Med järnvägen föddes den moderna turismen. Tack vare tåget kunde resenärerna ta sig längre bort och till lägre pris än någonsin tidigare i historien. För att boka resan vände sig många till engelsmannen Thomas Cooks nystartade resebyrå. Kusterna med den salta brisen och de långa stränderna lockade, liksom bergen med den friska luften och de vackra vyerna.

En som iakttog förändringen var den schweiziska sågverksentreprenören Franz-Josef Bucher. Tidigt insåg han att hans hemland var en av turisternas favoritdestinationer och bestämde sig därför snabbt för att byta bransch och starta ett hotell.

Första hotellet i Engelberg

Så kom det sig att han lät bygga Hotel Sonnenberg som redan 1869 i bergsbyn Engelberg kunde börja ta emot gäster som begett sig till alplandet med tåget för att vandra på sluttande ängar, titta på branta berg och åka båt på silverglänsande sjöar. Gästerna strömmade snabbt till, inte bara från Schweiz och grannländerna, utan framförallt från brittiska öarna.

Franz-Josef insåg snabbt att hans beslut att lämna skogsindustrin och satsa på resebranschen var en hit. Bara några år senare lät han med hjälp av den allra senaste tekniken bygga en bergbana (funicular) upp på Bürgenberg utanför Luzern och öppnade ännu ett ståtligt turisthotell.

Alplandets första järnvägar, som byggde smed hjälp av brittiska ingenjörer, tog turisterna genom dalarna och så småningom också upp till bergsbyarna, medan bergbanorna tog dem vidare upp till bergstopparna. Därför satsade den schweiziska hotellentreprenören på att bygga fler banor runt om i landet och också i Ligurien i det nya, unga landet Italien.

Sol och citroner

Lika mycket som turisterna suktade efter alpvyer lockade Italiens sol, citroner och palmer. För att ta sig dit snabbt och effektivt norrifrån låg Alperna emellan. Så då fick man borra tunnlar. Först ut var Fréjustunneln under Mont Cenis på gränsen mellan Frankrike och Italien. Här hade man börjat borra och gräva redan 1855. Femton år senare möttes de franska och italienska arbetslagen och skakade hand i bergets inre, och året därpå rullade de första tågen i den tretton kilometer långa tunneln.

De nya järnvägarna och hotellen banade vägen för Thomas Cook som var först med att sälja utlandsresor till låga priser och gjorde dem på så sätt tillgängliga för den nya brittiska medelklassen som växt i och med industrialismens framväxt.

Även turister från andra länder, inklusive Sverige, bokade sina resor med Thomas Cook, eftersom det var Europas ledande resebyrå.

Med de nya tågen kunde man ta sig till en avlägsen plats som Schweiz på två dagar istället för som tidigare två veckor. Dessutom med en prislapp som tilltalade fler än den gamla överklassen med sina ärvda pengar, som sedan länge haft traditionen att göra den långa bildningsresan med segelfartyg och häst och vagn i Europa och ibland också Kairo och Jerusalem – resor som tog många månader, ja till och med år i anspråk.

Cooks billiga rundresor med tåg var helt enkelt början på den massturism som vi ser idag.

Med tåg till alplandet

En av de cirka hundratrettio resenärerna på den allra första tågcharterresan till Schweiz var trettioettåriga Jemima Morrell från Yorkshire. I juni 1863 gav sig hon och resten av gruppen av med tåg på jungfruturen från Londons Waterloo Station till hamnen i Newhaven med färja över Engelska kanalen till Dieppe, sedan med tåg genom Frankrike och därefter med en blandning av båt på alpsjöarna, tåg genom dalarna och häst och vagn över bergen.

Med hjälp av Jemimas dagbok har Lonely Planet-skribenten Diccon Bewes kunnat skildra den historiska resan i boken Slow train to Switzerland:

”Vilken angelägen sak den årliga semestern blivit. Alla har rest till Skottland, några av oss har besökt Land’s End, medan Irland inte passar alla, Världsutställningen i London är vi trötta på, Scarbro’ [Scarborough, stad på engelska östkusten] passar bara invalider och barn, Lake District gjorde vi för flera år sedan, och Fleetwood [stad på västkusten] är värre än Scarbro’ – så vart ska vi resa härnäst?”

Längre fram, när hon och hennes resvänner susade fram genom alpdalarna, konstaterade hon:

”Schweizarna förstår sig onekligen på tågresande med komfort. Vagnarna på den bredspåriga järnvägen är inte indelade i kupéer, utan består av stora madrasserade salonger med mittgång. De som skapat vagnarna har inte snålat med utrymme … det gör att besökande resenärer snabbt kan resa genom sitt älskliga land … från station till station … under mycket värdiga former.”

Schweiz järnvägar innebar med andra ord en revolution som krympte Europa så att en två veckor lång utlandsresa för första gången blev möjlig.

Storstadsturism för alla

När järnvägen också var utbyggd i Italien kunde Thomas Cook, Franz-Josef Bucher och andra resebranschmagnater satsa också på storstäderna. Rom, som ändå sedan tidig medeltid lockat pilgrimer, kunde nu säljas in som ett resmål för ett bredare klientel. På 1890-talet tog därför Franz-Josef med sig sin svärson Heinrich Wirth till Rom för att köpa upp och renovera hotell.

Och fort skulle det gå. De schweiziska hotellentreprenörerna var långsamma med att lära sig italienska, men ett ord lärde sig Franz-Josef när han skulle bygga hotell i Italien – och det var subito, som betyder omedelbart eller genast. Det använde han så ofta att han i den italienska huvudstaden snart blev känt som Signor Subito.

Men allt handlade inte om rimligt prissatta hotell för den nya medelklassen. Adel, kunglighetern och det nyrika borgerskapet var också en viktig grupp att satsa på. Efter Rom fortsatte de schweiziska hotellentreprenörerna därför till Milano där de köpte och rustade upp det slottslika Grand Hotel Palace intill järnvägsstationen, och därefter till Lugano och Basel i hemlandet.

Kronan på verket blev det ståtliga hotellet på berget ovanför Spanska trappan i Rom som Franz-Josefs barnbarn Oscar blev delägare i på 1930-talet, Hotel Hassler. När andra världskriget bröt ut byggdes det om från grunden och när de allierade anlände fick det tjänstgöra som högkvarter för amerikanska flygvapnet. Först två år efter kriget kunde öppna igen för andra gäster än amerikanska militärer.

Prominenta gäster

Snart blev lyxiga Hassler, granne som ligger med Trinità dei Monti-kyrkan, ett olivkast från Villa Borghese-parken, ett favorithotell för societeten. Danska kung Frederik IX och drottning Ingrid, svenska Gustav den XI Adolf och drottning Louise, Egyptens kung Farouk, Kambodjas kung Sihanouk och amerikanska presidenterna Truman, Eisenhower och Kennedy – alla gillade de att checka in här. Senare har också Tom Cruise och George Clooney setts i hotellets korridorer och lounger.

Det som idag är EU har sitt ursprung på Hotel Hassler, eftersom avtalet som bekräftade bildandet av en ny handelsunion skrevs under 1957 i en av hotellets pampiga salar.

När Vagabonds utsända besökte hotellet sommaren 2026 berättade hotellets kommunikationschef Ilenia Santarelli att den stora renoveringen 1939, då delar av den gamla byggnaden revs, nu har följts upp av ny uppfräschning.

Hotellet drivs idag av syskonen Roberto och Veruschka Wirth, sjätte generation i samma familj som gett designern Jacques Garcia uppdraget att ge ny utformning till korridorerna, sällskapsrummen inomhusträdgården och takrestaurangen Imàgo, som har en Michelinstjärna. Störst förändring står ändå det nya spat för som med sin drygt 700 kvadratmeter byggts under Spanska trappan och planeras öppna i slutet av 2026.

Resfakta:

Känn historiens vingslag

Femstjärniga Hotel Hassler är ett av Roms dyraste (från ca 15 000 kr/natt för ett dubbelrum), men även den som inte har råd att bo där kan ju uppleva det storslagna historiska hotellet genom att ta en drink i någon av hotellets barer eller äta på någon av restaurangerna. Här finns från finaste Imágo (som har en Michelinstjärna) och Salone Eva & Palmcourt till Carmen’s Bar, 7th Floor Terrace och Il Palazetto Wine Bar.

Andra historiska hotell i Rom

Andra historiska hotell i Rom där du kan känna historiens vingslag är Albergo del Sole, som är stadens allra äldsta, Grand Hotel Plaza och Hotel Majestic.