LÄMNAR DEN SLINGRANDE serpentinvägen, stannar och kliver
ur bilen. Det är kallt. Långt under mig svävar moln. En skylt meddelar
att jag befinner mig på 2500 meters höjd. Jag ser Zugspitse på andra
sidan dalen.
Det här kan omöjligt vara den snabbaste vägen till
Italien.
Hur hamnade jag här?
Allt är internets fel.
DET FINNS RESENÄRER SOM menar att planerandet av en resa
är halva nöjet. Att sitta vid köksbordet och låta fingret glida längs
berömda vägar: Route 66, Karakoram, Via Emilia; försöka uttala namn som
Ouagadougo och fnissa över att Bad Boll faktiskt ligger i Sydtyskland.
Lyllos dom! För själv hinner jag aldrig planera. Inför
min Italientripp gick jag i panik in på hemsidan www.viamichelin.com,
knappade in Stockholm–Merano, skrev ut den föreslagna färdplanen och
dundrade iväg.
Första felet är att Viamichelin överröser en med en
massa ointressant fakta. I stället för att säga ”kör rakt fram i sextio
mil”, listas alla gånger vägen byter nummer, en mängd orter man inte
vill veta av, alla tänkbara tider och minutangivelser. Resultatet blir
att man i detta myller av information missar sin avtagsväg och kör för
långt.
Det är nu, när man befinner sig ”utanför” sitt papper,
som de verkliga problemen börjar då man saknar instruktioner om hur man
så att säga kommer på banan igen.
Första gången detta hände mig var jag mitt i
Ruhrområdet, i en trist stad utan början, slut eller mitt, som jag
aldrig hört namnet på men som det likväl tog en timme att tråckla sig
igenom.
Andra gången allt gick åt helvete var när Viamichelin
fick för sig att jag borde ta en genväg. I stället för att följa
motorvägen runt Ulm ville Viamichelin att jag skulle gena igenom denna
tyska stad mitt under rusningstrafik. Hygglo! En idiotisk idé som blev
värre av att jag direkt körde vilse i staden. Hade jag inte räddats av
ett barndomsminne skulle jag nog snurrat runt i Ulm fortfarande.
Plötsligt stod det Lindau på en skylt och jag mindes att där hade jag
varit som 12-åring och minnet fanns för att jag hade en klasskompis som
hette Lindau och staden låg vid Bodensjön och det måste vara söderut och
Italien ligger söderut…
ÄNDÅ GÖR JAG STRAX OM MISSTAGET, lyder Viamichelin och
svänger av från motorvägen. Vägen krymper, stiger och blir
ormslingrande. Vägskyltarna varnar för laviner och stenras, påminner om
snökedjor och numret till alpräddningen.
Nu står jag på denna bergstopp och tittar ut mot
Zugspitze och önskar mig en Sankt Bernhardshund med konjakstunna om
halsen.
Då ringer min mobil. Det är min personliga bankman som
vill ha ett första möte. Jag frågar om hon har en bra kartbok i
närheten. Det har hon inte. Jag frågar om hon tror att den östra eller
den västra vägen nedför berget leder mot Italien. Hon tror bestämt på
den östra. Det känner hon på sig, absolut!
Kör mot öster. Vägen slutar tvärt vid några höhässjor
där tre vita kor med ding-dong-klockor runt halsen betar apatiskt.
Hur byter man sin personliga bankman? Sätter man in en
annons? ”Finnes pers bankm. Glad, ung, modern, lite använd som hyser
förkärlek för riskkapital, biokemi och Rysslandsfonder. Bytes mot
luttrad stöt som överlevt minst tre finanskrascher, som går igång på
kullager och pappersmassa. Gärna innehavare av kartbok.”
VÄL INNE I ITALIEN VILL Viamichelin återigen att jag ska
ta en väg som på kartan liknar en illustration över tunntarmens
vindlingar. Jag stannar och frågar en man om detta verkligen är en bra
väg mot Merano.
– Nej, den vägen är stängd!
Sen säger han inte mer utan väntar på min följdfråga.
Besserwissrar väntar alltid på följdfrågan som de anser manifesterar
deras överlägsenhet.
– Stängd, varför då?
– Snö! nästan skriker han.
Underförstått: det VET VI alla som hört
väderleksrapporten, som läst om vädret i tidningen, som sett vädret på
teve eller som bara känt med våra erfarna fingrar i luften. Snö, din
datoriserade låglandsidiot!
Johan Tell är aktuell med sin nya krönikesamling
All inclusive (Vagabond Förlag).
