Flygplatser är ett lands ansikte utåt. Häromveckan åkte jag från Pudongflygplatsen i Shanghai. Den är opersonlig men högeffektiv. Jag mellanlandade i Dubais överdådiga flyghamn där väggklockorna inte bara är klockor, de är Rolex.
Sen kom jag till Nairobi, som har Centralafrikas mest trafikerade flygplats. Toaletten var trasig. Istället stod där en ung kenyan med en spann vatten som han erbjöd sig att hälla i toaskålen om man behövde spola. Det är en illustration över hur långt Afrika halkat efter Asien. När Nairobis flygplats byggdes på sjuttiotalet var Kina fattigare än många afrikanska stater.
I DEN LILLA TAXFREEBUTIKEN mötte jag två kinesiskor i tjugoårsåldern. De berättade att de arbetade i Kongo-Kinshasa, med att sälja småprylar och parfym.
– Det är fullt av insekter i Kongo! Kina är mycket mer utvecklat, ropade de i kör.
Men de skulle ändå tillbaka till det krigsdrabbade fattiga landet, för det var bra affärer där. På min resa i Afrika mötte jag två typer av utlänningar: västerländska hjälparbetare och kinesiska affärsmän/kvinnor. Nu till den obekväma frågan: Varför producerar inte afrikaner själva sina prylar? Eller varför importerar de åtminstone inte själva från Kina?
Ekonomen Dambisa Moyo lägger skulden på bistånd. Hennes kontroversiella nya bok Dead Aid (Dött bistånd) argumenterar för att strypa all u-hjälp till noll inom en period på fem år. Bono kan flyga och fara, tycker hon.
MEDAN LÄNDER SOM KINA utvecklats genom hårt arbete har Afrikas ledare kunnat stjäla biståndspengar utan att straffas för det. Länderna har blivit tiggare vilket dödar entreprenörskap. Biståndet berövar afrikaner deras rösträtt eftersom politikerna måste lyssna på utländska givares önskemål i första hand och inte sitt eget folk, menar Moyo.
Moyos hemland Zambia är idag fattigare än vid befrielsen från Storbritannien.
En del av vad hon säger är fel. Vid katastrofer spelar Röda Korset och andra organisationer en livräddande roll. Moyo vänder sig dock främst mot finansiellt stöd till stater. Men exempelvis Tanzania, där bistånd finansierar 40 procent av statens verksamhet, skulle kollapsa utan u-hjälp. Tack vare marknadsekonomiska reformer har Tanzania haft en sjuprocentig tillväxt mellan 2001 och 2007 – där har biståndet troligen spelat en positiv roll, enligt IMF-rapporten Tanzania: The Story of an African Transition.
Men jag har själv sett alltför många exempel på hur bistånd snedvrider länder för att inte inse att Moyo har en poäng. Som Kambodja – där de begåvade ungdomarna sugs in i biståndsindustrin istället för att starta företag. Eller Sri Lanka efter tsunamin: ett virrvarr av organisationer och naiva västerlänningar slog sönder lokala marknader (folk åkte ner och skänkte bort kläder), skapade splittring (grannbyn fick fiskebåtar men inte vi) och miljöförstöring (mer båtar och nät är inte vad som behövs på en redan utfiskad kuststräcka). Och, värst av allt, hjälpen förvandlade offren till tiggare.
I FATTIGDOMENS SPÅR följer de religiösa asgamarna. På Zambias landsbygd är det kyrkor överallt: Jehovas Vittnen, Sjundedagsadventister, skaror av leende amerikanska missionärer i vita skjortor som predikar avhållsamhet mot aids.
Vad är alternativet till bistånd? Moyo förespråkar mikrolån och att afrikanska länder börjar använda den internationella kreditmarknaden. Vill man skänka pengar rekommenderar hon http://kiva.org.
Afrikanernas största problem är deras korrupta och inkompetenta ledare. Men EU:s sjuka jordbrukspolitik hjälper dem inte heller. I-världens bönder får mer stöd än den samlade BNP:n för Afrika nedanför Sahara. Matöverskottet dumpas sedan i Afrika och slår undan benen för svarta jordbrukare. Om de skulle få en chans att konkurrera på schysta villkor är chansen större att Afrikas flygplatser inte behövde se ut som trasiga lämningar från sjuttiotalet.
Olas tre tips inför Afrikaresan
Läsa:
The State of Africa. Martin Merediths bok är ett måste för alla som åker till Afrika. Den visar att kontinentens största problem varken är aids, klimatförändring eller kolonialism utan dess korrumperade ledare.
Flyga:
Flyg med flygbolaget Emirates till Afrika. Trerätters meny, även för oss i boskapsklass.
Att ha flygvärdinnor från världens alla hörn är också ett genidrag.
Äta:
Monsoon är bästa restaurangen på Zanzibar. Vid Forodhani Gardens i Stone Town. Kryddig swahilimat i ett av stenstadens gamla hus. Lokala musiker spelar taarab-musik. Räkna med 9 dollar för en huvudrätt.
