25-åriga Elisabeth "Nellie Bly" Cochran slog vad om att hon kunde resa jorden runt på 72 dagar. Illustration: Angelica Zander.

Restips

Sommarläsning: Jorden runt på 72 dagar med Nellie Bly

Elisabeth "Nellie Bly" Cochran är 25 år när hon år 1889 bestämmer sig för att resa jorden runt på 72 dagar. Åtta dagar snabbare än Jules Vernes litterära karaktär! Detta är en förkortad version från ljudboksserien om kvinnliga historiska resenärer av Per J Andersson. Spännande sommarläsning i hängmattan, varsågod!

Text: Per J Andersson • 2022-07-23

Året är 1885. Den 21-åriga Elisabeth Cochran bläddrar i lokaltidningen Pittsburgh Dispatch, husorgan i den amerikanska staden med samma namn. Så får hon syn på en rubrik som lockar henne. ”Vad flickor är bra på”, står det. Hon börjar läsa. Men när hon kommit till slutet har hon hunnit bli rejält förbannad. Texten hon just läst slår fast att flickor inte bör utbilda sig och göra karriär, utan nöja sig med att föda barn, ta hand om barn och sköta om hemmet.

Hon fattar pennan och skriver ett skarpt brev till tidningens redaktör där hon förklarar att kvinnor faktiskt har fler förmågor. Tror kanske redaktören att vi lever kvar i 1700-talet? Det är en ny tid nu, skriver Elisabeth, och kvinnans roll förändras snabbt.

Kanske är det hennes upprördhet och engagemang som gör att redaktören blir så förtjust i hennes attackerande stil att han genast erbjuder henne att bli medarbetare i tidningen. Hon skaffar sig en pseudonym, precis som alla andra journalister. Det blir Nellie Bly, efter karaktären i en populär sång vid den här tiden. Så signerar hon hädanefter allt hon skriver.

Några år senare får hon jobb på The New York World, tidningen som nyligen grundats av Joseph Pulitzer, mannen som långt senare gav namn till världens mest prestigefyllda pris för berömvärd journalistik. Där gör hon flera uppmärksammade reportage – bland annat spelar hon galen för att kunna avslöja hur ett mentalsjukhus i New York spärrar in och utsätter kvinnor med milda psykiska symtom för tuffa behandlingar som ibland leder till döden.

Illustration: Angelica Zander.

En söndag 1889 drabbas Nellie plötsligt av reslust.

”Jag önskar jag vore på andra sidan jordklotet”, dagdrömmer hon. Och så får hon en idé … ”Tänk om jag skulle göra ett reportage om en jordenruntresa för min tidning?” Men det måste finnas ett spänningsmoment. Så kommer hon på det. Varför inte utmana Phileas Fogg?

Vid den här tiden är Jules Vernes äventyrsroman Jorden runt på 80 dagar en internationell bästsäljare. Alla snackar om den. I boken reser huvudpersonen Phileas Fogg jorden runt på precis så många dagar som titeln anger. Till skillnad från bokens författare som inte förflyttade sig en meter från kammaren i sin franska hemstad, där han hittade på allt, så ska Nellie Bly resa på riktigt. Och hon ska runda jordklotet snabbare än Jules Vernes fiktive resenär.

Hon beger sig samma dag till ett av ångbåtsbolagens kontor i New York, plockar på sig ett urval av tidtabeller och slår sig ner och går igenom dem. Ju mer hon läser i tidtabellerna, desto gladare blir hon. För plötsligt inser hon: Jules Verne hade rätt! Det är möjligt att resa jorden runt på mindre än tre månader.

En kall och regnig höstdag 1889 går hon till skräddaren för att låta sy upp passande kläder att resa i. På rekordtid syr skräddaren en dräkt som ska komma att bli ikonisk. När man senare ska illustrera Nellies jordenruntäventyr är det den dräkten som gör att man snabbt känner igen henne. En för sin tid moderiktig reseklädsel som består av en brunvitrutig dubbelknäppt ulster med insydd midja och hög krage – och till det en matchande keps, också den i ylle.

Hon packar minimalt. Man kan nog säga att hon är före sin tid. Välbärgade resenärer på 1800-talet reste med tunga koffertar eller till och med träkistor som krävde ett gäng bärare i hamnar och på järnvägsstationer.

Nellie ska resa enbart med en liten väska i läder med handtag, en sådan som på engelska kallas gripsack, men på svenska snarare går under benämningen doktorsväska. Nellie Bly tänker med andra ord som en modern backpacker, men man skulle snarare kunna klassa henne som en gripsacker.

Precis som en nutida backpacker inser hon vikten av att packa lätt, även om det innebär att man inte alltid kan ha superfräscha och rena kläder på sig. När hon varit ute och rest ett tag förstår hon att hon skulle ha kunnat packa ännu lättare.

För i varje hamn hon kommer till finns färdigsydda kläder att köpa, vilket man inte var så bortskämd med på den här tiden. Dessutom tar hon reda på att The Peninsular and Oriental Steam Navigation Company som hon åker med till Asien har tvättservice. I varje hamn som fartyget anlägger hämtas tvätten av lokala tvätterier och levereras tillbaka ombord några timmar senare.

Strax före soluppgången anländer Nellie till Europa.

Eftersom båten är lite sen in till Southampton är hon lika orolig som romanfiguren Phileas Fogg ständigt var för att missa nästa anknytning. Nellies resa, liksom Jules Vernes påhittade, bygger ju på noggrann läsning av tidtabeller och detaljplanering. Deras resor är som kugghjul som hakar i varandra. En miss och hela rekordförsöket, som i Nellies fall, eller vadet, som för Mister Fogg, går om intet.

Missar Nellie posttåget till London riskerar hon att missa India Express-tåget från Calais till Brindisi och då missar hon båten därifrån via den relativt nybyggda Suezkanalen till Asien. Eftersom det bara går en i månaden är slaget därmed förlorat.

Men Nellie hinner med sina europeiska tåg. Och på väg till den interkontinentala färjan i Brindisi hon får tid att reflektera över skillnaderna mellan den nya och den gamla världen. Hon möter flera kvinnor som är ute på långresa utan manligt sällskap. Två skotska kvinnor som under två års tid ska resa jorden runt och en irländska som reser ensam till Australien. De tittar beundrande på Nellie och säger att de är avundsjuka på den frihet som hon och andra amerikanskor har.

Precis som Phileas Fogg så har Nellie Bly bråttom. Ändå vill hon inte missa chansen att få hälsa på hemma hos författaren som gett upphov till den fiktive jordenruntresande gentlemannen. Trots att hon riskerar att missa tåget från Calais till södra Italien gör hon avstickaren till Amiens, den nordfranska staden där Jules Verne bor med sin fru.

Nellie har förstås skrivit till honom i förväg. Paret Verne väntar på henne på stationen. Hon är starstruck. En av hennes första frågor blir den självklara:

– Hur fick ni idén att skriva Jorden runt på 80 dagar?

Jules Verne svarar att han läst en diskussion i tidningen om hur lång tid en jordenruntresa skulle kunna ta. Då slår det honom att deras kalkyler missat en viktig grej. De har inte räknat med datumgränsen! Reser man österut och gör ett jordvarv så gör man ju ett 24-timmarshopp tillbaka i tiden. Författaren säger att felräkningen får honom att inse att den detaljen skulle vara en fantastisk upplösning i en roman. Och så blev det.

Illustration: Angelica Zander.

Så skålar de i vin för en lyckad resa.

Good luck, Nellie Bly, säger Jules Verne på engelska.

Nellie må brinna av empati för de amerikanska kvinnornas situation, men hennes blick på de folk hon möter längs resans gång är full av fördomar och ibland också ett visst förakt. Nellie är ett barn av sin tid. En tid då man anser det fullt rimligt att se ner på folk med annan etnicitet. Nellie är så lagd att hon sällan uttrycker sig diplomatiskt, snarare mer rakt på sak.

Ganska ofta skriver hon i sin resedagbok att hon börjar gapflabba inför något som hon uppfattar som ett tokigt beteende eller knasigt utseende. Men inte bara araber, lankeser, malajer och kineser får sig en släng av sleven, utan också de västerlänningar hon möter på skeppen och i hamnarna.

Som den amerikanske kaptenen hon möter på båten till Kanton. Honom beskriver hon så här: ”Jag har aldrig sett en fetare man, och fet på ett så komiskt sätt … Varje gång jag tittade på honom fick jag en impuls att skratta åt hans äggformade kropp och runda röda huvud som låg inbäddat i fettet från hans axlar och bröst.”

Eller som den spinkige arabiske mannen som styr den lilla passbåten in till hamnen i Aden. Han har de smalaste ben hon sett. Hans ben, skriver hon, ”påminner mig om rökt sill, de ser så svarta, platta och torra ut”.

Och som rickshadragarna i Penang i den brittiska kronkolonin Straits Settlement som hon beskriver som ”feta som övergödda ponnies”. De i Tokyo tycker hon däremot har en överlägsen känsla för stil. De har inga skitiga trasor på sig, skriver hon, är heller inte nästan nakna och luktar inte härsket kokosfett, som de i Colombo.

Nej, istället är de klädda i propra marinblå jackor med vida ärmar, medan deras knubbiga ben täcks av släta tajts. Och på huvudet ovan sina välskapta ansikten har de svampformade hattar. En sådan estetisk perfektionism, noterar Nellie.

Men hur går det med rekordförsöket att ta sig jorden runt på mindre än 80 dagar?

När hon lämnar Japan för sjöresan över Stilla havet till San Francisco har hon drabbats av flera förseningar. Längst oplanerat uppehåll har det blivit i Colombo – där det interkontinentala fartyget gjorde ett stopp på fem dagar istället för några timmar med syfte att invänta resenärer från ett anslutande fartyg som var kraftigt försenat. Å andra sidan anländer hon två dagar före tidtabell till Hongkong, trots motvinden i monsunen.

En av hennes medpassagerare bestämmer sig då för att stämma rederiet, eftersom han menar att han köpt biljetterna för att få spendera en utlovad tidslängd ombord. Nu, menar den besvikne resenären, måste de ersätta honom för kostnaden för två extra hotellnätter i Hongkong.

Men Nellie är glad för snabbheten. Den snabbhet som präglar idén bakom hennes reseäventyr. Hon ska visa att det går att resa snabbare än vad det någonsin gjort tidigare i mänsklighetens historia. Och snabbare än vad folk där hemma i Amerika tror är möjligt.

När hennes fartyg anländer till San Francisco ligger hon bra till. Och nu börjar hennes segertåg. Folk har gått man ur huse i vartenda samhälle för att möta och hylla henne när hon reser österut över den amerikanska kontinenten.

The New York World har satsat på ett storstilat upplopp. Tidningen har hyrt ett privat tåg till Nellie. Det har ett lok och bara en vagn med en enda jättelik sov- och vardagsrumskupé, bara för henne. Tåget ska ta henne hela vägen till Chicago där hon ska hoppa på det reguljära tåget för att åka den sista biten via Philadelphia hem till New York.

Bara det att det finns en järnväg från kust till kust är något fantastiskt. Den har vid den här tiden funnits i bara tjugo år. För övrigt precis så länge som Suezkanalen har funnits, en annan av grundförutsättningarna för att Nellie skulle kunna ta sig jorden runt så snabbt.

Illustration: Angelica Zander.

Sista biten av jordenruntresan är en enda lång hyllning till den självständiga och kaxiga kvinnan som gjort det otroliga och oväntade.

Tiotusen människor hurrar när hennes tåg anländer till Topeka.

I Hutchinson spelar en blåsorkester för henne.

– Nellie Bly, du måste röra vid min hand, ber en man i en stad någonstans i Klippiga bergen.

Borgmästaren i Dodge City säger i sitt tal till henne att det är en unison hyllning från alla stadens invånare.

– Stanna här och vi väljer dig genast till guvernör, lovar en man i Kansas City.

Och i Chicago får hon ett telegram från Jules Verne som önskar henne lycka till.

När tåget som ska ta henne sista biten hem rullar ut från stationen springer en man jämsides med hennes vagn, viftar med sin hatt i ena handen och skriker:

– Hurra för Nellie Bly.

Resans slutmål är järnvägsstationen i Jersey City i utkanten av New York, där tusentals människor klappar händerna och hurrar, medan kanonerna på Fort Greene skjuter salut.

Nellie tar av sig sin yllekeps och vinkar med den till massorna. Hon har lyckats. Och rentav bättre än Phileas Fogg som klarade av sin 80 dagar långa jordenruntresa med minsta marginal. När hon står där på perrongen i New York och blir hyllad av sina landsmän har det gått endast 72 dagar, 6 timmar och 11 minuter sedan hon gav sig av.

Det är förstås nytt världsrekord.

Nellie Bly blir snabbt en förebild för andra amerikanska kvinnor som strävar efter en större roll i samhället än vad som är vanligt vid den här tiden. Hennes jordenruntresa lever fortfarande vidare i amerikanernas medvetande. I många år har brädspelet Round the world with Nellie Bly varit en försäljningsframgång i USA. Spelet innehåller snidade träpjäser som flyttas fram på en kolorerad spelplan med 72 rutor, lika många som de dagar Nellie var ute på sin världsomspännande resa.

Även hennes rutiga ulster och yllekeps lever vidare efter hennes död, på vykort och affischer, men också i form av olika sorters Nellie Bly-dockor med det lilla handbagaget i ena handen och ögon som nyfiket blickar ut i världen.

En av tio resenärer i ljudboksserie

Det här är en förkortad version av ljudboken Nellie Bly – Jorden runt på 72 dagar av Per J Andersson. Den ingår i en serie om totalt tio kvinnliga historiska resenärer utgiven av Ordfront förlag. Du lyssnar på dem i Storytel, Nextory, Book Beat och andra ljudbokstjänster.


Text: Per J Andersson • 2022-07-23
RestipsBoktips

Scroll to Top