En äldre kvinna långt bak i lokalen sätter ihop händerna till ett hjärta och gungar ­långsamt från sida till sida, i takt till musiken. Det är uppenbart att det är den här låten hon har väntat på, när två av Grönlands mest kända artister ger sitt allt, med synkade gitarrackord och inlevelsefullt rynkade pannor. Alla kan texten, alla sjunger med. 

Guide: Lätt att flyga direkt till Grönland

Ja, utom vi då, som fastnat i en bar med livemusik i den lilla byn Narsarsuaq för att flyget inte går. Det är nämligen storm uppe i Nuuk. Det brukar vara det ibland. 

– En gång var jag fast här i sju dagar, säger Erik Kielsen, som varit vår guide de senaste dagarna, i ett Sydgrönland som badat i solsken. 

– Sju dagar? 

– Ja. 

– Men imorgon borde det gå?

Erik gör en tveksam min.

– Imaqa.

Det var det första ord han lärde oss. Imaqa betyder ”kanske”, och enligt Erik är det ett av grönländskans mest använda ord. Det kan mycket väl stämma. 

Läs mer: Grönland – småskaligt men storslaget

Det är något med den allmänna stämningen som gör att ordet ligger väldigt bra i munnen. Vädret kan vi som bekant inte bestämma över. Isberg kan driva in och blockera en båtled. Stormarna kan vina så att flygen gör bäst i att stanna på marken. Och på Grönland består infrastrukturen i stort sett bara av flyg och båt. Bilvägar finns bara inom städerna och byarna. Däremellan: ingenting. 

– Det ordnar sig säkert, säger Erik. 

Vi beställer en öl till i den ljusa kvällen. Trots att vi befinner oss på samma breddgrad som Stockholm känns det som om midnattssolen borde skina. För det här är inte hemma. Det här är något helt annat. Runt knuten finns både isbjörnar och isberg, valar och vikingalämningar. En historia av inuitisk kultur och dansk politik. En inte helt okomplicerad allians som knakat i fogarna på senare år.

Läs mer: Islands senaste spabad gör dig ett med havet

Vi backar bandet till några dagar tidigare, till ett gråmulet Nuuk där en iskall junivind drar fram över den brokiga arkitekturen. Vid fjorden, i Myggdalen, är de färgglada och välskötta husen som gjorda för Instagram, bara ett stenkast från stans mest nedgångna hyreshus med graffiti och trasiga balkonger. 

Kontrasterna avlöser varandra i Grönlands huvudstad, när någon strör koriander över sin myskoxtartar på en av de modernare restaurangerna samtidigt som en nyfångad vikval styckas upp på fiskmarknaden. Och inne i Kulturhusets kafé sitter vi och dricker kaffe från en diger baristameny i en stad på knappt 20 000 invånare.

– Jag skulle inte flytta hem. Jag jobbade ju för FN. Vad skulle jag göra här? 

Min kompis Maliina Abelsen är sig lik. Så lika oss själva vi nu kan vara, 23 år efter att vi lärde känna varandra i Australien. Då var hon på väg ut i en karriär som skulle ta henne till jobb i Schweiz och England. Tills hennes pappa dog. Då kom hon hem igen. Det tog bara några få år så var hon politiker. Först socialminister. Sedan finansminister. 

– Jag ville göra något för samhället. Samtidigt undrade jag vad jag gav mig in i. 

Idag har hon lämnat politiken och sitter istället i olika styrelser för bolag och organisationer, fortfarande med Nuuk som bas. När Donald Trump Jr flög in på blixtbesök våren 2025 såg hon allt det där vi läste om med egna ögon. Hur det delades ut MAGA-kepsar och hundradollarssedlar, för att folk skulle sätta kepsarna på sig. Så enkelt skulle det vara att köpa grönlänningarna, trodde det amerikanska pr-maskineriet. 

– Det var en freak show. Men folk blev rädda. Alltså på riktigt rädda. Alla undrade vad som skulle hända härnäst, säger Maliina. 

Läs mer: Weekend i Danmark: Fredrikshamn & Skagen

Men, som man säger, inget ont som inte för något gott med sig.

– De här händelserna blev lite av ett wake-up call för Danmark. Plötsligt tog man Grönland på allvar. Det kom faktiskt något positivt ur det. Grönland hamnade på agendan. 

Maliina har precis som många andra grönlänningar en fot i båda kulturerna. Med en mamma från Danmark och en pappa från Grönland växte hon upp i Nuuk, men gick i danskspråkig skola. Det var framför allt hennes fars önskemål.

– Han sa alltid att man måste kunna danska för att bli något. För honom var det väldigt viktigt, säger hon. 

Idag är det annorlunda. Nu har kulturen, språket och traditionerna blivit en stolthet. Något man vill lyfta fram istället för att gömma undan. 

– Ungdomarna ger mig förtröstan om framtiden. De bär inte på lika mycket förträngd skam som vi vuxna gör. De är mer ­befriade från det. De blandar utländska influenser med grönländska och skapar sin egen identitet. 

Tiderna har onekligen förändrats, och självständighetens vindar blåser över den enorma ön med den lilla befolkningen. Sedan 2009 har man större självbestämmande än tidigare, och rent juridiskt har Grönland rätt att kräva självständighet – men vägen dit är en process. 

– Jag vill också ha självständighet, men man ska komma ihåg att vi är en ö mitt i ingenstans med 56 000 invånare. Vi måste samarbeta med andra. För att fungera behöver vi vara en del av något större, säger Maliina.  

Läs mer: Flyttade till Svalbard – vardagslivet med isbjörnar och glaciärer

Senare samma kväll, i en annan del av Nuuk, sätter jag och fotografen Pernilla oss till bords tillsammans med ett par andra journalister, hos en annan tidigare minister. Aleqa Hammond säger lite ödmjukt att hon har slängt ihop några rätter av det hon hade hemma, och ger sedan en lång presentation av bordet, som dignar av ett tjugotal rätter – fisk, skaldjur, valkött och lammkött. Det tar aldrig slut. 

– Varsågod, ta lite mattak, säger Aleqa, och jag skär lydigt upp en liten bit av det sega narvalsskinnet. 

Det är gummiaktigt, och har en tjock, besk smak som är svår att sätta fingret på. 

– Det är en bra källa för C-vitamin! upplyser Aleqa. 

Hon har vita sälar i öronen, djurskinn på väggarna, narvalshorn i taket, isbjörnskranium på en hylla. Hennes samling av olika typer av ulu, ett slags halvmåneformad kniv som används av kvinnor, ska vara bättre än den på nationalmuseet säger hon. 

Det är trots allt inte vem som helst vi bjudits in till. Det är en före detta premiärminister – den första kvinnan någonsin att leda den grönländska regeringen, landsstyret. 

Men Aleqa Hammonds politiska karriär har varit kantad av kontroverser. Efter att det upptäckts att hon använt offentliga medel för privata inköp fick hon avgå och lämna partiet. Sedan några år har hon istället jobbat med allt möjligt – till exempel detta; att berätta om Grönland för utländska medier. 

Hon är en stark företrädare för självständighet och skräder inte orden när det kommer till vare sig Danmark eller USA, men tackar ändå den amerikanske presidenten för en sak: 

– Tack vare den där idioten är vi väldigt populära nu!

Hon häller upp mer vin och ger sin syn på hur den omtalade självständigheten ska lyckas. Grönland har tillgångar i mineraler, fiske och vattenkraft. Men det är en specifik industri som Aleqa Hammond ser som framtiden – turismen. Enligt henne ska den ensam kunna ersätta hela det årliga danska bidraget på närmare fyra miljarder danska kronor. 

– Turismen har en enorm potential Men vi ska inte ha mass­turism, vi vill inte bli som Island. Istället ska vi locka rätt sorts turister. De som kan betala för sig!

Hennes tro på ”den rätta” turismen som ekonomisk faktor är bergfast. Bara grönländarna själva får bestämma så ska det gå att värna om kultur och tradition och samtidigt dra in pengar, hävdar Aleqa.

Hur den turismen kommer att utvecklas återstår att se, men redan nu har en del börjat hända när det gäller infrastrukturen. 2025 började SAS åter köra direktflyg från Köpenhamn till Nuuk efter över 20 års uppehåll, och under 2026 kommer ytterligare två internationella flygplatser att öppnas, i Qaqortoq och Ilulissat. 

Som Aleqa Hammond säger, med en politikers retorik:

– Det här är dag ett för turismen. Det är dag ett i vår historia!

När vi nästa dag flyger in över Sydgrönland breder potentialen ut sig under oss i form av spetsiga granittoppar och veckade glaciärer. Kristallklara fjordar med vita prickar av isberg. De flesta turister åker längre norrut, till Ilulissat i Diskobukten, för isberg och slädhundsturer. Själva namnet Ilulissat betyder ”isberg”, så det är väl inte konstigt att de vill dit. Men även här i söder tar de flytande iskreationerna andan ur oss. Det går inte att stirra sig mätt på de första vi ser, när vi tar båten till Itilleq. 

Guiden Erik Kielsen strålar ikapp med solen när han pekar mot den glittrande fjorden. 

– Den heter Eriks fjord! Fast på grönländska heter den ”fjorden där isbjörnarna tar sig fram”.

Ja, på ett ungefär. Det är tydligen så att isbjörnarna från nordost varje vår följer havsströmmarna – och sälarna – på väg söderut, medsols i en cirkel runt den sydliga änden av ön. Ibland liftar de med isberg.

Det är svårt att tänka sig en isbjörn i den här prunkande miljön. Här är Grönland verkligen grönt under sommarhalv­året. Vi vandrar några kilometer längs Kungsvägen (döpt efter en dansk kung som gått här, ingen vet exakt vilken) på väg mot den urgulliga byn Igaliku. Jag minns att min vän Maliina sa att hennes pappa föddes här, och att det skulle vara vackert. Men när vi blickar ut mot byn, vid fjorden och de stupande bergen, är det ändå mäktigare än jag kunnat tänka mig. 

Historiens vingar breder ut sig, och nästa morgon har vi dem bokstavligen i ryggen, när vi vilar en stund med stöd mot den gamla kyrkoruinen på Hvalsey. Det här är en av fem Unesco-­skyddade världsarv i närområdet, och det är häftigt att kunna sitta helt ensamma bland de välbevarade 1100-talsruinerna och blicka ut över det glittrande havet. 

Det är dag ett för turismen, som Aleqa Hammond sa. Och det är nu vi får veta att hon är tillbaka i politiken. Bara två dagar efter att vi suttit hemma hos henne och tuggat valskinn ihop blev hon återvald som ledare för sitt gamla parti, efter flera år utanför politiken. Nu är hon tillbaka i den politiska hetluften, med ett mandat i landsstyret, i en minst sagt spännande tid för Grönland. 

När vår lilla båt glider in i hamnen i Qaqortoq ligger ett stort grått fartyg redan där och tar upp mycket plats, och ganska stor uppmärksamhet. Det är det danska försvaret, tillika kustbevakningen, som lagt till, med färgglada vimplar på däck. 

– De visar upp sig lite, låter allmänheten komma ombord och titta, säger Erik. 

Vi skippar skeppet och beundrar istället de färgglada husen som kryper uppför sluttningarna. Qaqortoq prunkar av färgglada hus, och det är verkligen typiskt grönländskt. Åtminstone har det varit det sedan den koloniala tiden, på 1700-talet, när trähus byggdes av importerat virke. 

– Från början hade varje färg en betydelse, berättar Erik. Olika färger signalerade olika funktioner i samhället, där till exempel röd färg var för kyrkor, skolor och lärarbostäder. Gult var för sjukhus och sjukvårdspersonalens bostäder och blått var oftast fiskfabriker. Idag får man måla sitt hus i vilken färg man vill, men vissa av färgkoderna lever ändå kvar. 

När vi nästa dag åker vidare med båten är det för att göra något vi har längtat efter i flera dagar. Vi har ju sett dem i förbifarten när vi farit fram i fjordarna på väg från ett ställe till ett annat, men vi har inte riktigt fått närstudera dem än – isbergen. 

Det finns en riktigt bra plats att göra det på, och det är i Qoornoq-fjorden, där glaciären med samma namn dagligen kalvar upp till 200 000 ton is. Det är fakta som är svåra att ta till sig. 

Vi har en liten båt, och snart kryssar vi fram mellan isbergen i långsam takt. 

Fram träder gnistrande, tvärbranta isberg som ser ut att ha skurits loss av en iskonstnär från ett visst vinteröppet hotell i Jukkasjärvi.

– Det där går 115 meter ner under ytan, säger vår båtförare, och innebörden av ”toppen av ett isberg” blir plötsligt väldigt, väldigt tydlig. 

Sedan rinner allt som heter fakta av oss igen, för plötsligt ligger vi och guppar intill ett knallblått isberg, gnistrande som en diamant. Det här kan inte vara något annat än ren magi. Men egentligen är det förstås is som legat långt inne i glaciären, under ett enormt tryck som pressat ut all luft – och gjort isen lika turkosblå som Medelhavet. 

En stund senare står vi själva på ett isflak och ser vår båt backa därifrån. Erik vinkar adjö. Några nervösa fnitter senare kommer de och hämtar oss, och väl ombord igen hinkar vi upp isklumpar som hackas till lämplig storlek för att passa i ett Martiniglas. Det jag sedan håller i handen är utan konkurrens den äldsta drink jag någonsin läppjat på. Det knäpper och knastrar i glasen. 

– Ljudet av 4 000-årig is, säger Erik och höjer glaset till en skål.

Det är det typiskt iscensatta slutet på en turistutflykt, lite som en sundowner med gin och tonic efter en lyckad dag på safari. Och hade vi varit omgivna av mängder av andra turistbåtar hade det förmodligen inte smakat riktigt lika fantastiskt som det gör nu. Men det är fortfarande bara dag ett för Grönlands turism, och vi måste nästan nypa oss i armarna för att känna att det är på riktigt. 

Några timmar senare, i den gamla flygbasbyn Narsarsuag, häller bartendern upp ännu en öl av märket Qajaq. Vi har just förstått att den unga killen och den äldre mannen som står och sjunger smäktande ballader en meter ifrån oss är två av Grönlands mest kända artister. De har åkt med militärbåten vi såg i Qaqortoq och stått för underhållningen ombord. Och nu är de här, tillsammans med oss som inte kan ta oss tillbaka till Nuuk på grund av en storm. 

Vi kommer tyvärr att missa kajakturen och utflykten till lunnefåglarna som var planerad i Nuuk. Men med isbergen på näthinnan känns det ändå som om vi fått allt vi ville ha och lite till. Men kanske hinner vi med en vandring i alla fall, innan vi måste åka hem igen?

Jag säger det innan Erik hinner före: 

– Imaqa.