Annons
Annons
”Där är bajsstenen", säger han, och jag kan inte riktigt släppa det, skriver Vagabonds krönikör Karin Wallén. Foto: Istock.

”Där är bajsstenen", säger han, och jag kan inte riktigt släppa det, skriver Vagabonds krönikör Karin Wallén. Foto: Istock.

Krönika

Krönika: “Skitvandring står inte på min bucketlist”

När allt fler vill bli äventyrare måste vi lära oss att ta hand om vår egen skit. Annars får vi snart ägna oss åt bajsbestigning istället för bergsbestigning. Och det står åtminstone inte på min bucketlist, skriver Vagabonds krönikör Karin Wallén.

Text: Karin Wallén • 2018-10-01 Uppdaterad 2021-09-15

Det är en svettig julidag den rekordvarma sommaren 2018, och jag ska strax bli fastknuten i två andra personer. Vi ska ta oss över Björlings glaciär och klättra 400 meter upp till Kebnekaises nordtopp. Sedan ska vi traversera över den smala bergskammen till Sydtoppen. 

Vi tar helt enkelt bakvägen upp till vad som fortfarande är Sveriges högsta topp, väl medvetna om att den smältande glaciären är på väg att förlora greppet om förstaplatsen. Bara fyra dagar senare blir den kargare (ärligt talat fulare) Nordtoppen högst i landet. Och vi har varit där.

Men innan allt detta, innan vi ens har börjat vår promenad över glaciären, pekar guiden på en ganska oansenlig grå sten på fjällheden.

“Där är bajsstenen”, säger han, och jag kan inte riktigt släppa det. 

Det är den jag tänker på så här i efterhand, när jag funderar över vårt förhållande till bergstoppar och natur. Visst tänker jag även på hur vi balanserade över till Sydtoppen, och hur den strålande solen gjorde snön porös under stegjärnen. Hur den blå himlen omfamnade de skuggsvarta bergen omkring oss, och hur vi möttes av mängder av halkande kängor på andra sidan bergskammen, där Sveriges officiellt högsta topp fortfarande fanns.

Jag noterade att det låg ett par tömda förpackningar för frystorkad mat precis där glaciären tog slut. Någon hade orkat släpa dem ända upp, men tydligen inte ända ner. Och då tänkte jag på bajsstenen, och alla andra bajsstenar som finns i den här världen.  

Krönika:

Äventyrsturismen är ett av de absolut snabbast växande segmenten i turistindustrin. Enligt Adventure Travel Trade Association, ATTA, ökade marknaden för äventyrsturism i Sydamerika, Nordamerika och Europa med 65 procent mellan 2009 och 2012. Vad jag kan bedöma så ser det ut att fortsätta på den inslagna vägen. 

Det kan förstås ha att göra med att jag är storkonsument av Instagramkonton där maffiga berg spelar huvudrollen. Jag frossar i bilder från Lofoten, Patagonien, Alaska och Alperna. Jag stirrar på glada men utmattade leenden på Kilimanjaro och drömmer om att få le på precis det sättet på precis den platsen.

Mount Everest känns däremot så orimligt att det inte ens finns i min sinnevärld. Men i takt med att fler har råd att köpa sig en väg till världens högsta topp, växer också ett berg av något annat på vägen upp. Här talar vi inte om en ensam liten bajssten som agerar insynsskydd åt nödiga bergsbestigare. Här talar vi snarare om ett berg av bajs.  

Så mycket bajs har det blivit att det tydligen är svårt att hitta en plats att slå upp tältet. Kylan gör att avföringen inte bryts ner naturligt, men odören är dessvärre beständig.

Det brukar vara frestande att marknadsföra turer som “ekologiska” och “hållbara”, utifrån det enkla faktum att de utförs i naturen. Men när allt fler vill bli äventyrare måste vi lära oss att ta hand om vår egen skit. Annars får vi snart ägna oss åt bajsbestigning istället för bergsbestigning. 

Och det står åtminstone inte på min bucketlist.

Krönika: "Vandra din egen vandring"

Äventyr i Sverige – 10 favoriter från norr till söder


Text: Karin Wallén • 2018-10-01
KrönikaVandring

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top