Det fattas palmer. Det hade förstås behövt vara varmare också, både på land och i vattnet, men annars går tankarna osökt till någon paradisö i Karibien eller Söderhavet när blicken är fäst i det mintgröna vattnet. 

Men det här är inte Bora Bora. Ön vi paddlar runt heter Kvarøy och ligger i Helgeland i norra Norge – nästan precis i linje med polcirkeln faktiskt. 

Men det är inte bara bristen på palmer som skiljer Kvarøy från Karibien. Det är en sak till som fattas: Turisterna. 

– De är väl på Lofoten förstås, säger jag. 

– Helt säkert, replikerar fotografen Julie. 

Hon bor i den här härligheten en stor del av året. Eller inte direkt här, men på en annan ö, längre ut i havsbandet. Och inte riktigt den här tiden på året heller, om man ska vara korrekt. Nej, Julie Luneborg, som jag blev bekant med när hon var chefredaktör på norska Vagabond, har valt att bo på en liten ö med tretton bofasta, tre mil ut i Atlanten och strax norr om polcirkeln, under höst, vinter och vår. De nio månader då vädret är som mest bångstyrigt, och titt som tätt bjuder på vågor som gör att turbåten slutar gå. Men mer om det senare. Myken, som ön heter, kommer att bli vårt sista stopp på Helgelandsturen. 

Perfekt för paddling

Men Helgeland kan alltså även vara detta: en gnistrande kristallklar vik med vit sand som får solstrålarna att studsa som glitter på vattenytan under våra gula kajaker. När vi kommit halvvägs runt ön lyfter en havsörn på låg höjd, som om den väntat på klartecken för att visa upp sig. 

Här, inåt kusten, är förhållandena för paddling perfekta. Här är det lättare att hitta lä, det är närmare mellan öarna än längre ut. Varje ö vi ser har sin egen distinkta profil. Lurøya och Aldra med dramatiska toppar. Lovund som ser ut som en hajfena och Hestmannen som ser ut som … 

– Jo, det är en man på en häst, säger Kristin Johansen, som är vår guide för dagen. 

Men hur jag än försöker så går den där hästmannen inte riktigt ihop i mitt huvud. Jag väljer ändå att tro Kristin. Hon har tillbringat somrarna här i många år, och förmodligen är det så att någonstans, från någon vinkel, har hon rätt. 

När vi några timmar senare sitter i hennes föräldrars ombyggda båthus och äter grillad sej pekar hon igen – på havet precis utanför. Just där drog hon upp fisken tidigare idag berättar hon. Och nu ligger den i våra magar, tillsammans med ett förväntansfullt pirr inför de kommande dagarna.

Ensam på ön

Nästa morgon har vi en annan ö i siktet, och en man som bor där alldeles ensam. Jonny Losvik tar emot vid grinden till sin trädgård på Gjerøyhamn. Barfota och med ett försiktigt leende visar han oss in bland fruktträd, prunkande blommor och svärmande fjärilar. På 66:e breddgraden är han förmodligen ensam om den bedriften. Så unik att han en dag fick ett telefonsamtal från norska kungahuset, som undrade om drottningen fick lägga till med kungaskeppet nästa dag och göra ett besök. Det fick hon. 

Sedan Jonny har varit med i den populära tv-serien Där ingen skulle tro att någon kunde bo har besökarna blivit allt fler. Men nog tänker man ändå att han måste tycka om att vara ensam, eftersom han bor helt ensam på en ö.

– Inte alls, säger han. 

– Jag tycker inte om att vara ensam. Men det tar bara tjugo minuter att ro över till grannön, där det finns folk att umgås med. 

På andra sidan sundet finns fiskaren Jim Monsen på Gjerøy, som för några år sedan startade kafé ihop med Jonny. Där tar vi en fiskburgare och njuter av vädret – och vetskapen om att vi vet precis var maten kommer ifrån.

När vi kommer tillbaka till hamnen på Kvarøy ser vi de tre bröderna Saressen lasta in det sista av de 1,8 ton krabba som de dragit upp för dagen. Tre dagar i veckan är de ute och fiskar krabba. Övriga dagar – ja, då fiskar de något annat. 

– Det är så praktiskt, för då behöver man inte byta kläder, skojar Leif Snorre Saressen, iklädd samma typ av knallblå overall som sina bröder Trond och Helge. 

I 40 år har de haft gemensam fiskebåt och tillbringat i princip varenda dag ihop. Hur funkar det? 

– Det går väl bra. Är vi osams om något så pratar vi inte på några dagar. Sen går det över, flinar Trond. 

Laxodling är en omtvistad näring, men just här på Kvarøy har man lyckats etablera en hållbar sådan, utan kemikalier och genmodifiering. Det är en ö som lever och andas fiske. Det som kallas färsk fångst på menyn här kan knappast bli färskare. Och det var det som lockade stjärnkocken Marius Martinsen att flytta från Oslo och jobbet på Michelinkrog – till Helgeland.

Färska havskräftor

Vi träffar honom på gården Utskarpen på fastlandet, en timmes bilresa från Tonnes, där båten avgår till många av öarna på Helgelandskusten. Men även detta är alltså regionen Helgeland, som sträcker sig från gränsen mot Trøndelag i söder till Saltfjellet och Meløy i norr och innefattar både öar och fastland. 

På köksbänken inne på hans restaurang Til Elise Fra Marius ligger en havskräfta. Den rör sig fortfarande. Fiskades upp för ett par timmar sedan av Jim Lorentzons fiskeflotta, som annars levererar pilgrimsmusslor till finkrogar som denna. 

– Jag tjatade på honom att köpa tinor för att fånga havskräftor, så nu har han börjat med det, säger Marius. 

För tio år sedan flyttade familjen hit, till hustrun Elises gamla hemtrakter. Tillsammans öppnade de finkrog och boende, långt ute på vischan.

– Mycket av de råvaror vi serverade i Oslo kom ju härifrån. Nu får vi det timmar och dagar innan de får det. Här är vi mitt i matfatet. Vi tar gästerna till råvarorna istället för råvarorna till gästerna, konstaterar Marius. 

Och nu har stället i sig blivit en destination. Inte minst för foodies, men på köpet får de mycket annat. 

– Alla snackar om Lofoten, men här har vi faktiskt högre fjäll, och vi har skog, hav och öar. Skillnaden är väl att Lofoten har bättre logistik och aktiviteter för turismen.

Läs också: Senja – Norges oslipade pärla i norr.

Vackra fjälltoppar

Det ligger något i det där med logistiken, inte minst när det gäller utbudet av hotell. Där har Lofoten såklart ett helt annat utbud. Men på den tre timmar långa bilfärjan (som är gratis!) ut till ön Træna är det inte svårt att slås av Helgelands storhet.  

Långsamt närmar vi oss de ikoniska topparna som förknippas med Træna. De för tankarna till ett piratskepp. En fullriggare med mörka segel. 

Men de spetsiga fjällen ligger inte på huvudön Husøy, utan på ön bakom – Sanna. För att krångla till det är Træna alltså inte namnet på en ö, utan på en kommun som består av flera öar. Men i dagligt tal kallas även huvudön för Træna, och det är här som Norges för tillfället mest spännande hotellprojekt nu byggs upp. 

– Jag visste inte att det var så många skär här ute! Det blir ju perfekt för kajakpaddling, säger Mikael Forselius, där han står vid det påbörjade bygget.

Han är hotellmagnaten och kocken från Sverige som sedan många år bor och verkar i Norge. Inte minst känd för lyxiga Britannia Hotel i Trondheim. Nu ska han utveckla hotellet Ytri som ingår i projektet Træna 365 och beräknas vara klart våren 2026.

Men det här blir något annat än brittisk pompa och ståt. Barefoot luxury kallar han konceptet som nu växer fram, med material, färger och former som passar omgivningarna.

– Där blir det en hamn. Och en bastu, säger Mikael med något drömskt i blicken när han pekar bort mot vågbrytaren i nordväst, där en grävmaskin gnetar på i blåsten.

Vedeldad bastu

Det finns redan en riktigt bra bastu på ön, fast utan utsikt mot några fräsiga fjälltoppar. I badstuen nere i byn brinner elden i kaminen, och när vi doppar oss i det turkosa havet är det rysligt kallt, men också förbaskat skönt. 

Vi har redan hunnit med en del – tagit båten över till Sanna och vandrat upp på de där fjälltopparna som inte går att se sig mätt på. Om det nu kallas för vandring när man tar sig upp på en lutande väg i en kolsvart tunnel, byggd för att fordon ska kunna ta sig upp till Natos radarstation längst upp. På nedvägen improviserade vi oss fram i terrängen och hamnade till slut i en stor grotta i berget, Kirkehelleren. Nästan som en festsal, högt i tak och med svindlande akustik som också används för konserter. Men det är också en arkeologisk utgrävningsplats där man hittat både keramik, matfall och redskap för fiske och jakt. 

– En del av fynden går att datera till för 9 000 år sedan. Jag har varit och jobbat med den där utgrävningen, säger Anders Budde, när vi en stund senare sitter på bryggan utanför Træna Kaffekollektiv, som han startade ihop med svenska Moa Björnson, när de båda saknade bra kaffe på ön. 

Men Anders är alltså inte bara kaféägare. Han är arkeolog, ingenjör – och fridykare. Här vid kaféet har han sin uthyrning av kajaker, SUP-brädor och fridykningsutrustning. När han först kom hit var det för att samla tång för ett företag i närheten. Tång som sedan torkas och säljs till restauranger. 

Själv har han haft besök av kockarna på Til Elise Fra Marius av just den orsaken, men han har också tagit ut en del turister på tångsafari, och det är en aktivitet han vill utveckla. 

– Det funkar även för dem som aldrig fridykt förut. Folk blir berörda av att det är så fint där nere. De har aldrig sett det som finns där, säger Anders, och fortsätter: 

– Kelpskogar är fint. Där finns det mycket fisk, nästan som ett rev. Ibland kommer sälen inpå och är nyfiken. Och nattdykning med pannlampa. Det finns mycket som är häftigt. 

Visst blir han glad när späckhuggare och knölval kommer på besök, men bara vardagen här räcker gott för att hålla honom nöjd och sysselsatt. Det är inte svårt att se att Anders Budde valt att bosätta sig här för naturen, havet, det ständigt föränderliga vädret som både utmanar och belönar. 

Men det finns en annan anledning också: 

– Det är en väldigt engagerad miljö här, med många föreningar och människor som är väldigt positiva och gillar att dra igång saker. 

Den egenskapen har också gjort Træna känt – om inte i stora vida världen så åtminstone i Norge. För sin musikfestival om sommaren och kulturfestival om vintern. Och en ständigt puttrande ”kanske man skulle”-mentalitet som kläcker nya idéer om hur man kan leva i en kommun på 450 invånare, varav 400 bor här på huvudön. 

Tystnaden bryts av en liten motorbåt som lägger till vid bryggan vid Kaffekollektivet för att leverera hälleflundra och torsk. Strax därefter ligger två enorma fiskar på bryggan och blänker i eftermiddagssolen. 

Julie bara gapar. 

– Sånt här händer inte på Myken! Det är så sjukt att vi bor på en ö långt ute i havet men ändå måste beställa fisk från fastlandet. 

Norsk whisky

Det första som möter oss när vi anländer till Myken är det gamla fiskebruket i hamnen. Här togs fisken om hand, rensades och lades på is, innan den skickades vidare. Men det var förr, innan fiskeriet centraliserades och byggnaden riskerade att bli överflödig på den lilla ön, tre mil från fastlandet. 

Sedan tio år har den en helt annan funktion – som världens första arktiska whiskydestilleri. En doft av mältat korn viftar förbi inifrån lokalen där spritkokning pågår. Korn, vatten och jäst gör sin magi i de stora kopparkärlen och tappas så småningom upp på fat. När det är dags för buteljering är det här inne det sker, helt för hand.

Tillverkningen är fortfarande hantverksmässig, även om destilleriet stegvis ökat
sin produktion och blivit mer automatiserad, år för år. Men fortfarande rycker öborna in med en hjälpande hand ibland. Det är lite så det fungerar här. Och det var delvis det som fick whiskymakarna själva att flytta hit. 

– Det är något speciellt med Myken, säger Roar Larsen, som sitter i destilleriets bibliotek och numrerar whiskyetiketter med kulspetspenna. 

Han är den tidigare universitetsprofessorn i kemi som blev whiskydirektör mitt i livet. Allt började när han och hans fru Trude och de fyra barnen var ute och seglade. Som vanligt gick turen norrut från hemmet i Trondheim, men den här gången gick de lite längre ut från kusten än de gjort tidigare. 

– Men vädret slog om, så vi blev fast här i tre dagar. Och under de tre dagarna blev vi helt förälskade i Myken, säger Roar.  

I jämförelse med en del andra öar på Helgelandskusten är Mykens natur kanske inte så spektakulär vid första anblick. Här finns inga höga, dramatiska-
fjälltoppar. Det mesta av ön består av följsamt böljande platåer, med klippor, vikar och undangömda stränder. På en sida av ön ligger alla husen, tätt ihop som för att skydda varandra. Och lite så fungerar även människorna. Under somrarna håller två restauranger öppet. Det är då turisterna kommer, och alla de som har fritidshus på ön. Men under resten av året har man bara varandra. 

När Roar och Trude kom på sitt första besök fanns en skola, men den var nedläggningshotad. 

– Det var lite krisstämning på ön. Men vi hade ju fyra barn, så vi kunde rädda skolan ett tag genom att flytta hit.

2012, när alla barn som gått på skolan de senaste åren blivit för stora och behövde gå vidare på fastlandet, lades den ner. Idag inrymmer den istället restaurangen och boendet Seng og Suppe, som drivs av nya eldsjälar – en kirurg och en före detta statssekreterare, som också de förälskat sig i ön. Men de håller bara öppet sommartid. 

Så vad skulle man kunna göra för att hålla Myken levande året runt?

– Idén dök upp en kväll när vi satt och såg ut över havet och drack skotsk whisky. Många skryter om att de gör whiskyn där Atlantvågorna slår in. Det kan vi göra här också, säger Roar. 

Det hela resulterade i att tolv personer på ön gick ihop och startade destilleriet. 

– Vi har fått lära oss på egen hand under tiden. Det är en del av det roliga. Man utvecklas själv!

Mycket har hänt sedan starten, och nu står man på tröskeln till nästa stora steg – när världens kanske mest avlägset producerade whisky satsar på att lanseras i flera andra länder. 

Whiskytunnor i katedralen

En sak som vem som helst kan njuta av, oavsett tycke och smak när det gäller dryck, är i alla fall sättet som just den här whiskyn lagras på. Eller snarare platsen. Här på Myken har man byggt något som liknar en katedral för ändamålet.

När vi går förbi whiskykatedralen efter en långpromenad på ön glöder kvällsljuset i de höga fönstren. Kortsidan med sitt atrium har utsikt mot havet. Nästa stopp är Grönland. 

– Katedralen är helt oisolerad, så tunnorna får hänga med i väderväxlingarna. Då sker det intressanta saker. Spriten pressas ut och in, förklarar Roar. 

Medan vissa whiskytillverkare vill ha konstant fuktighet och temperatur, och till exempel lagrar den i en gruva, så tänker han tvärtom:

– En ektunna är aldrig helt tät. En del av innehål-let förångas, och då blir det mer luft i tunnan. Den luften är packad med salt och en maritim karaktär. Ju längre den ligger här, desto mer Myken kommer det att smaka, säger han. 

Det är högt i tak och fortfarande gott om utrymme för att fylla på med fler tunnor. Dessutom byggs ett litet sovrum längst upp i katedralen, med utsikt mot den mognande whiskyn. Angel’s nest kallar han det blivande boendet, där de riktigt inbitna nördarna ska kunna övernatta så småningom. 

Nästa dag åker jag och Julie över till ön intill, där fyrhuset ligger i eget majestät längst upp på en kulle. Fyren är över 100 år gammal och går att hyra som boende under sommaren. Tycker man att man är avskärmad när man är på Myken så är det här snäppet värre. Eller bättre, beroende på hur man ser på saken. 

– Jag drömmer om att bo här en hel månad på vintern, säger Julie med det där kluriga leendet som får en att förstå att det inte alls är en omöjlighet att det faktiskt blir så någon gång. 

Till Myken tycks hon ha kommit för att stanna. Åtminstone ett tag till. 

Precis som för flera andra utsocknes landade en kärlekspil rakt i bröstet den där första gången hon steg iland. 

Efter många års resande världen över verkade det som om hon faktiskt hittat en plats som kändes som hennes. I hemlandet Norge. 

– Första kvällen när jag gick och skulle äta på Fiskebruket så stod ägaren där och tog i hand med alla som gick in. Och jag bara: Wow! Vad är det här för ställe?

Ägaren på den tiden, Kerstin Marthinsen, har i efterhand förklarat att det var en slump och en engångsföreteelse. Den första gästen som anlände till sittningen tog helt sonika i hand med henne, och då blev hon kvar där i dörröppningen när strömmen av middagsgäster fylldes på. 

Det var starten på en fin vänskap som vuxit fram dem emellan, och nu, när Julie för sjätte året i rad tillbringar så mycket som nio–tio månader på ön, har de skrivit en bok ihop. Øya – Myken, maten, menne-skene samlar både historier om människor på ön – och deras recept. 

För är det något som är viktigt för sammanhållningen så är det just maten. Att samlas runt ett middagsbord, när det blåser hårt runt knuten. Det och att gå till butiken och ta en kopp kaffe, när den håller öppet två timmar om dagen, sex dagar i veckan. 

Norrsken

Nu är det bara början av september och allt ligger framför Julie. Vad den här säsongen kommer att bjuda på vet hon inte än, men säkert några orkaner, ett och annat strömavbrott, sammanhängande perioder av att vara værfast när båten varken kommer eller går och säkert lite längtan efter färsk fisk. 

Men också – bländande norrsken, mäktiga vyer mot andra öar och många middagar med vänner.

Vi lämnar fyren och får skjuts tillbaka till huvudön av Erik Drengsrud. 

Han har precis tillagat några nyfångade krabbor, och nu sätter vi tänderna i dem på bryggan utanför hans båthus. Alltid händer det något, även på en liten ö som Myken. Men – tröttnar man aldrig på att bara umgås med dem som bor här? 

– Jodå. Men då får man ge sig iväg ett tag, säger Julie

– Jag har ändå ett mer socialt liv här än i Oslo. Här har man nära till varandra. Folk har tid. 

LÄS MER! Lofoten för nybörjare – 5 galet vackra stopp.

5 aktiviteter i Helgeland 

1. Vandra till Rabothytta

Den tjusiga och moderna Rabothytta är känd som en av DNT:s (Den Norske Turistforening) finaste hyttor. Turen hit från närmaste parkering tar cirka 1,5 timmar. Du behöver DNT-nyckel för att ta dig in. hyttebestilling.dnt.no/hytte/10672 

2. Escape room på Træna 

Året är 1942 och du är med i motståndsrörelsen på Træna. Nu ska du in i tyskarnas näste och hämta en viktig mapp om Operation Jupiter, och du har bara en timme på dig. En historielektion på ett kul och spännande sätt! Ligger i Grendahuset. 

3. Paddla kajak

Helgeland är fantastiskt för kajakpaddling, och det går att ta med kajaken på turbåtarna för att slippa paddla precis hela vägen. Uthyrning finns exempelvis på Herøy Kajakk og Sykkel, heroy-kajakk.no 

4. Cykla Kystriksveien

Kystriksveien passerar rakt igenom Helgeland – längs den makalöst vackra kusten. Det finns företag som anordnar guidade cykelturer längs vägen, med bagagetransport. kystriksveien.no 

5. Testa fridykning 

Vill du uppleva livet under ytan i det klara vattnet runt Træna? Gå till Træna Kaffekollektiv och kontakta Anders Budde. facebook.com/traenahavsport 

Guide till Helgelandskusten

Resa dit

Tåg går från Oslo till Mo i Rana, där du kan byta till buss för att fortsätta till färjelägena i Helgeland. Med både tåg och flyg kan du ta dig till Bodø, som ligger strax norr om Helgeland. Från flygplatsen är det inte mer än 2 kilometer till färjeterminalen där du kan åka söderöver och in i Helgelands övärld. Har du bil så kan ställa den i hamnen i Tonnes eller Stokkvågen när du ska åka båt ut till någon ö. 

Resa runt

Båttrafiken på Helgelandskusten består av färjor och hurtigbåtar (snabbåtar). Båtarna utgår från Tonnes och Stokkvågen på fastlandet, och det går bussar till kajerna, och förstås även till andra delar av fastlandsområdet. All info hittar du här: reisnordland.no 

Boende

Kvarøy Sjøhus. Fina lägenheter vid havet på Kvarøy. Anordnar också aktiviteter – allt från fridykning till en tur till Jonny på Gjerøy, känd från Där ingen skulle tro att någon kunde bo. kvaroy.no 

Seng og Suppe, Myken .Den gamla skolan är numera mysigt boende med privata rum – eller varför inte flytta in i en av retrohusvagnarna som står i ett klassrum? Frukostmatsalen bjuder på förstklassig utsikt mot havet. Även restaurang. Öppet sommartid. mykenarcticisland.no 

House by the sea, Træna. Tre unika designhus har uppförts precis vid vattnet, med utsikt mot de häftiga fjälltopparna på ön Sanna. Ingår i projektet Træna 365, vars hotell byggs intill. housebythesea.no

Træna 365, Ytri, Træna. Våren 2026 planerar man att slå upp portarna till det nya hotellet med den fantastiska utsikten. Här kan du följa projektet: traena365.no

Mat och dryck 

Til Elise Fra Marius, Utskarpen. Restaurangen och boendet som blivit en egen liten destination ute på landsbygden i Helgeland. Stjärnkocken Marius Marthinsen lämnade Oslo och detta är resultatet. Boka i tid! tilelise.com 

Brasserie 8622, Mo i Rana. Mycket bra à la carte-restaurang med influenser från Sydeuropa i Mo i Rana. Drivs av gänget bakom Til Elise Fra Marius. brasserie8622.no 

Aloha Café, Træna. Här kastar menyn sig mellan sushi och fikabröd! Och varför för inredningen tankarna till Hawaii? Jomen det finns faktiskt ett historiskt samband mellan Hawaii och Træna. Lär dig mer om det på plats! facebook.com/alohatraena 

Træna Kaffekollektiv, Træna. Bra och mysigt kaffeställe på en brygga nära Havfolkets Hus. Här finns även uthyrning av kajaker, SUP-brädor och fridykningsutrustning. Öppet sommartid. facebook.com/traenakaffekollektiv 

Fiskebruket, Myken. Fin restaurang precis intill whiskydestilleriet på Myken, långt ute i havet. Öppet endast sommartid. fiskebruket.no 

Oleas KjØkken, Kvarøy. Vill du testa lokal fisk på fiskeön Kvarøy? Då har du kommit helt rätt. Öppet under sommaren.
kvaroy.no 

Lyngvågen Kafé, GjerØy. När fiskaren Jim Monsen blev tvungen att sluta som fiskare öppnade han istället en liten kiosk med god mat i hamnen på Gjerøy. Missa inte fiskburgarna! Öppet under sommaren och en del helger. Hyr även ut SUP-brädor.
facebook.com/lyngvaagenkafe 

3 andra öar att besöka

Rødøy. En ö som präglas av sitt berg, Rødøyløva (Rödölejonet), som precis som många andra öar i Helgeland har fått namn efter en fantasifull silhuett, i detta fall ett liggande lejon. Rødøyløva har nyligen utsetts till Norges sjätte nationella vandringsled. Vid foten av berget hittar du kritvita stränder vid Storsand. 

Lovund. Fjället på Lovund sticker upp som en haj-fena ur havet och är ofta i blickfånget på Helgelandskusten. Åker du hit (med färja från Stokkvågen eller snabbåt från Sandnessjøen) så ger en tur upp på toppen en otrolig utsikt över kusten. Men är du här under rätt tid så kan du också uppleva något annat som tar andan ur dig – nämligen lunnefåglarna! De ankommer vanligtvis den 14 april, på ”lundkommardagen”.

Vega. Från Sandnessjøen kan du ta snabbåten till världsarvet Vega. Under sommaren går en buss mellan olika delar av ön och på världsarvcentret kan du hyra cykel. Kajakuthyrning finns, och du kan också ta en båttur för att uppleva den traditionella insamlingen av dun från iordningställda ejder-reden på ön Lånan, som tillhör Vegaöarna. Dunet samlas in när ungarna lämnat boet och används till fyllning i täcken.