Hit reser redaktionen för bästa vandringen

Mount Kenya, Kenya

Vandringen upp till Mount Kenyas topp är en resa  jag aldrig glömmer.

Det var inte alltid njutbart på grund av den höga höjden och det ibland hårda vädret (vem kunde tro att det snöar även i Afrika?) men kanske just därför så minnesvärt. Mount Kenya är Afrikas näst högsta berg och många menar att berget är vackrare än ettan Kilimanjaro som lockar betydligt fler turister. Vi vandrade genom ett utomjordiskt landskap under lågsäsong och mötte apor, vattenbufflar, klippdassar och andra djur innan vi slutligen nådde toppen. Ett äkta afrikanskt äventyr!

Läs reportaget: Mot toppen av Mount Kenya

– Fredrik Brändström, chefredaktör

Kap Verde, Grönland & Sverige

Att vandra tillhör min favoritaktivitet på resor. Gillar att gå oavsett om det är i Florens alla gränder, eller på Grönlands oändliga inlandsis. Har därför extremt svårt att välja bara EN vandring, men den vackraste gjorde jag på ön Santo Antão i Kap Verde – höga berg, gröna slätter, fikonträd och fluffiga sockerrör som fick det att se ut som ett sagolandskap. Den coolaste vandringen gick över Grönlands arktiska öken vid Kangerlussuaq där vi såg myskoxar.

Och den jag är mest stolt över är min första fjällvandring med tält som gick längs med Kungsleden i Sverige, från Abisko till Nikkaluokta. Helt otränad med 20 kg på ryggen. Sedan dess har det blivit en tradition att vandra en sträcka varje år i Sverige. För visst är det något beroendeframkallande över att bara låta fötterna gå och gå och gå?

Läs mer: Kap Verde – vandring på Afrikas gröna öar

– Sofia Zetterqvist, webbredaktör

Val Gardena, Italien

Min livs hittills finaste vandring gjorde jag en septembervecka i italienska Val Gardena. Jag bodde på pensionat med halvpension i dalen och gjorde dagsvandringar runt Sassolungo, upp på Steviaklippan och även i granndalen Val di Fassa med glaciären Marmolada. Det är både lite utmanande och extremt bekvämt, i och med att det med ett par timmars promenadavstånd ligger en hütte/rifugio med restaurang, vinkällare och espressomaskin. Ingen mat och inget Trangiakök behöver någonsin släpas på. Man kan också sova över på rifugiosarna.

Jag testade att övernatta på en av de mest dramatiskt och högst belägna, Toni Demetz Hütte. Även där finns för övrigt krog och bar, och lift (en trång vintagelift från femtiotalet) tillbaka ner till Sellapasset. Maten i denna del av italienska Dolomiterna, som kallas Südtirol, är en rustik blandning av österrikisk och italiensk kokkonst, det bästa från två världar. Det är dessutom enkelt att ta sig hit med tåget. Från München tar du tåg via Innsbruck till Ponte Gardena – och hoppar där på anslutningsbussen upp i dalen.

Läs reportaget: Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg

– Per J Andersson, redaktör

Inkaleden, Peru

– Nej, ni kommer inte kunna vandra Inkaleden, säger doktorn dömande och skakar på huvudet.

De gula sjukhusväggarna lyser grällt. En fläkt surrar i taket. Vi befinner oss i Cusco, en gång i tiden Inkarikets huvudstad, idag en vacker bergsstad och porten till Sacred Valley och Machu Picchu.

Vad var oddsen för att jag och mina tre backpackande vänner skulle bli sjuka just innan höjdpunkten på resan? Diagnosen: bronkit, höjdsjuka, halsfluss och salmonella. Två dagar innan vi skulle bege oss iväg blev den sista av oss utskriven. Att vandra Inkaleden var inte optimalt. Men aldrig i livet att vi skulle lyssna på doktorns avrådan.

Under de följande fyra dagarna passerade vi ruiner, vandrade genom heliga dalar och tog oss upp på 4000 meters höjd tuggandes på kokablad och med regnet piskande i ansiktet. Då vi i gryningen dag fyra anlände till Solporten och med darriga ben vandrade ner till den förlorade staden låg den inbäddad i dimma utan en människa till synes. I nästan en timme bara satt vi där, blickandes ut över Macchu Picchu, omgiven av Andernas toppar som bytte skepnad i takt med att solen steg på himlen. Förtrollningen bröts då busslaster med turister började välla in. Med nytvättat hår, rena kläder och pigga steg tog de sig an bergsstaden. Jag minns att jag tyckte synd om dem. Visst var Machu Picchu höjdpunkten. Men inte utan de slingrande stigarna, skavande ryggsäckarna, den friska luften och de sena kvällarna i tält under stjärnklara himlar.

– Karin Wimark, redaktör

Berlin, Tyskland

Behöver vandring vara i vildmarken med kängor och kompass? Kan det inte också vara sneakers, nätt liten ryggsäck och Berlins alla gator och kvarter? En vandring jag älskar är den genom staden – “att flanera” kanske vissa vill kalla det – och det finns, än så länge, ingen annan stad jag älskar att promenera genom mer än Berlin. En kaffe här, en vegansk donut där, en ramen här, en öl där och så kilometer på kilometer bakom mig. Det finns en flod att följa, historiska monument att passera och ursköna urbana kolonilotter att stanna till vid.

Tips: Från tunnelbanestationen Schlesisches Tor är det en kort bit till Landwehrkanal, en tio kilometer lång kanal byggd på 1800-talet, som tar dig ända bort till Tiergarten. Den spränger rakt igenom några av Berlins göttigaste kvarter och kantas av fik, barer, affärer och restauranger. Några favorit-stopp på vägen är: Brammibal’s Donuts, Admiralbrücke och dess sköna stämning med diverse restauranger och människor som “bara händer”, Hallesches Haus där man kan bruncha, shoppa designprylar och gå på event.

Mer Berlintips: 50 måsten i Berlin du inte får missa

– Helle Kikerpuu, webbredaktör

---

Text: Redaktionen • 2021-10-12
Restips • Redaktionens favoriter • Vandring