Där gladiatorerna tränade

Fabio och pekar med hela armen ut över det som vid första anblicken ser ut som ett lummigt grönskande fält.

– Det var här gladiatorerna tränade inför gladiatorspelen i Roms Colosseum. Anar du amfiteatern under grönskan?

Ja, faktiskt. Med lite god vilja i varje fall. Det grönskande fältet omges av en lika grönskande vall. Här och där skymtar resterna av den amfiteater som en gång i tiden sägs ha rymt 16 000 åskådare. Den är förstås inte i närheten av Colosseum i Rom eller amfiteatern i Verona. Men dess anonymitet gör historien levande på sitt sätt. Och lite hisnande.

– Det som gör något levande och sevärt bevisas inte alltid av långa biljettköer, som Fabio uttrycker det.

Vi befinner oss till fots i utkanten av staden Albano Laziale några mil sydost om Rom. Vandringsleden Via Francigenas sydliga del går tvärs igenom Albano Laziale, och genom ytterligare några små städer som tillsammans kallas Castelli Romani. Namnet betyder ”romerska slott” och syftar på de medeltida slott som byggdes här av romerska familjer som flydde sommarens hetta i huvudstaden. Med huvudstadens dragningskraft och världsberömda sevärdheter har dessa charmiga förstäder hamnat i skymundan.

En led med över tusen år på nacken

Människor har vallfärdat till – och från – Rom i alla tider. För ett oräkneligt antal pilgrimer har ”den eviga staden” tjänat som både mål och utgångspunkt. Leden Via Francigena har över tusen år på nacken. Dess nordliga del sträcker sig från Canterbury till Rom och går delvis genom Frankrike, därav namnet. Dess sydliga del leder från Rom till hamnen i Bari norr om Italiens ”klack”, där pilgrimer sedan 1000-talet fortsatt sin färd med båt till Jerusalem. Eller omvänt förstås.

Albano Laziale är ett av flera stopp som man kan göra längs leden mot Rom. Vår vandring tog sin början en bit därifrån, vid tågstationen i Castel Gandolfo, också det en av städerna i Castelli Romani. Rom är bara 40 minuters tågresa bort, men Castel Gandolfo är så långt man kan komma från en trist förort.

Lugnet vid Castel Gandolfo

Här vilar lugnet. Staden blickar ut över den vulkaniska Albanosjön som omges av gröna, böljande kullar. De kullerstensklädda gränderna är som hämtade ur en film. Antalet invånare talar för sig självt: knappt tio tusen, att jämföras med Roms närmare fyra miljoner.

Ståtligt vakande över torget ligger påvens sommarresidens byggt på 1600-talet. Numera är det öppet för besökare. Här finns också ett observatorium och ett konstmuseum. Både palatset och den gigantiska botaniska trädgården intill, till ytan stor som drygt 100 fotbollsplaner och med ett virrvarr av symmetriska gångar och lämningar från romartiden, tillhör Vatikanen. Det är praktfullt på ett behagligt och lågmält vis, besökarna är häpnadsväckande få. Ingenting världsunikt i klass med Rom pockar på uppmärksamhet. I Castel Gandolfo är det skönt att njuta av ett glas eller en kopp vid torget och bara vara.

Eldsjälarna bakom leden

Som pilgrimsled är den del av Via Francigena som går norr om Rom fortfarande mer känd, men på senare tid har även sträckan söder om Rom låtit tala om sig i vidare kretsar. Att den är välskyltad och i gott skick är delvis tack vare Fabio och en grupp engagerade eldsjälar. Tillsammans har de ägnat mycket tid åt att röja sly, rusta upp och se till att göra ledmarkeringarna synliga. Det är ömsom skogspromenad med blomdoft och fågelkvitter, ömsom stadsvandring genom bostadskvarter och tvärs över marknadstorg.

– Till fots händer något i en, tycker Fabio. Solvitur ambulando är ett latinskt visdomsord som betyder ungefär ”det löser sig genom att gå”. Det enklaste sättet att lösa ett filosofiskt problem sägs vara genom en praktisk handling. Säg det skrivbordsproblem som inte får sin lösning genom en promenad. Pilgrim eller inte – vi är ju gjorda för att gå.

Södra delen av Via Francigena är som många andra vandringsleder lite vad man gör den till. Man kan välja att göra en dagstur till fots, och ta tåget vidare till Rom. Eller så går man ett par dagar och spontanstannar och övernattar längs vägen.

Nemi – jordgubbarnas stad

Staden Nemi grundades på 900-talet och anses av många vara den charmigaste av städerna i Castelli Romani. Utsikten över den vulkaniska Nemisjön är bedårande och kullerstensgränderna för tankarna till Lady och Lufsen på julafton. Här hålls i juni varje år en jordgubbsfestival och just jordgubbar har blivit det nutida Nemis signum. Det mesta går i jordgubbens tecken och längs huvudgatan ligger souvenirbutikerna tätt.

I takt med att vi närmar oss Rom ändrar vandringsleden karaktär och blir mer av ett urbant promenadstråk. Där är en man på morgonpromenad med hunden, ett par joggare, en graffitimålad tunnel. Och så blommande vallmo längs pendeltågsrälsen.

I utkanten av Roms stadskärna möter jag Rosa, en pigg pensionär utrustad med svart sopsäck och plocktång. Påtagligt både stolt och nöjd tar hon hand om skräp längs leden.

– Det här är mycket bättre än att sitta hemma och glo på tv, säger hon.

Till slut: självaste Vatikanen

Stadsbilden i Rom har förändrats markant de senaste åren. De många historiska mästerverken lockar 35 miljoner besökare om året. Det skaver – ironiskt nog lika mycket på de många besökarna som på stadens invånare.

För den som närmar sig staden till fots är känslan annorlunda. Leden följer floden Tibern in till självaste Vatikanen. Där möter ett sammelsurium av gatumusikanter och högljudda souvenirförsäljare, gapiga guider och klungor med besökare i likafärgade kepsar. Men de stör inte vandrarens sinne. Peterskyrkans magnifika storslagenhet känns i magen. Han har rätt, vandringsguiden Fabio. Solvitur ambulando, det löser sig genom att gå.