Äckel till middag

I förra numret av resemagasinet Vagabond skrev vi om vietnamesisk mat och inte långt efter att det numret hamnade i butikshyllor och på hallgolv började synpunkter och anekdoter trilla in i redaktionens mejlboxar.
Mat är uppenbarligen en viktig del av varje resa. God sådan – och äcklig sådan.
Mest berör den riktigt äckliga maten. Ni har säkert själva suttit med vänner vid en god hemlagad rödvinsmiddag och kommit in på ämnet. Den munterhet som väcks i samband med sådana diskussioner har jag aldrig riktigt förstått mig på.
Kackerlackor, fågelspindlar, ormar, maskar, skorpioner  … listan blir lätt lång om man är i beresta människors lag (och tenderar bli längre ju mer bag-in-box som gått åt innan man kommer in på ämnet). Själv är jag rätt mesig. När kompisar fyllt munnen med kanderade insekter på Khao San Road har jag fyllt strupen med öl istället.
Min meritlista vad gäller äckliga saker att stoppa i sig är därför rätt begränsad, trots att jag oftast förväntas bidra med många muntra bidrag under de där middagarna – jag som överhuvudtaget inte vill prata om sådana saker i samband med födointag.

Det äckligaste jag ätit är valkött. Inte för att valar är särskilt äckliga i sig, utan för att det nästintill svarta köttet smakade som en blandning av tran och fiskolja. Köttet kom från Färöarna och lagades till hemma i köket i mitt barndomshem utanför Göteborg. Inte ens våra hundar ville äta det hårda, extremt svårtuggade köttet.
På resande fot kan jag stoltsera med att ha ätit grillat kamelkött (smakar som kamel luktar ifall du undrar), druckit kamelmjölk (smakar också precis som kamel luktar) och en gång har jag, på allvar, funderat på att stoppa i mig en grillad skorpionfot. På det stora hela är det allt som jag kan skryta med.

“Känslig mage” är mitt ständiga försvar för att slippa äta alla konstiga, äckliga saker. I stort sett alla som rest med mig på längre resor utanför Europa kan nog hålla med om att detta stämmer. Imodium är jämte pass och pengar en ständig följeslagare i bagaget. Magen har krisat sig världen runt.

Värst var Oman. I ett snabbköp, någonstans mellan konserverade persikor och päron, slog Montezumas hämnd till med full kraft. Det var bara att knipa ihop skinkorna, gå med små, små steg ut ur affären och köra hem till hotellet sittandes på dubbla plastpåsar.
När äckelmat kommer upp till diskussion under de där rödvinsmiddagarna är det denna lilla incident som jag på ett entusiastiskt och mycket detaljerat sätt delar med mig av.
Och efter det brukar jag kunna njuta av min goda middag under en härlig tystnad.

---

Text: • 2007-10-22
Krönika • Restips