Per skärskådar svenska subkulturer i Thailand.
När invandrare bara umgås med varandra tycker vi att de är lata och inskränkta. När de inte lär sig svenska och envisas vid att hålla fast vid sina traditioner, tycker vi att de är hotfulla, reaktionära och irrationella.
I Thailand bor många tusen svenskar antingen permanent eller delar av året. Många av dem bor i blågula inhägnade radhus- och villaområden där de ängsligt klänger sig fast vid varandra och är ointresserade av integration. De lär sig inte språket, sätter sina barn i skolor där all undervisning sker på hemspråket (svenska), tycker att kulturen i det nya hemlandet är svår att förstå och umgås därför nästan bara med varandra.
Kort sagt: de har bildat en stark invandrarsubkultur, en svensk bubbla mitt i det thailändska.
Samtidigt är det högst mänskligt, eller hur? Det är tryggt och skönt med det man är van med. Och det är ju så svårt att lära sig thailändska? Risken finns att du och jag skulle bete oss likadant om vi slog ner bopålarna på andra sidan jordklotet. Ändå klagar vi på våra invandrare för att de beter sig precis som svenskarna gör i Thailand.
Britterna som stationerades i kolonierna – Indien, Kenya, Malaysia etc – gjorde allt för att inte go native, alltså inte börja bete sig som lokalbefolkningen, vilket var liktydigt med att förlora sin europeiska värdighet, att bli smittad av en mindre sofistikerad och mer primitiv kultur. De svenskar i Thailand och de invandrare i Sverige som klamrar sig fast vid hemlandets kultur känner nog likadant: att de skulle förlora sin värdighet om de anpassade sig för mycket.
Men svenskarna i Thailand tänker en dag återvända hem medan invandrare i Sverige har kommit för att stanna, invänder du. Det är väl skillnad? Jo, men många flyktingar som kommer till Sverige lever på hoppet att kunna återvända till hemlandet. Och många thailandssvenskar stannar i flera år, en del för gott.
Som ung backpacker besökte jag ingenjörer från Västerås som arbetade med att bygga en vattenkraftdamm i Kotmale på Sri Lanka. De bodde i en inhägnad svenskby med pool och tennisplan och satt på svenskpuben på kvällarna, fyllnade till och slungade rasistiska kommentarer mot infödingarna. När jag själv många år senare bodde en vinter i Mumbai i Indien tänkte jag på Västeråsingenjörerna i avskräckningssyfte. Aldrig, aldrig bete sig så! Aldrig, aldrig bli en sådan människa, tänkte jag.
I Thailand finns förstås även svenskar som inte isolerar sig med sina landsmän, utan med liv och lust kastar sig ut i det thailändska samhället och beblandar sig med såväl thailändare som andra invandrargrupper. De får en mer realistisk och mindre fördomsfull syn på thailändsk kultur och börjar vanligtvis inte förpesta omgivningen med rasistiska kommentarer så fort de fått i sig tre Singha för mycket.
En grupp invandrare väljer alltså att a) sluta sig och hålla fast vid sitt språk och sina seder medan andra b) beblandar sig med lokalbefolkningen.
Vad väljer du? Vad väljer jag?
På a svarar jag: ”Trist”, och på b: ”Det är därför jag reser.”
3 böcker om subkulturer i Asien
The Beach
Roman av Alex Garland om inskränkt backpackerkultur i Thailand. Naiva drömmar om att isolera sig i en vacker miljö och skapa ett paradis fritt från omvärldens ondska. Men ondskan finns inom oss, upptäcker de.
The Malayan Trilogy
Tre noveller av Anthony Burgess som dryper av tropisk fukt och brittisk frustration. En engelsk kvinna som inte vill svettas och därmed förlora sin värdighet och en försupen landsman som ständigt längtar efter en kall öl.
Den brokiga vävnaden
Drama av Somerset Maugham i 1920-talets Hongkong. Walter lovar sin älskarinna Kitty att gifta sig med henne om hon följer med honom på resa i Kinas inland där dödlig kolera härjar. Väljer Kitty att stanna i tryggheten i Hongkong gör han slut.
Läs mer av Per
I slutet av december kommer Pers nya Indien – personlig guide.
I februari släpps Pers dokumentärroman New Delhi-Borås.
Pers Indiensblog.
