Det är inte konstigt att världen kan framstå som farlig – men var inte onödigt rädd, menar Vagabonds krönikör Per J Andersson. Foto: GettyImages

Krönika

Var inte rädd – världen är inte livsfarlig!

Vi bygger murar för att skydda oss – men samma mur kan göra oss ängsliga och rädda. Vagabonds krönikör kastar kristallkulan för att ängslas mindre.

Text: Per J Andersson • 2022-02-05

Hur kommer vi att resa efter pandemin? Blir det mer hemester, mindre flygande, mer vandringsresor eller kanske bara virtual reality-upplevelser hemma i soffan? Jag börjar bli trött på de där frågorna, eftersom svaren i nio fall av tio aldrig slår in. Den där kristallkulan som reseexperterna tittar i visar bara vad som hittills hänt. Aldrig vad som kommer att hända. Fast vi kan väl lära oss om framtiden genom att studera historien? Nej, så funkar det inte. Många försökte, men ingen, jag säger ingen, lyckades förutse de senaste krigen, terrordåden, olyckorna, militärkupperna, börskrascherna och pandemierna. Ändå fortsätter vi att tro att det som hänt kommer att upprepas. Och agerar därefter.

Det var därför vi långt efter Lockerbieattentatet 1988, då attentatsmännen checkat in en bomb men själva inte gått ombord, fick kliva ut på plattan för att peka ut vår väska innan den lastades in i planets bagageutrymme. Det är därför vi efter elfte september fortfarande inte får ta med oss nagelsaxen i handbagaget. Det är därför vi efter att en enda islamist i december 2001 försökt antända sprängmedel som fanns gömt i hans sko fortfarande (ibland) får ta av oss skorna i säkerhetskontrollen för att få dem skannade. Och det är därför vi efter att en terrorgrupp 2006 tänkte ta ombord bombvätska fortfarande varken får ta med oss schampoflaskor eller tandkrämstuber in i kabinen.

De här försiktighetsåtgärderna har praktiserats i decennier av miljarder människor över hela jorden. Jag tvivlar på att de undanröjt så många hot. För de som vill döda och förstöra hittar ständigt nya sätt att göra det. Vi gäckas ständigt och undrar varje gång förtvivlat vad det var som hände. Därför får vi hela tiden lägga till nya säkerhetsrutiner.

Risken är att vi till slut byggt så höga stängsel och infört så nitiska procedurer att livet blir olidligt att leva. Inför varje flygresa betraktas ju var och en av oss redan idag som en potentiell terrorist. Fortsätter det så här blir det till slut likadant när vi ska kliva på ett tåg, en buss eller en färja. Risken är att även covidrestriktionerna permanentas. Att munskydd, handsprit, PCR-tester och vaccinationspass blir det nya normala. Att virusskräcken blir lika varaktig som den pågående jakten på nagelsaxar och tandkrämstuber.

Ni minns väl hur östasiater, särskilt japaner, även före pandemin bar munskydd i offentliga sammanhang? Kanske har du grunnat på varför. Svaret är att det började med lungpestepidemin i Manchuriet i nordöstra Kina 1910–1911. Den (befogade) rädsla folk kände då den pågick satt kvar i folks medvetande även sedan smittan försvunnit. Därefter gick försiktighetsbeteendet i arv. Ju fler säkerhetsrutiner vi behåller sedan hoten undanröjts, desto oftare blir vi påminda om allt farligt, desto ängsligare kommer vi därför att känna oss och desto mer begränsade blir våra liv.

Det är illa nog redan idag. Vi har slutat lifta i tron att det är livsfarligt. Lika farligt som vi tror att det är att tågluffa utan att förboka precis allt. Säkerhetstänkandet och detaljplanerandet riskerar att sprida sig bortom alla rimliga gränser. För mig är det hoppet om det oväntade mötet och den oförutsedda händelsen som gör att jag känner lust att fortsätta korsa gränser.

Okej, utmana inte ödet i onödan, var försiktig – men med förnuft! Men lyd mina råd: Ängslas mindre och bejaka mer! Testa att resa ensam, färdas på marken så ofta som möjligt och skaffa dig minst en ny vän där ute! Kort sagt: Var inte rädd!


Text: Per J Andersson • 2022-02-05
Krönika

Scroll to Top