Tack för senast. Maten var kanongod, ölet intressant, men
vinet var verkligen apäckligt.
Det bränner lite om kinderna när jag tänker på dig. Du var vacker, enastående,
samtidigt svåråtkomlig och motsägelsefull. Du lockade med dina skatter och
din storslagna historia, det fanns ett djup i dig jag inte ens snuddade vid.
På samma gång var du hård, kall och orubblig.
Förlåt för det där vi skrek: ”Tjing tjong Kinaman, ingen balle hade han.” Men
det blev liksom en signaturmelodi över vår frustration; när det tog en hel
dag att skaffa tågbiljetter för att ingen talade engelska och för att alla
skyltar var på kinesiska. Eller när du inte ville släppa in oss på hotellen.
”Meo, meo”, sa de och så fick vi ryggsäcksresenärer kliva åt sidan för
turistgrupper som skulle komma fram. Då skrek vi vår signatur och skrattade
bort det jobbiga. Eller när vi åt hund. Tjing tjong Kinaman, du hade väl
kunnat säga det innan jag satte tänderna i köttet. Jag vill inte äta hund.
Och nu ska du vara värd för världens största kalas, os 2008.
Jag svor att aldrig återvända. Stod där vid båtrelingen på väg från Kanton
till Hongkong och såg den lilla hamnen med några få gatljus försvinna. Jag
både älskade och hatade dig. Alla dessa människor vi mött runt om i ditt
välde, dagarna på Yangtzefloden då jag tappade ord för det vackra, de tidiga
morgnarna i Pekings parker med gymnastiserande kineser i blå kläder. Snacka
om att resa. Men du var för jobbig mot mig, jag kände mig aldrig riktigt
välkommen. Kan inte klandra dig för det, men mötet mellan ditt och mitt liv
var en frontalkrock, en kultursmocka jag inte var förberedd på.
Och jag blir inte av med dig ens här hemma, du dyker upp i tidningar och teve
och i rapporter från människorättsorganisationer. Hur kan du förklara att
mer än 18000 människor avrättades under 1990-talet? Och hur kommer det sig
att det finns så få flickebarn i din befolkning? Och det där med Falun Gong
förstår jag bara inte, de gamla kvinnorna som samlats om morgonen för att
göra sin gymnastik, som var anhängare till den andliga rörelsen, var de
farliga, var det därför de arresterades? På tal om gymnastik,
idrottsarenorna som du använt till att visa upp och förnedra dödsdömda, inte
ska du väl ha festen där?
Kinaman, om du ska ha fest för hela världen får du skärpa dig. Bara för att du
är stor kan du inte stå där med armarna i kors och hävda att du gör som du
vill. Ingen vill gå på fest hos någon som är dum. Men jag vet att du har
andra kvaliteter, det har alla, och nu ger omvärlden dig en chans att visa
upp dem. Om du visste vad spännande det kan vara att lyssna på oliktänkande,
man får liksom pröva sig själv, bända på sina egna värderingar och testa
ideologierna. Jag tycker du ska lösa upp ditt hårda grepp, våga vara lite
mjuk, slappna av och faktiskt visa dina svaga sidor. Du behöver inte vara
rädd. Du skulle få så mycket tillbaka.
Inget är så stort som att säga förlåt.
Förresten har du inget val. Bjuder man på stort i sitt hem kan man vara säker
på att folk också snokar. Murvlar från hela världen kommer att gräva fram
det ena efter det andra, du står mitt i skenet, i sju år, det kommer inte
finnas en enda skamfläck eller oförrätt som vi inte får reda på. Å andra
sidan kommer vi vara många som också berättar om alla framsteg du gör.
Jag svor att aldrig återvända, men man kan ju ändra sig. Nu har jag tänkt i
veckor och månader på dig, sedan det stod klart att festen är din. Även om
du var min jobbigaste resa, var du min bästa. För utmaningarnas skull, kan
jag tänka. Kommer du ihåg hur vi letade efter lämpliga springvägar? Det var
under en av de där resorna då vi låg i träning inför Stockholm Marathon. Det
blev ett sätt att resa även det, och det blev en drivkraft att hitta coola
springstråk. Vi fick för oss att springa på Kinesiska muren. Kände hur du
skrattade lite åt oss då, för det blev ju nästan lite fånigt när vi flåsade
fram där på ett av världens mäktigaste byggnadsverk. Men vi gjorde det. Vi
sprang på Kinesiska muren.
Minnet av dig fick mig att ta fram springskorna igen. Svettdropparna har just
torkat in i min panna, kom tillbaka alldeles nyss efter några kilometer
bland kottar och gulnande löv.
Funderar på att träna upp mig till os 2008. Kunde Evy Palm vid 40 års ålder
göra proffskarriär så kan väl jag. Det handlar om att vilja.
Jag utmanar dig Kinaman, så kanske vi ses, på festen som ska präglas av fred
och respekt för människans värde.