Jag slits mellan två förhållningssätt när det gäller resandet.

Å ena sidan lockelsen i att få stilla min nyfikenhet genom att låta fingret vandra över världskartan och stanna på länder, städer, bergskedjor och kuster som jag aldrig besökt – och fantisera och föreställa mig: Undrar hur det är där?

Som i Surinam. Bara namnet får mig att vilja åka dit och ta reda på mer, liksom Uzbekistan och praktiskt taget alla andra länder som slutar på -stan.

Läs mer: Så tar du tåget till Grekland

Å andra sidan gillar jag också att återvända. För först på andra eller tredje besöket börjar man förstå vad det är för kultur och samhälle man hamnat i. Först då har man hunnit skaffa sig några lokala bekanta, plöjt några böcker om området och blivit av med förstagångsbesökarens naivt fascinerade blick. Först då börjar man se saker som de är, snarare än för vad man förväntar sig att de ska vara. Först då övergår förälskelsestadiet till den kärlek man i bästa fall kan få uppleva i ett längre äktenskap.

Magnetiskt sug

Återvändandets lockelse har med magnetisk kraft gång på gång sugit mig tillbaka till såväl grekiska övärlden som Indien. Det är två relationer där jag känner samhörighet och trygghet, men som fortfarande ständigt överraskar mig.

Trots att vi nu känner varandra ganska väl, jag, Grekland och Indien, blir det aldrig riktigt tråkigt. Vilket inte betyder att vi inte har våra gräl. Särskilt Indien och jag. ”Fan, va jobbig du är!”, kan jag utbrista, vända på klacken och dra när hen beter sig som en skitstövel, bara för att kort därefter åter uppfyllas av känslan av kärleksfull tillit som gör att jag trots våra gräl över allt som jag uppfattar som fult, skitigt och ibland till och med dysfunktionellt fortsätter att träffas.

Unga söker trygghet

Nyligen kom en undersökning med rubriken Where to next? från amerikanska Priceline Travel Trends som visade att 73 procent av de tillfrågade föredrar att återvända framför att upptäcka nytt. Bland yngre resenärer från generation Z är lusten att återvända, till min förvåning, ännu högre. Så ska det väl inte vara? De unga ska vara mer nyfikna på det nya än de gamla.

Läs mer: Hur jag lärde mig att älska de indiska tågen

– För många människor finns det en känsla av trygghet i att återvända till det bekanta, säger Dr Charlotte Russell, klinisk psykolog och grundare av brittiska The Travel Psychologist till BBC. Vi vet vad vi kan förvänta oss, vad som passar oss … och [vi] är mindre benägna att möta oväntade utmaningar.

– Beteendet, tillägger hon, tilltalar ofta människor som är överväldigade i sina dagliga liv, vilket är anledningen till att det kan kännas så lugnande att åka på samma semester om och om igen.

Töntigt att återvända

När jag var yngre än vad jag är nu tyckte jag det där återvändandet som äldre resenärer höll på med, att år efter år boka samma hotell och till och med samma hotellrum, som ett töntigt, osunt trygghetsknarkande, ett tecken på stagnation och oförmåga att ta in nya intryck. Ren och skär konservatism alltså.

Nä, sån var inte jag! Jag blickade ständigt mot nya horisonter!

Men idag, många år senare, kan jag konstatera att jag uppskattar båda förhållningssätten.

Jag vill både resa till Surinam, Uzbekistan och andra platser jag vet väldigt lite om och återvända till den semesterlägenhet (nr 25 faktiskt) på Maragas Camping på Naxos dit jag och mina barn styrt kosan sedan slutet av förra millenniet.

Den grekiska ön som en oföränderlig mittpunkt och trygg hamn i en värld som rusar åstad i galen riktning.

Läs också: Krönika: Att resa och finna lyckan bortom vardagen.

Läs även: Om vikten att resa planlöst.