Han var en rund liten farbror i vit huvudbonad med guldbroderier på, och han satt lutad mot sin käpp i hamnen på den kenyanska ön Lamu. Där hade han suttit i 35 år och lockat in turister i sitt fångstnät av hyfsat färska skaldjur, ganska gamla hippiehistorier och Hakuna Matata-plinkande på barninstrument.
Nu var han lite trött. Men när han såg mig sken han genast upp.
– Hallå! Det är jag, Ali Hippy! Jag är känd!
Jag måste ha sett lite tvekande ut för han såg sig tvungen att förtydliga:
– Jag är med i Lonely Planet!
När jag sa att jag inte hade nämnda guidebok skymtade en besvikelse över hans ansikte för en stund, men snart hade han ändå lyckats håva in mig med sitt breda leende och rimmande lockord som ”Ali yummy good for tummy”.
Samma kväll satt vi på golvet i hans vita, slitna korallstenhus i Lamu stad och tittade på varandra med olika blickar. Min förväntansfull. Hans lite trött. Jag tror Ali slumrade till några gånger mellan maten, hippiehistorierna och musicerandet, men i Hakuna Matata-sången spratt han till av allsången, och när jag skulle gå var han vaken nog att ta betalt och säga hejdå.
Nästa dag tog jag båten till stranden en bit bort på samma ö, och en annan entusiastisk stämma hördes.
– Hallå, det är jag som är Ali Samosa! Jag är med i Lonely Planet! Kom hem till mig på middag!
Att guideböckernas makt är stor hade jag redan förstått, men att de avlar egna stjärnor fattade jag nog inte förrän den dagen. Sedan dess har de dykt upp lite varstans. Senast i Ghana, där jag bara hann ta tre steg på den lågsäsongsöde stranden i Busua innan Daniel the Pancakeman kom joggande efter mig och i pustande ordalag berättade vad Boken skriver om honom. För att sedan attackeras från andra hållet av Frank the Juiceman – även han omnämnd i de största guideböckerna. Två stjärnor bara sådär, på samma strand i samma stund. De ropade att de var kända, och jag fann ingen anledning till misstro. Jag kunde rentav bläddra fram rätt sida och se att det stämde. Deras namn stod där svart på vitt, hade säkert gjort det i flera upplagor. Och de visste värdet av det.
För även om allt som står nämnt i en guidebok inte nödvändigtvis borgar för kvalitet så ligger det något i det gamla talesättet att all reklam är god reklam. Att bli omnämnd i en guidebok är att få en godkändstämpel. Och ju fler år som går, desto större blir chansen att själv förvandlas till en sevärdhet. Känd, helt enkelt, för att vara känd.
För visst är han fortfarande en liten farbror i vit mössa med guldbroderier på, i Lamu hamn. Inte längre lika rund om magen, enligt vad jag hört, och säkert ännu lite tröttare nu än för sex år sedan. Men Ali Hippy är en levande legend. Han skanderar sitt ”Ali yummy good for tummy” så det ekar över stenstaden och underhåller gäster på löpande band, med komp från familj och grannar.
Om han fortfarande har sin självklara plats i guideböckerna vet jag inte,
men jag kan inte tänka mig något annat. Hur som helst så är det ju ändå nya tider.
Han har en egen grupp på Facebook.
3 andra guidebokskändisar
Vietnam
I Dalat, Vietnam, är sannolikheten stor att du blir uppraggad av en ”Easy Rider” som vill ta med dig på en motorcykeltur. Sannolikheten är också stor att du redan läst om dem i Boken. För det var faktiskt Lonely Planet som hittade på namnet.
Ghana
I Busua är det gott om guidebokskändisar. Förutom pannkaksmannen och juicemannen finns även Joseph the Lobsterman, som efter att ha kopierats av andra lite för många gånger nu bytt namn till Waters the Lobsterman.
Nya Zeeland
The Wizard stod parkerad på sitt eget Speaker’s Corner framför katedralen i Christchurch i många år, och talade så väl att han tog steget från guidebokskändis till både dokumentärfilm och biografi – och fick medalj av drottning Elizabeth! Sedan jordbävningen 2011 är katedralen förstörd och The Wiz era över.
