Annons
Annons

927576.jpg

Costa Rica

Cocos Island – Costa Rica

Kokosön ligger flera dygn från närmsta granne. Det obebodda paradiset är Costa Ricas välbevakade hemlighet.

Text: • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

Solen breder ut sig över Stilla havet. Krabbor, råttor och insekter letar sig tillbaka till sina hålor efter nattens jakt på mat. En kackerlacka landar i min frukostskål efter en natt i Cornflakespaketet. Liliana steker tjocka pannkakor. En ny dag har precis börjat gry på ön och nationalparken Cocos Island, 500 kilometer från Costa Ricas västkust.
–Jag tänkte att du och Marco skulle gå ut och jaga hjort i dag, säger nationalparkens platschef Freddy, när han ringlar sirap över sin hög av pannkakor.

–Vi skulle behöva lite omväxling i maten. Ni kan ju passa på att vandra upp till flygplansvraket, säger Freddy samtidigt som han närgånget studerar min Cornflakeskackerlacka som han krossat mot matbordet.
De enda invånarna på Cocos Island är nationalparksvakterna. Den knappt 30 kvadratkilometer stora ön saknar bofast befolkning och är en av världens största obebodda öar. Dramatiskt utslängd som en grön klick i ett blått hav mellan Polynesien och Centralamerika är det flera dygns båtfärd till närmsta granne. Isoleringen är i det närmaste total. Parkvakternas viktigaste uppgifter är att förhindra tjuvfiske och korallplockning i nationalparkens marina del som sträcker sig några mil ut i havet.

634 meter över havet smälter himmel och hav ihop till en azurblå rymd, endast avbruten av den gröna regnskogen nedanför vÙ?ra fötter. Cerro Yglesias är öns högsta punkt, drygt två timmars brant vandring från baslägret. Vi sjunker ner i gräset. Tömmer våra vattenflaskor. Några kex senare hänger vi på oss ryggsäckarna och fortsätter. Stora ormbunkar och palmliknande växter kantar stigen. Mossor med gröna tentakler omfamnar de bruna träden.

Drygt tjugo minuter senare är vi framme. Knappt synbar i grönskan sticker en avbruten flygplansvinge upp. Färgerna är matta av många års regn. Flygplanspropellrar, kulsprutor, ärgad ammunition och rostiga skjortknappar ligger gömda under ett lager av klorofyll. Det lilla träkorset syns först inte. På det står skrivet med svarta bokstäver r.i.p. Andra världskriget skördade offer även i paradiset, i det här fallet ett amerikanskt bombplan.

Utflykter lättar upp det isolerade livet på ön. Frånvaron av fungerande elektricitet omöjliggör många aktiviteter, men inte alla. Guaro, inhemskt sockerrörsbrännvin, är kvällsunderhållning för några av vakterna.
Efter sju veckor på ön är det dags att återvända till fastlandet, byta kokospalmer och persikofärgade solnedgångar mot tutande bilar, reklamteve och McDonald’s. När jag står på stranden min sista kväll känns det faktiskt riktigt bra. Man kan inte stanna i paradiset för evigt.


Text: • 2004-11-30
Costa RicaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top