Karin krystar ihop en riktig skitkrönika

– Jaha. Blev det nåt?
Han ser ärligt intresserad ut och jag är glad att han verkar bry sig. Vi har bara känt varandra i några dagar, men eftersom vi delar rum i ett ganska intimt litet indonesiskt kyffe hann vi bara till dag två innan jag berättade lite mer om mig själv.
Det var där med bajset. Att jag inte har bajsat på en vecka alltså. Som det ser ut nu verkar han kunna förvalta den informationen på ett utomordentligt sätt, men svaret är tyvärr nej. Det blev inget den här gången heller.
Huka över hål i golvet är en sport jag behärskar ganska väl, men tydligen är mitt matsmältningssystem inte lika förtjust i miljön. Till och med Apoteket, denna monumentala institution för hederlig svensk medicinkultur, ser en tät koppling mellan känslor och bajsförmåga: ”Våra känslor och i förlängningen hormoner och nervsignaler påverkar tarmarnas rörelser. Förstoppning vid resa är vanligt. Ofta är det ändrade rutiner som stökar till det för magen eller ett obehag inför att gå på toaletten. Man håller sig hellre.”
Kanske det. Men man kan ju undra vad jag gör hukandes över alla dessa hål i marken, om jag ”hellre håller mig”.
När andra klagar över ”Delhi belly” och springer gatlopp för att hinna till en toa innan Montezumas hämnd tappar dem på allt de ätit den senaste kvarten, så sitter jag och känner mig alldeles lugn. Ingen brådska här inte. Gå före i kön du.
Att hålla på skiten när jag reser är mitt öde, nämligen. Det avslöjades för mig av en vis man på en järnvägsstation i Ahmedabad, Indien, för tio år sedan. Han spanade in mig där jag stod och svettades, tyngd av bagage och illamående. Så stegade han fram och presenterade sig som numerolog. Han fick mitt födelsedatum och förkunnade domen: ”Du vet inte om du ska gå till kyrkan eller till bion.” Okej, intressant. ”Och du är förstoppad.”
Han hade kunnat säga att jag var en stor fet idiot och jag hade brytt mig mindre. Men på något sätt kändes detta, dagens sanning, som den värsta förolämpning jag kunde få. Förstoppad? Som i tillknäppt, hårt krystande bibliotekarie med kontrollbehov? Jag hade hellre varit lössläppt diarrédonna med emotionell inkontinens om jag fick välja.
Så denna gång vänder jag mig till det balinesiska hälsomeckat Ubud, och anmäler mig till ett cleansing and rejuvenation program. Då ingår yoga, tre juicer om dagen och tre sessioner med colon therapy. Jag ringer upp, lite osäker på vad det där med ”colon” är för något. Det måste väl vara något hälsosamt, massage kanske. Lite skrubb? Mmm, det vore härligt.
”Vi sprutar upp steriliserat vatten i ditt anus i fyrtiofem minuter”, förklarar en kvinna med vänlig röst. Jag tar mig över magen och tänker att det där är väl att ta i. Bajset kommer väl när det kommer.

Så nu går jag på vanlig yoga istället och ägnar mig åt att släppa in energi i höfterna, magen och tredje ögat. Det känns lite som ett hån när en geckoödla i taket släpper en blöt korv som prickar min axel, men jag fortsätter följa uppmaningarna om att ”le åt njurarna” och ”andas ut genom fötterna”.
Jag måste se lite förvirrad ut när den milt leende yogin säger åt mig att blockera min bandha. För han lutar sig fram och förtydligar med ett större leende: ”feel tight your anus!” Jag ler tillbaka och nickar.
No problem, mister. No problem at all.