Dumsnål och livrädd

Karin träffar en riktig traveller

Fransyskan lutar sig fram över bordet, höjer på ögonbrynen så de nästan når upp till i hårfästet och väser “de bär sig åt som turister”. Hon uttalar ordet med avsmak, som något man inte vill ta i med tång ens.
Anledningen till att hon använder detta skällsord på sina nya, belgiska resekompisar är deras extravaganta livsstil, som innebär att de ibland kostar på sig en tvårättersmiddag för ofattbara femtio kronor per person, och unnar sig en och annan öl, som vore de på semester.
En stor flaska öl, ska tilläggas, kostar lika mycket som en natt i delat dubbelrum, om man befinner sig på ön Lombok, i Indonesien. Ungefär tjugofem kronor alltså.
Ibland hyr belgarna snorkelutrustning också, utan att pruta.
Turister. Usch.
Själv väljer fransyskan alltid det billigaste på menyn, dricker på sin höjd ett glas juice till maten, och kan ägna en hel dag åt att pruta ner priset på en vattenmelon, tills hon upplever att hon nått sitt ideal – local price – och njutningsfullt kan konstatera att henne lurar man minsann inte så lätt.
Hon kan nämligen det här med att resa. Hon är en traveller. Känn på den – en riktig traveller. En som varit med ett tag, lärt sig knepen, och har som tumregel att alla försöker lura dig på pengar. Alltid.
Ta de där barnen, till exempel, som attackerar oss på stranden och försöker sälja hemgjorda snäckarmband för fem – eller, om de är riktigt djärva – hela tio kronor styck. Vi tackar nej, men det biter ju inte på ihärdiga barn­arbetare, så min vän fransyskan tar till slut fram de stora bokstäverna och drämmer till med:
– we are not rich!
Orden lämnar en tom, obekväm tystnad efter sig. Not rich. Det kan stämma. Men på något sätt har vi ändå tagit oss till andra sidan jordklotet.
Jag reser nästan alltid på låg budget, jag tycker att det är helt okej att tacka nej till fula snäckarmband och nog vore det orimligt att behöva betala brutalt mycket mer för ett kilo bananer på marknaden än vad tanten bredvid gör, bara för att jag är en utlänning på tillfälligt besök. Men att koka av ilska för att man blivit “lurad” på femtio öre av motorcykeltaxin, är det inte att göra sig lite väl märkvärdig?
Om man har börjat se resandet som ett ständigt priskrig och inte ett nöje, är det inte lika bra att stanna hemma då?
Jag säger inget av det här till fransyskan, men inombords himlar jag med ögonen när hon klagar över att budgeten inte går ihop. En kväll gråter hon framför datorn på byns billigaste internetkafé. Hon har kollat sitt bankkonto. Det ser inte bra ut. Dessutom visar det sig bli dyrare att surfa på nätet här än på stället som kostar tre öre mer per minut, bara för att uppkopplingen är så långsam.
När jag träffar henne nästa morgon har hon råkat ut för en katastrof. Femtusen rupier fattas ur hennes plånbok och hon misstänker att hon tappade sedeln på internetkaféet. Men när hon gick tillbaka för att leta var det ingen som hade sett den.
“Nu vet jag att man inte kan lita på folk här”, säger hon upprivet, och den här gången himlar jag med ögonen på riktigt. Sedan bjuder jag henne på en läsk för femtusen rupier.
Det motsvarar fem kronor.

3 dumsnåla travellertips, enligt karin:

PRAG
Istället för att betala en massa pengar för att gå in på den judiska kyrkogården: gå på Museum of Decorative Arts (upm.cz) som ligger runt hörnet. Från deras toalett har man gratis utsikt över kyrkogården.
LONDON
Istället för att gå på otäckt dyra restauranger, ställ dig i kö både i Camden och Kings Cross och få mat av Hare Krishna-rörelsen Food For Life. De delar ut mat till “the needy”, och där måste väl ändå en fattig traveller passa in?
LÅGSÄSONG
Ta vara på lågsäsongen och helga finanskrisen! Sök dig till ställen där monsunregnet hotar att svepa bort din bungalow och där lokalbefolkningen ockuperar gatorna och spelar taktfast musik med kastrullock. Säkra tecken på att det är rea på boende!

---

Text: Karin Wallén • 2011-07-01
Krönika