäcket i ett fräscht och vackert rum.

BERNKASTEL-KUES (drygt 7 000 invånare) är huvudort i Mittel-Mosel. Egentligen är det en tvillingstad med två ursprungligen självständiga delar som förbinds med en bro. Bernkastel ligger på östra sidan om floden, Kues på den västra.
Bernkastel är vackrast. I skuggan av vintäckta bergsbranter finns massor av pittoreska korsvirkeshus och ett romantiskt marknadstorg med stilig brunn och välbevarade byggnader från 1500- och 1600-talen. Här kan man strosa i medeltida gränder, flanera bland affärer, besöka vinstugor och krogar.
Men stadens största turistattraktion ligger på andra sidan floden i Kues. Snart sagt alla turistbussar stannar vid Der Vinothek. För nio euro kan man i egen takt provsmaka 130 olika moselviner. Vinoteket är inrymt i Sankt Nikolaus-hospitalets gamla vinkällare. Sjukhuset grundades på 1400-talet av Kues store son Nicolaus Cusanus – lärd teolog och filosof som for till Vatikanen och blev kardinal. Hans hjärta är begravt i hospitalets kapell medan resten av kroppen vilar i Rom. Avsikten med sjukhuset var att ge vård åt exakt 33 äldre män (en för varje år som Jesus levde). Numera fungerar hospitalet som ålderdomshem för både kvinnor och män; varje söndag får de varsin flaska vin från sjukhusets egna odlingar.
Kånkandes på en låda vin, inköpt på vinoteket, lämnar jag Kues och återvänder över bron till Bernkastel med dess livligare folkliv, krogar och hotell.

TRABEN-TRARBACH ÄR OCKSÅ EN TVILLINGSTAD som delas av floden. På västra sidan ligger Traben, på den östra Trarbach. Följer man vägen längs den slingrande floden är avståndet från Bernkastel-Kues 25 kilometer. Om man däremot vandrar över kullen är det bara en halvmil mellan städerna.
I slutet av 1800-talet var Traben-Trarbach det största centret för vinhandel i Europa efter Bordeaux. I takt med att allt större mängder moselvin försåldes ökade välståndet och byggandet tog fart. De båda stadsdelarna skulle förenas med en bro. En arkitekttävling utlystes och till vinnare utsågs Bruno Möhring – känd arkitekt från Berlin och ett tongivande namn inom jugendstilen, även kallad art nouveau. Bron byggdes under Möhrings ledning 1898. Arkitekten trivdes i trakten och fick fler uppdrag av förmögna vingrosshandlare i Traben-Trarbach. Under de följande åren skapade Möhring ett stort antal imponerande byggnader – villor, vinkällare och annat – i säregen, rikt ornamenterad jugendstil.

DE FLESTA AV DESSA BYGGNADER har vårdats väl och ger än i dag en speciell karaktär åt staden, en doft av la belle époque, som gör att Traben-Trarbach skiljer sig från andra samhällen i Mosel. Visst finns här traditionella korsvirkeshus och folkligt tyskt gemüt, men inte så till den grad som i exempelvis Bernkastel-Kues. Traben-Trarbach är exklusivare och elegantare. Det har inte bara att göra med arkitekturen utan också med en mer avancerad gastronomi och en småskaligare turism. Här äter man bättre och här stannar inte så många turistbussar som i Bernkastel-Kues. Det råder en lugnare, mer sofistikerad stämning i Traben-Trarbach. En del skulle nog mena att den är alltför lugn. Det beror på vad man föredrar. Visst är det mer hålligång och mer shopping i Bernkastel-Kues. Men det är mer stilfullt och mondänt i Traben-Trarbach.

VILL MAN BO STÅNDMÄSSIGT i en art nouveau-byggnadska man ta in på det romantiska jugendstilhotellet Bellevue i Traben, uppfört 1903 efter Bruno Möhrings anvisningar. Det ligger vid flodens strand och är med sina tinnar, torn och utsmyckningar det vackraste hotellet i Moseldalen; kanske har man också traktens bästa restaurang. Här har grevar, baronessor, filmstjärnor och vanligt folk bott bra, ätit gott och tagit det lugnt i över 100 års tid.
Ty lugnt ska man ta det i Traben-Trarbach. Jag vandrar längs smågatorna och längs floden, ser turistbåtar och lastpråmar glida förbi. Ibland höjer jag blicken mot de branta, vinklädda kullarna. När mörkret sänker sig återvänder jag till Bellevue, äter gåsleverpastej och flodfisk i restaurangen och släntrar sen uppför trappan till det romantiska rummet, öppnar fönstret, släpper in kvällsluften och blickar ut över Moselfloden som slingrar fram mellan vinhöljda berg. Månen stiger bortom en gammal borgruin och kastar sitt sken över staden och det stillsamt sorlande vattnet.

---

Text: Johan Werkmäster • 2005-10-25
Restips • Tyskland