Cusco har ännu inte vaknat när vi packar in oss i vanen och styr mot den Heliga dalen. Vi är 18 personer från hela världen som länge drömt om den här resan, och nu är vi äntligen på väg. När vi kommer fram till Kilometer 82, den officiella startpunkten för Inkaleden, är verksamheten redan i full gång. Våra 20 bärare, två kockar och tre guider hjälps åt att organisera inför vandringen. All utrustning vi kommer att behöva fördelas på bärarna, som med sina stora och färgglada ryggsäckar banar vägen över bron. 

Guide: Så planerar du din vandring på Inkaleden

De karga bergssluttningarna försvinner in i himmelsk sockervadd, här och var sticker en snöklädd topp upp och understryker att vi befinner oss i Anderna. Med jämna mellanrum passerar vi ruiner, och guiderna förklarar att inkafolket byggde samhällen i bergen för närheten till solguden Inti. Alla i arbetslaget pratar språket quechua och har själva en koppling till historien de berättar om. Villkoren för dem som arbetar på Inkaleden har förbättrats avsevärt sedan pandemin. Nya bestämmelser reglerar bland annat bärarnas försäkringsskydd, obligatorisk vila mellan utflykterna och en viktgräns på totalt 22 kilo packning per person. 

– För ett par år sedan kunde bärarna lastas med ­uppemot 50 kilo, göra flera utflykter i rad och de tjänade mindre pengar, säger huvudguiden René Arqques.

Just när benen börjar kännas som spaghetti passerar vi skylten Wayllabamba, kvällens efterlängtade lägerplats. När vi går i mål för dagen är alla bärare och kockar redan på plats och vi möts av resta tält och så småningom eftermiddagens ”happy hour”; kokate, te, kaffe, varm choklad, popcorn och kex med honung. Vi installerar oss i tälten, smälter dagens intryck och tittar ut över den hänförande utsikten som ser ut som en kuliss. Snart står middagen framdukad på långbordet i mattältet. 

Läs mer: Upplev Anderna från fönstret på ett lyxtåg

När den andinska natten sänker sig gör den det med besked. Temperaturen sjunker drastiskt när dagsljuset ersätts med en stjärnklar och sammetssvart natthimmel. I det välgörande mörkret hörs vildmarkens ljud tydligare. Vetskapen om att pumor och glasögonbjörnar finns där ute förhöjer upplevelsen av att sova med ett tunt tyg som enda skiljevägg. 

Strax före gryningen går väckningsrundan från tält till tält. Utanför öppningen står en balja hett vatten och en kopp rykande kokate, frukosten är redan framdukad. Fågelkvitter ackompanjerar den ivriga soluppgången och plötsligt behövs inte pannlamporna längre. Lagom tills vi har svalt sista tuggan är tälten rivna och återhämtningen över. Den kyliga natten med endast ett par plusgrader övergår snabbt i brännande ­hetta och nödvändigt ombyte till svalare kläder. Gårdagens höglandskap har bytts mot molnskog, vattenfall, kolibris och orkidéer. Vita tussar omfamnar bergssluttningarnas skarpa skuggor och vi spanar efter kondorer.

Ropen ekar bakom oss: porteadores, porters! Vi vet alla vad det betyder, bärare kommer och vi går in till bergssidan så att de kan spurta om i högerfil. Vi tittar storögt efter bärarna och imponeras av deras uthållighet och styrka, det sägs att det är en lokal bärare som innehar Inca Marathons otroliga rekordtid på 3 timmar och 23 minuter. Lutningen blir allt brantare och luften allt tunnare.

Flera av oss känner av höjdsjuka i form av yrsel, huvudvärk och andnöd när vi efter en stigning på 1 100 höjdmeter äntligen når kulmen på vår dagstur: Dead Woman’s Pass, drygt 4 200 meter över havet. Känslan när vi når toppen är obeskrivlig och lättnaden stor när vi ser att stigen på andra sidan berget går utför. Vi når dagens lägerplats, Paq’aymayu, redan tidigt på eftermiddagen och har gott om tid att hämta andan. 

Läs mer: Peru för nybörjaren – 7 höjdpunkter

Den uppdukade lunchen består av inte mindre än fyra rätter: soppa och piroger till förrätt, kyckling med ris och grönsaker till huvudrätt och kaka till efterrätt. Chicha morada, den inhemska drycken gjord på lila majs, har aldrig smakat godare.

Efter måltiden kommer alla i arbetslaget in och presenterar sig. Vi lär oss att alla har olika roller; några bär tält, andra luftmadrasser, kylar, mat, bestick, bord, pallar, gas, kokkärl samt våra personliga bagage. Det blir frågestund åt båda håll – bärarna och kockarna frågar oss vad vi arbetar med och vad vi tycker om Peru. Vi frågar om deras arbetsvillkor och vad som händer med allt skräp (det sopsorteras, körs med tåg till Cusco och återvinns).

Upplägget börjar kännas hemtamt och vi installerar oss så småningom i tälten, har ”happy hour” och äter middag. Stjärnklar natt på hög höjd betyder låg temperatur, och alla medhavda kläder åker på i lager, inklusive mössa och vantar. Urubambaflodens välbekanta brusande är en trygg följeslagare in i drömmarnas land. 

Lunchen intas vid den arkeologiska platsen Phuyupatamarka, ”staden ovan molnen” på 3 600 meters höjd, och vi njuter av den enastående utsikten över dalen. Efter maten tillkännager guiden Miguel-Angel Romero Ccoya att kockarna har en överraskning: Igår kväll bakade de en tårta till oss. Sockerkicken bär oss genom några av de hittills vackraste miljöerna, och när vi når lägerplatsen Wiñ­aywayna, döpt efter en orkidé som finns i området, är vi tusen meter närmare havet. Den omgivande djungelns varmare temperaturer gör nattens sömn extra djup. 

Vi vaknar i svinottan för att hinna till Solporten innan de första strålarna når Machu Picchu. Efter fyra dagar i bergen ser vi inkastaden för första gången – fortfarande i fjärran, men närmare än vi någonsin varit tidigare. Vi tackar vädergudarna för att sikten är klar och att vi får uppleva när staden fylls av ljus. Under den sista timmens vandring ser vi målet komma närmare och närmare, och till slut står vi precis ovanför. Mäktigare än vi någonsin kunnat ana, trots att vi alla sett den ikoniska bilden av motivet förut. Machu Picchu kallas för ett av världens underverk – ett epitet som är välförtjänt.

Solen står redan högt på himlen när vi går genom Machu Picchu och får se konstruktionerna på nära håll och ta del av guidernas berättelser. Lamor strövar fritt och man får passa sig i trapporna; plötsligt kommer ett resligt djur rusande nedför, i jakt på vattnet som rinner i de små kanalerna.

När den guidade turen inne i staden är över väntar en busstur till Aguas Calientes, därefter en vacker tågresa till Ollantaytambo och slutligen ännu en bussresa. Det är med både stolthet och vemod vi till slut ser stadsljusen från Cusco lysa upp kvällshimlen. Äventyret är över, och aldrig har uttrycket att det är resan som är målet varit sannare.