Norrbyskär – Utopia i Bottenhavet

Vilken plats passar bäst om man vill skapa ett utopiskt idealsamhälle? Retorisk fråga.

En ö, förstås. Tack vare den isolering som det omkringliggande havet erbjuder blir det lättare att göra något eget, annorlunda och unikt som inte omedelbart anpassar sig till den rådande ordningen runtomkring.

Så kom det sig att brukspatron Frans Kempe i slutet av artonhundratalet bestämde sig för en ö i Bottenhavet som den ultimata platsen för ett litet mönstergillt och effektivt industrisamhälle.Det var dags att expandera. Skogen hade börjat ersätta järnet som Sveriges viktigaste exportvara. Tillväxten ute i Europa, särskilt i England, var urstark och efterfrågan på svenskt virke ökade. Det fanns pengar att tjäna. Stora pengar. Ekonomhistoriker har liknat Sverige vid den här tiden med en person som plötsligt erhåller ett stort kapital i oväntad gåva. Skogarna var en sådan gåva.

Frans styrde enväldigt sågverksbolaget Mo och Domsjö och ville slå världen, eller åtminstone resten av riket, med häpnad. För bästa resultat och maximal lönsamhet räckte det inte med rätt sorts maskiner och den bästa logistiken. Det krävdes också bättre arbetare och för det krävdes bättre arbetsvillkor än vad omvärlden hittills kunnat föreställa sig.

Det isolerade läget var idealiskt för att skapa något unikt. Att välja just en ö för att bygga Europas modernaste sågverk och modernaste arbetarbostäder handlade också om goda kommunikationer med omvärlden. I en värld där havet fortfarande var den huvudsakliga transportleden var en ö logistiskt sett en perfekt plats för att starta en exportindustri.

Skäret mitt i världen

Havsvindarna bidrog till att snabbt torka timret och de skyddade vikarna var ideala ankringsplatser när havet stormade. Tack vare havet var det lätt att ta sig dit och därifrån, även om det var ett nordligt hav nära polcirkeln långt från världsmarknaden. Så länge havet var isfritt kunde trävaror lastas ombord och köras utan byten med omlastningar direkt till kunderna i Tyskland, Nederländerna, England, till och med Australien.

Norrbyskär ligger i den del av Bottenhavet som kallas Södra Kvarken, strax utanför Norrbyn, ett litet kustsamhälle i gränstrakterna mellan Ångermanland och Västerbotten, omgivet av djupa skogar många mil från närmaste stad. En avkrok i Europas utkant, tänker vi idag, men hösten 1894 när arbetarna började flytta in, sågarna såga och de utländska fartygen anlända tyckte både Frans Kempe och hans sågverksarbetare att ön låg mitt i världen.

Sågen har tystnat

Själv besökte jag Norrbyskär första gången sommaren 1984. Då hade det gått nittio år sedan sågen startades och trettiotvå år sedan den stannade. Det flottades inte längre timmer nedströms på Ume- och Öreälven och ut till ön. Inga sågverksarbetare med svettiga skjortor och sågspån i håret satt längre på vedstaplarna och tog sig en kaffetår för att därefter fortsätta såga, hyvla, stapla och lasta. Inga barn gick längre på grusvägen i allén på väg till skolan. Ingen doft av stekt strömming låg tät mellan trävillorna med de öppna köksfönstren. Inget bröd bakades längre i det gemensamma bageriet. Ingen byk tvättades i det kollektiva tvätteriet. Inga frikyrko- eller nykterhetsmöten hölls längre i ordenshuset.

De elektriska loken Gråen och Svarten drog inte vagnar med virke på högbanan. Linbanan mellan hamnen och sågen var sedan länge borta med vinden. Hyvelmagasinet på Truthällan hade en gång för alla fallit samman. Och suckarnas bro mellan Långgrundet och Blågrundet låg numera någonstans på havets botten.

Trots stillheten och tystnaden var det som om all den febrila aktivitet som en gång pågått låg kvar i luften. Det kändes in på bara kroppen och syntes att ön en gång för inte så länge sedan hade varit full av liv. Såghuset var rivet och potatislanden hade förvandlats till björkskog, men skeletten av halvt sjunkna träskutor, de förfallna kajerna byggda av timmer och högarna med virke skvallrade om vad som en gång pågått på ön. Om jag kisade kunde jag lätt föreställa mig myllret av människor. Men allt var inte borta eller förfallet. Kvar i finfint skick, nästan helt intakta, stod arbetarbostäderna, herrgården, skolan, hotellet och kägelbanan.

Ett besök på ön är som en tidsresa bakåt. Färjan från fastlandet ut till ön är tidsmaskinen, ett maskhål i tiden. Här kan man föreställa sig det fantastiska som en gång pågått här.

Sova i stallet

Nu har det gått ytterligare fyrtio år och jag är tillbaka på ön. Den här gången ska jag och en vän bo över i gästhemmet i Herrgårdens ombyggda stallänga. Kanske sover vi i det rum där förvaltarens häst en gång stod och åt havre? Eller där pigan eller drängen sov? Det mesta är sig likt från det tidiga åttiotalet. Förfallet verkar ha avstannat, men inte helt. Ångbåtskajen i trä ser ut att falla samman närsomhelst, herrgården måste målas om (jag ser att det arbetet påbörjats) och marken saneras från det giftiga impregneringsmedlet som innehöll dioxiner, polyaromatiska kolväten och tungmetaller och användes för att virket inte skulle mögla (saneringen har skjutits upp flera gånger).

Norrbyskärs museum tar hand om ön nuförtiden. Arbetarbostäderna, de vita trävillorna i amerikansk stil, är sedan länge omgjorda till sommarhus. En del av dem ägs av släktingar till dem som en gång arbetade i sågen.

Nu finns också restaurang, museum, onsdagspub med musikuppträdanden, konsthall och lekland för barnen med sågverk och arbetarbostäder i miniformat. Ön lever igen.

På krogen som ligger i ångmaskinhallen intill det ursprungliga såghuset äter vi tempurafriterad fisk med krossad potatis slungad i ärtcrème, med morotscrudité, citron och Norrbyskärsremoulad. Restaurangen skriver i menyn att de försökt att knyta an till Norrbyskärs mathistoria och det lokala skafferiet. Där står också att de samarbetar med lokala producenter och det mesta av det de serverar har de hittat i närområdet. Det gjorde man ju även 1917, alltså åt närproducerat, även om man då fick nöja sig med gröt, strömming, potatis och ärtor och inte så mycket mer.

Ön som var som Utopia

Vi blir sugna på att pigga upp oss med en kulturvandring på ön. Jag läser att jag skulle kunna ladda ner appen som heter Charged Utopia. Med den kan jag uppleva den svunna sågverksepoken i form av poesi, politiska reflektioner och historiska förnimmelser, utlovas det. Charged Utopia! Vilket passande namn! Det ursprungliga Utopia var ju också en ö, påhittad av författaren Thomas More i boken vars fullständiga titel var De optimo reipublicae statu deque nova insula Utopia (Det ultimata statsskicket och den nya ön Utopia). Precis som på Norrbyskär hade alla invånare arbete på Utopia. Enligt More rådde jämlikhet, men bara mellan de fria männen. Kvinnorna fick visserligen lära sig ett hantverk, men skulle samtidigt ta hand om hemmet och familjen. På Utopia fanns inga konflikter och inga advokater. Väldigt likt Norrbyskär med andra ord.

Men jag behöver ingen Utopia-app. För jag har bokat en rundvandring med guiden Unni Rydja från museet. När vi går från restaurangen där sågen låg, förbi raden av villorna i björkallén och upp till skolan berättar hon om baksidan av vi-känslan: den sociala kontrollen. Alla visste allt om alla. Det skvallrades hej vilt. Man fick inte sticka ut. De som var udda var illa sedda.

– Samhörighetskänsla kan man ju också beskriva som sektkänsla och då känns det genast mer obehagligt, säger Unni.

Typiska småstadsföreteelser, men på ön var de förstärkta. Den yttre gränsen för öbornas gemenskap var ju så definitiv. Därför kunde den sociala kontrollen bli ännu starkare här än i ett samhälle på fastlandet som var ungefär lika stort.

En som levde på Norrbyskär som om han var medlem i en sekt var rektorn i skolan som också var dirigent i manskören och skötte en massa andra sociala aktiviteter, som de årliga julgransplundringarna. Efter pensioneringen flyttade han tillbaka till sin uppväxtby på fastlandet och begick harakiri.

– Han hade inget kvar att leva för, säger Unni.

Norrbyskär var på flera sätt vad vi idag skulle kalla ett övervakningssamhälle. Arbetarna var övervakade och ofria. Sprit och tobak var förbjudet och i handelsboden handlade man på kredit. Det innebar att man blev skuldsatt och inte kunde lämna ön även om man ville.

Ingen ordningsmakt på ön

Närmaste polis fanns i Hörnefors på fastlandet. Honom kallade man på bara i extrema situationer. Istället försökte bolaget lösa tvisterna internt. Eller så reglerade arbetarna dem själva. Som med den tjuvaktiga kvinnan. Hon som stal tvätt från tvättställen. Då sa man inte till henne, eller anmälde henne, utan man gick helt sonika till hennes torkställ och tog tillbaka kläderna utan att göra någon stor sak av det hela.

Norrbyskär erbjöd arbetarna ett välstånd och en välfärd som få andra arbetare i världen kunde få uppleva för drygt 100 år sedan. Men något demokratiskt styrelseskick rådde inte. Brukspatron styrde och ställde, om än med goda avsikter.

Frans Kempe lyckades hålla fackföreningsrörelsen borta från ön ända till 1919. Då klarade Frans son Carl, som nu tagit över, inte längre att hålla emot. Under tjugotalet växte stödet för facket och Socialdemokraterna.

Till slut röstade också arbetarna på Norrbyskär rött; i valet 1946 la 85 procent av öns befolkning sin röst på sossarna. Men då klämtade redan klockan. Konkurrens från andra sågar i Sverige och utomlands, inte minst i Finland och Ryssland, blev hårdare för varje år som gick.

När det 1952 var dags att klappa igen var det drygt halvsekellånga experimentet att förvandla en obebodd ö till ett mönstersamhälle över för den här gången.

Men kvar finns ön nästan helt intakt för oss att besöka och därmed göra en tidsresa tillbaka till början av 1900-talet.

Läs mer

Det här är ett förkortat utdrag ur kapitlet om Norrbyskär i boken Drömmen om en ö, som dessutom handlar om ytterligare nio öar: Gotland, Usedom, Amorgos, El Hierro, Denis Island, Muranvandhoo, Sri Lanka, Norra Sentinel och Bali. Just nu är det sommarbokrea på boken på Adlibris. Boken finns också inläst av författaren som ljudbok att strömma från Storytel och alla andra ljudbokstjänster.

Gudie till Norrbyskär

Ta sig dit

Tåg till Umeå. Direkt från bland annat Stockholm, Kiruna och Luleå, både dag- och nattåg. Boka på SJ och Vy. Från Umeå tar du Norrtåget till Hörnefors och länstrafiktransport till Norrbyn, köp biljett här. Därifrån går 29 april–2 oktober tio färjor om dagen ut till Norrbyskär – kolla tidtabell här.

Bo

Norrbyskärs Herrgård. Boka rum här.

Äta

Bra restaurang i Norrbyskärs museum. Läs mer här.

Göra

Norrbyskärs museum. Missa inte det informativa museet som berättar om öns historia. Läs mer här.

Snabbfakta

Yta: ca 1,5 km²

Antal invånare: Inga åretruntboende

Högsta punkt: ca 10 m ö h

Läs också

Åtta svenskar öar att att tillbringa en drömnatt på.

Sveriges finaste öar – Vagabonds medarbetare korar sina favoriter.

---

Text: Per J Andersson • 2023-07-28
Restips • Sverige • museum • Norrland • Öar