Svenska resetidningar är ytliga, glamorösa och därmed falska. Sällan ett ord om hur folk som bor på resmålet har det och nästan aldrig ett ord om orättvisor, dåliga arbetsvillkor och brott mot mänskliga rättigheter. Det tycker journalisten Johan Wingborg som skrivit rapporten ”Glitter och glamour – turismen i resejournalistiken”.
Och visst är det så. Allt det där är tyvärr bristvara i resejournalistiken. Resetidningar är ett snäpp glättigare än verkligheten. Orättvisor och missförhållanden tas inte upp lika ofta som i säg Amnesty Internationals eller biståndsorganet Sidas tidningar.
Vi resejournalister träffar inte så ofta fackföreningsledare, socialarbetare och utblottade lantarbetare. Vi intervjuar betydligt oftare kockar, guider, vinodlare och hotellägare. Vi beger oss inte så ofta till flyktingläger, fängelser och krigsskådeplatser. Vi besöker desto oftare naturområden, restauranger, museer och stränder.
Vill man ha en komplett världsbild kan man förstås inte bara läsa resetidningar.
Men rapporten anser att också resetidningar har ansvar för vilken bild som ges av världen. Det håller jag verkligen med om. Sorgligt nog struntar de flesta resetidningar i världen blankt i det.
Men så finns det en liten minoritet av resetidningar som då och då besöker ett slumområde, skriver om vardagen för Thailands prostituerade och resonerar om i vems fickor allt inkluderat-turistens pengar egentligen hamnar. Vagabond är en av dem.
Men känslan man ska ha med sig när man läst klart ett helt nummer av Vagabond måste ändå få vara lustfylld. Rapporten tolkar det som om vi har ett för tajt förhållande till resebranschen och ”gör reklam” för resmålen. Sanningen är att vi vägrar ta emot bjudresor och är positiva alldeles frivilligt. Skriver vi något entusiastiskt beror det på att vi är entusiastiska, inte på att vi är köpta.
Men resorna blir intressantare om de innehåller miljöer, möten och känslor som inte är enbart rosenskimrande. Därför tjatar vi om att världen är så mycket mer än pooler och strandpromenader. Därför tjatar vi om att strunta i allt inkluderat-hotell, lämna turistorten/turistgatan och bege sig ut på rundresa/promenad på egen hand. Därför tjatar vi om att resa till problematiska platser som Mumbai, Manilla och Nairobi.
Men rapporten tycker att det är för lite. Det känns som rapportskrivaren köpt en banan och är besviken på att den inte smakar kålrot, som om han tycker att all lust är av ondo och turismen en i huvudsak negativ företeelse.
Svärtan och orättvisorna kommer att förbli en del av Vagabond. Det är det som skiljer oss från våra konkurrenter. Det är därför jag som Vagabonds utsände träffat före detta kriminella gängmedlemmar i de fattiga delarna av Los Angeles och diskriminerade daliter i Indien, bara för att nämna två exempel från årets reportageresor.
Men de här mötena kommer aldrig bli huvudsaken i Vagabond.
Då vore vi inte en resetidning.
Visst är världen lite vackrare i Vagabond än i verkligheten. Men vår värld är inte rosa, som i traditionell resepress, och heller inte grå, som i nyhetsjournalistik. En regnbåge känns som en bättre metafor för tidningen du håller i din hand.
