Min vänstra fot
Utan varning flög min vänsterfot upp framför mig, John Cleese-style, och jag hann knäppa ett kort med mobilkameran innan den landade igen.
MAGEN KÄNDES SOM EN knut, och det hade inte att göra med den flottiga frukosten på ”vår” diner vid Eastern Parkway. Inte hade jag något svårt betungande på hjärtat heller, eller några livsavgörande framtidskval att våndas över.
Det var bara det att:
– Jo, vad heter det, jag tror jag skulle vilja gå lite ensam. Om det är okej.
Min kompis tittade häpet på mig och sa visst, såklart. Hon tänkte nog gå över till Manhattan sa hon sedan, som för att understryka att hon absolut inte hade några problem med att gå ensam. Och jag sa lite generat att – ja, det tänkte jag också.
Så vi började växeldra över Brooklyn Bridge. Hela tiden med tjugo meters avstånd och blickarna lite överdrivet intresserat riktat ut mot någon byggnad i fjärran. Det finns ju så mycket att titta på i New York. På egen hand.
Utan varning flög min vänsterfot upp framför mig, John Cleese-style, och jag hann knäppa ett kort med mobilkameran innan den landade igen. Det var som att foten kisade mot mig med sitt nöjda Gollumflin och hest skrockade att ”Nu är det du och jag, min gamle vän. Jag visste väl att du skulle komma tillbaka. My precious.”
Det var lite pinsamt det här. Inte bara det att min vänsterfot betedde sig som en tjackpundare som just skrapat fram en miljon på triss. Utan det faktum att jag inte klarade av att göra saker ihop med en riktigt bra vän. Att jag behövde vara själv, med min vänsterfot.
Min förmåga att resa med sällskap har ungefär samma hållbarhet som en liter mjölk. Efter fem dagar med bruten förpackning händer något. Jag blir sur. Och, som ett bröd som stått framme för länge, lite hård i kanterna.
ALLA DESSA FRÅGOR ATT enas om, från frukost till middag: ”pannkakor eller ägg och bacon?”, ”Manhattan eller Brooklyn?”, ”vänster eller höger?”. I fyra dagar tycker jag det är skönt att låta någon annan navigera.
Hitta gator, butiker, kaféer. Jag bidrar väl också med ett och annat ”titta här” och ”ska vi gå in där?” och ”vad känner du för – kafé eller pub?”. Men på den femte dagen orkar jag inte formulera mig längre. Jag vill bara gå lite hur som helst, fjärrstyrd av mina egna impulser och utan att kompromissa. Jag gillar att resa ensam.
Men somliga anser, tydligen, att man måste ha ett vittne till allt man gör.
Så jag har löst det där på mitt eget sätt. Jag tar kort på min vänsterfot.
Framför Versaille, på kinesiska muren, vilande i en hängmatta på Zanzibar eller svedd av solen och sandalklädd på en strandpromenad i utkanten av Melbourne. Det har till och med gått så långt att den har fått ett eget – håll i er nu – FOToalbum.
DET FINNS EGENTLIGEN BARA EN SAK min vänsterfot inte duger till. Den är ganska usel som middagssällskap. Den kan liksom inte slappna av, utan suckar tungt innan den börjar trumma ilsket mot golvet, och glor surt på mig medan jag hastar i mig maten.
När mörkret sänkte sig över Manhattan tog jag t-banan över till Brooklyn igen. Min kompis och jag log mot varandra som två makar som kommer hem från jobbet och säger ”hur var din dag?”.
Jag hade bytt förpackning. Kände mig nypastöriserad och obruten. Sparkade av mig skorna, vänstern först. Sedan åt vi middag och pratade, om mitt New York och hennes.
Text: Karin Wallén • 2010-05-18
Krönika • Restips