”Vill du bli omgjord?” står det på omslaget till en av de stora tidningarna för kvinnor. Blir så glad att jag nästan spricker. Ja, jag vill bli omgjord. Jag vill bli Nafula Sojostrajomi, mitt alter-ego som dyker upp efter tre?fyra dagar på resa. Hon är mycket mer avslappnad än vad jag är, lekfull och lycklig. Jag köper tidningen, på sidan tre kan man fylla i en kupong för omgörningen, dessutom innehåller blaskan spännande artiklar om tårtorgasm och hormonkoll.
Nafula betyder kvinnan som kom med regn. Under ett blommande träd i Uganda fick jag namnet. När jag berättade för kvinnorna i byn att det inte var något vidare namn att komma hem till Sverige med skrattade de och slog sig på knäna. Vi satt i en ring, i skuggan under det blommande trädet. Någon började sjunga. Andra stämde in. Tänk att jag satt där, långt hemifrån, i en ring bland sjungande afrikanska stolta kvinnor. I en av de byar där aids ständigt, varje dag, varje natt var närvarande. Där mellangenerationen nästan helt utplånats. Där de föräldralösa barnen togs om hand av andra föräldrar, fattiga men fulla av kamp. Där i ringen med de andra kvinnorna blev jag någon annan, en kvinna som lite tafatt försökte sjunga med, med tårar rinnande ner för kinderna. Nafula ? kvinnan som kom med regn.
Sjöström är ett rätt kasst namn att resa med. På engelska uttalas det Djostrom, i Barcelona blev jag kallad Esostron. I Japan gav mig namnet andra delen av mitt resejag; Ni känner igen situationen, man kommer mitt i natten till ett hotell, kroppen skriker av jetlagstörningar och man undrar varför i h-e man gett sig ut på en resa när det bara är besvärligt, konstig mat och svårt att göra sig förstådd. Så kändes det när jag anlände Osaka. Färdig med att resa långt, tänkte jag, detta får bli den sista. Kostar för mycket. Har med mycket möda hittat till ett ryokan (japanskt bed & breakfast).
”Kan jag få ett rum här eller?” säger jag grinigt och hoppar över hälsningsfrasen. Klockan är tre på natten. Ett vänligt främmande ansikte tittar på mig som om jag i stället sagt något älskvärt, ett leende så varmt att jag skäms, en liten man som bugar och ber om passet och noggrant skriver av det för att checka in rätt namn, bokstav för bokstav. Welcome miss Sojostrajomi! ropar han som om jag vore Madonna och inte en snipig tjej utan något som helst underhållningvärde. Han pekar mot ett litet rum där en tebricka står dukad och en lapp med texten ”This is your home, a long way from home”. Det låter inte märkvärdigt, men ögonblicket är så starkt att jag kan skära ut det. Där i en hall på ett ryokan, i neonfärgade Osaka, med högteknologi och arbetsglöd, där drabbades jag av detta de små tingens underverk: Känslan av att vara en människa i en stor värld. Att kunna förflytta sig från det ena livet till det andra. Att allt är möjligt.
I Nafula Sojostrajomi fastnar inga duktighetskrav, inga stora bekymmer. Hon går upp tidigt på morgonen utan väckarklocka, har inget hon måste vara färdig med en viss tid och pratar hon med andra är inte jobb det största samtalsämnet. Nafula har närvaro i allt hon gör; när hon ser en människa i ögonen, skriver ett vykort på ett sjaskigt hotell eller åker tunnelbana i en stimmig storstad.
Nu vill jag bli Nafula Sojostrajomi utan att behöva lämna mitt hem. Jag vill kunna förvandlas till henne när jag blir stickig mot andra, när vinterns mörker slår mig till marken eller när kraven om att alltid vara bra inte går att prata bort ens i terapi. Jag vill skölja mig i Nafulas ödmjukhet och känna hela världen tätt inpå som miss Sojostrajomi.
Tur att det finns tidningar som erbjuder en att bli omgjord. Ska fylla i kupongen. Namn och e-postadress har jag inga problem med. Inte heller att fylla i skostorlek. Sandalerna är en lika viktig del i min förvandling som den trånga trikån för Stålmannen. Ibland, mitt i vintern, tar jag på mig sandalerna hemma i lägenheten. Det finns fortfarande smuts på dem från Bangkoks gator. Stråk av resan kommer till mig, Nafula är i närheten.
Läser instruktionerna till kupongen, jag uppmanas skicka in fotografier på mig själv, i helfigur och porträtt. Letar fram foton på Nafula Sojostrajomi i Sydney. Ser lite skojig ut, fräknig, rufsig i håret och med hawaiishorts. Inte snygg, men strålande. Stannar vid sista frågan på kupongen. Där tar det stopp. Jag förstår inte riktigt vad bystmått har att göra med att bli lycklig.
