• Stranden har gått från att vara en plats för monster, skeppsbrott och gudarnas vrede till att bli sinnebilden för frihet, semester och paradiset på jorden. Men under den ljusa sanden döljer sig fortfarande konflikter om makt, pengar och människans längtan.
• Här ett utdrag ur Vagabondredaktören Per J Anderssons senaste reportagebok, Sand – jakten på råvaran som formar vår värld (Ordfront 2025).
• Slå dig ner i hängmattan eller i skuggan under träd på stranden och följ med på en resa världen runt och från tidernas gryning till idag:

* * *

I antikens Grekland och Egypten och i det förkristna Norden stod vatten för kaos och land för ordning. Civilisationen hotades av havet. Springfloder, stormar och högvatten kunde närsomhelst slå till. I strandkanten och under vattenytan lurade monster. Om vi handlat orätt kunde vi svepas bort av Syndafloden, om vi drabbats av hybris kunde det gå som för Atlantis. Stränderna var utposter mot det okända och därför olycksaliga platser. Dante tog fasta på det i Den gudomliga komedin genom att beskriva tredje helveteskretsen, där frossarna plågas, som inte bara kall och blåsig, utan också kantad av sand.

Efter att i generationer betraktat havet som hotfullt och stranden som ogästvänlig hände något i slutet av 1700-talet. Den gryende industrialismen skapade en känsla av instängdhet i de växande städerna och en längtan ut till kustens vida vyer och friska luft. Upplysningen gjorde upp med monstren medan romantikens konstnärer och poeter vurmade för den sublima upplevelsen vid havet, vilket inspirerade bättre bemedlade européer att bege sig ut till kusterna. Strandens image började förändras.

Jag ringer etnologen Orvar Löfgren, professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet och författare till On Holiday, och frågar hur den tidiga strandturismen såg ut.

– I 1700-talets England hade visserligen överklassen börjat vandra längs stränderna, som i Jane Austens romaner, men det skulle dröja innan det var dags för ett dopp i havet, berättar han.

Till de första moderna badorterna, som engelska Scarborough, Blackpool och Brighton, franska Dieppe och tyska Heiligendamm, begav sig allt fler för långa promenader. Så småningom blev det dags för havsbad, eftersom det ansågs kunna bota melankoli, impotens, mensbesvär, hysteri, engelska sjukan, spetälska, gikt och tuberkulos.

Stranden började också allt oftare dyka upp i kulturen. Claude Monet skildrade strandliv i Trouville, John Constable i Brighton och Vincent van Gogh vid kusten utanför Haag, medan man i Thomas Manns roman Huset Buddenbrook samlades mellan strandkorgar med randiga baldakiner på stränderna utanför Lübeck.

* * *

När järnvägen byggdes ut i mitten av 1800-talet skrev systrarna Brontë om stranddrömmar som realiserades med tågutflykter till kusten. Men det var inte bara fint folk som längtade. Tack vare de billiga resor som tåget erbjöd blev stränderna så småningom mötesplatser för alla samhällsklasser i det segregerade brittiska samhället. Ett årligt besök på havsstranden med sina pirer, pubar och tivolin blev årets höjdpunkt för arbetarklassen. Ute vid kusten, långt från städernas rykande fabriksskorstenar, föddes hoppet om ett annat och bättre liv.

I strandkioskerna såldes vykort som föreställde arbetarklassflickor som sa saker som ”Hemma är jag kanske ingen, men här på stranden är jag åtminstone någon.” På stranden upplöstes de hierarkier och sociala struktur som gällde i staden. Historikern John K. Walton har beskrivit fenomenet med orden: ”Ute vid kusten umgås de tätt intill varandra, rika och fattiga, respektabla och ogudaktiga, stillsamma och bullriga.”

En skildring som än idag, mer än hundra år senare, känns träffande. Det blev jag varse när jag under den sista brittiska sommarlovsveckan 2023 gjorde gemensam sak med den engelska arbetarklassen och tog tåget från Manchester via Shrewsbury till de vidsträckta stränderna i norra Wales.

Och javisst, i Tywyn, Barmouth, Porthmadog och Pwllheli blinkar och plingar fortfarande nöjesfälten intill natursköna strandvikar och långgrunda tidvattenstränder med fish & chips-kiosker, semesterbyar med barackliknande mobile homes och barnfamiljer som fiskar krabba med bacon som bete. Folkligt, festligt, fullsatt – och ljusår från flärden på karibiska öar som Bermuda och Saint-Barthélemy och stränder på franska Côte d’Azur och italienska rivieran.

* * *

För badstränder kan också vara snobbiga, högt prissatta och exkluderande. När tidningen La Repubblica listade kostnaden för att hyra två solstolar med parasoll på italienska stränder visade det sig att Porto Cervo på Sardinien var dyrast med tvåhundra euro (motsvarande 2 200 kronor) per dag och Forte dei Marmi i Toscana var näst dyrast, där kan man få punga ut med hundra euro för en dag på stranden.

Toskanska Castiglioncello var på sextiotalet en av den italienska filmelitens favoritstränder. Både regissören Luchino Visconti och skådespelaren Marcello Mastroianni hade sommarhus här. Under en semester häromåret på den legendariska turistorten tyckte jag och min sambo att vi inte hade råd att hyra solstolar med parasoll till hela familjen. Vi frågade om vi inte kunde få slå oss ner på den folktomma remsan strand mellan solstolarna och vattenlinjen.

– No, no! Cinquanta euro! Pagate, pagate (betala, betala)! manade uthyraren ilsket.

När han insett vidden av den svenska barnfamiljens brist på stil, klass och tjock plånbok pekade han på bortre änden av stranden. Där hade kommunen fredat en smal tårtbit avgiftsfri strand där det rådde en ofattbar trängsel. Där, på la spiaggia pubblica, den kommunala stranden, trängde vi oss ner mellan de andra fattiglapparna. Varje gång den okända kvinnan till höger om mig – hon som luktade kokosolja och cigarettrök – vände på sig snuddade hennes armbåge vid min. Jag accepterade min lott. Den som inte betalar kan inte räkna med fysisk integritet.

Att ta betalt för access till sandstranden har blivit allt vanligare världen runt. Men i Karibien, åttahundra mil västerut, finner man sig inte längre i den utestängningen. På Jamaica hägnar hotell in stränder och tillåter bara de egna gästerna att vistas där. Andra är öppna för allmänheten, men bara om man betalar motsvarande 200 kronor i entré. Därför har två av Bob Marleys barn, Ziggy och Cedella, startat en proteströrelse. Tillsammans med aktionsgruppen Jamaica Beach Birthright Environmental Movement kämpar de för att man ska sluta inhägna och avgiftsbelägga stränder.

Ytterst handlar privatiseringen om att freda utländska turister från lokala strandraggare och försäljare. I praktiken innebär det att jamaicaner stängs ute från sina egna stränder – och det, säger syskonen Marley, känns som ”en rasistisk kvarleva från kolonialtiden”. ”Situationen är akut. Om inget görs snart kommer Jamaicas stränder inom kort att vara stängda för oss medborgare”, skrev de i en petition som de 2023 riktade till landets premiärminister och önationens statsöverhuvud, brittiske kung Charles III.

Även på karibiska Barbados har lokalbefolkningen reagerat med ilska på regler som begränsar tillträdet till stranden, en frustration som uttrycks i låten Jack som sjungs av öns populära calypsosångare Anthony ”The Mighty Gabby” Carter:

I grow up bathing in sea water

But nowadays that is bare horror

If I only venture down by the shore

Police is only telling me I can’t bath anymore*

* Från albumet Gabby ’til now, The Mighty Gabby/Anthony Carter, 2016.

* * *

Den klimatvård för behandling av psoriasis som jag fick som barn på Gran Canarias stränder gjorde att jag länge var på jakt efter en strand som jag kunde kalla min. En naturskön havsvik utan staket och alltför många solstolar, men gärna med en servering så att jag kan vistas där hela dagen utan att behöva ha med mig matsäckssmörgåsar som blir sandiga och knastrar mellan tänderna. Jakten tog inte slut när jag fick egna barn. Jag packade cyklop, snorkel, solskyddsmedel, hink och spade och tog med dem runt om i världen, mest till Medelhavet och framförallt till den grekiska övärlden.

Jag sökte enträget. Den mjukt rundade bystranden i Aegiali på Amorgos var länge en kandidat, liksom Vathi på Sifnos dit man fick åka båt eftersom det saknades ordentlig bilväg. Och Livadakia på Serifos med sina skuggande träd och tant Floras uthyrningsrum i det vitkalkade strandhuset. Paradise och Superparadise på Mykonos låg till en början bra till, men förvandlades så småningom till stimmiga strandtechnoklubbar där festen började långt innan solen gått ner. Jag sökte något lugnare.

Till slut fann jag den. Mina drömmars sandstrand heter Plaka och är belägen på ön Naxos. Fem kilometer ljusgul strand inramad av blågrönt hav, höga gräsbevuxna sanddyner, mjuka klippor, campingplatser, några traditionella tavernor och en dammig grusväg som skapar en känsla av bortom civilisationen och på andra sidan av det tillrättalagda. Under en stor saltvattentålig tamarisk med vitmålad stam: en taverna med skeva träbord som vickar i sanden.

Varje morgon gick jag ner till stranden för att simma bort till klippan i hopp om att få se en jättesköldpadda. Och varje kväll stod jag barfota i den svala sanden och blickade ut över ett månbelyst hav med mörka konturer av bergiga grannöar, en vy som alltid fick mig att tänka på Odysseus irrfärder.

Trots trenden att privatisera kusterna och begränsa tillgängligheten till havet har många stränder världen runt strandskydd med förbud mot privata inhägnader och husbyggen. Allmänhetens rätt att vistas på dem måste värnas. Så är det i Grekland där lagen säger att minst femtio procent av stranden ska lämnas fri från solstolar och att det ska vara minst fem meter mellan nedersta raden och vattenlinjen. När jag första gången kom dit var stora delar av Plaka relativt oexploaterad. Men under de tjugo års tid jag har återvänt har jag för varje år som gått sett hur de fria ytorna krympt och solstolarna blivit fler.

Mitt under högsäsongen 2023 bestämde sig lokala naturskyddsaktivister för att agera. Under sloganen ”Save the beaches of Naxos now” krävde de att solstolsuthyrarna skulle följa lagen. I alla år hade poliserna sett mellan fingrarna, men när aktivisterna påpekade det uppenbara tvingades de ingripa. Motvilligt plockade uthyrarna bort strandmöblerna. Men så fort polisen gått ställde de tillbaka dem.

* * *

Medan vinterregnen piskar mitt köksfönster tänker jag på en annan sorts strand med en annan sorts sand. Söderhavsstranden. Paradisstranden. Den med vit sand. Den som på femtiotalet fick den polynesiska strandromantiken att slå ut i full blom i västerlandet. Manegen hade krattats av hundratusentals amerikanska soldater som krigsplacerats på Hawaii. Vid krigsslutet kom de hem och berättade för nära och kära om stränderna utanför Honolulu. Charterresor till Stillahavsöarna började marknadsföras med löften om ett exotiskt Edens lustgård med sensuella kvinnor med inbjudande leenden. ”Every man’s vision of delight”, som en rubrik löd till ett Tahiti-reportage i National Geographic.

Snart fick drömmen om Söderhavsstranden global spridning. Från Waikiki Beach på Hawaii plockade turistande amerikaner med sig den lokala traditionen att surfa på vågorna. I dess kölvatten kom Beach Boys musik, campervans, blommiga skjortor, Uggs (de fårskinnsfodrade kängorna som ursprungligen skapades för att värma australiensiska surfares fötter) och Falusonen Yngve Stoors hawaiiorkester som från 1949 och framåt gav ut 35 LP-skivor och skrev omkring trehundra låtar med polynesiskt inspirerad musik.

Med den franske sociologen Jean-Didier Urbains ord skedde en ”polynesifiering” av Nordamerikas och Europas strandliv. Ut över världen spred sig hotell- och restaurangkedjor som Club Méditerranée, Tiki Bar och Trader Vic’s. Vart man än vände sig: palmer i plast, om klimatet var för kallt för äkta, och strandbarer i bambu och bast som serverade paradisdrinkar som Piña colada och Mai tai.

När Lego 1990 lanserade strandbyggsatsen Paradisa var det självklart att den inte bara skulle innehålla parasoll och solstolar utan också en kokospalm och en surfbräda. Lika självklart var det att plantera palmer på de konstgjorda stränderna i London och Birmingham och för Helsingborgs kommun att göra detsamma när man inför bomässan H99 lastade av stora mängder sand för att bygga den konstgjorda Tropical beach på en landtunga mitt i stan.

Havsvattenkurerna må ha en flertusenårig historia, men själva solandet har sina rötter i det sena 1800-talets Tyskland. Fast det var först på 1920-talet som den här hedonistiska aktiviteten blev populär i resten av västvärlden. På kort tid förvandlades solbränd hy från något som arbetare och bönder drabbades av för att de tvingades arbeta utomhus till att bli ett skönhetsideal hos medel- och överklassen.

Hälsoargument var vanliga. Solens strålar, sa man, har i kombination med den friska havsbrisen en helande och stärkande effekt på den anemiska stadsmänniskan. På bara några år försvann reklamen i veckotidningarna för krämer som bleker huden till lotioner som garanterar en jämn solbränna.

Men på femtiotalet började hälsoargumenten ersättas av reklambudskap som snarare betonade sensualismen: solbrännan var vacker, sexig och statushöjande. Det nya stilidealet syntes i annonser för Coppertones och Ambre Solaires sollotioner, Hawaiian Tropics moderiktiga bikinis och Juicy Fruits reklamfilmer där de unga solbrända och vältränade sjunger ”It’s a packet full of sunshine”. Medan den solkyssta huden skulle vara kopparfärgad skulle stranden vara ljus. Ju blekare sand, desto attraktivare. Gärna gyllengul. Allra helst vit. Vit och oskuldsfull.

Läs även: Vagabond korar: Världens 25 bästa stränder.

* * *

Men sedan vändes allt på ända. På åttiotalet, samtidigt som topless-solandet peakade, började hälsovårdsmyndigheter skicka ut cancerpatruller till stränderna för att informera om något som forskarna länge känt till. För mig som ordinerats sol och hav av betrodda specialistläkare kändes det paradoxalt: å ena sidan maximera solandet för att lindra psoriasissymtomen, å andra sidan minimera det för att undvika malignt melanom och andra hudcancerformer. Hur skulle jag bete mig?

Det nya mantrat fick bli: nyttja solen med måtta, precis som med fettet, sockret och spriten. För giftet, resonerade jag, ligger inte i ämnet utan i dosen. För mycket förgör. Lagom mycket läker. Hädanefter blev jag noga med solskyddet, samtidigt som jag förmanade mina små barn att tråckla på sig helkroppstäckande badkläder i polyamid och lycra.

Så växte mina barn upp med lika delar kärlek till sandstranden som medvetenhet om farorna med solen. Min yngsta, som nu går på gymnasiet, har varit på med på jakten på den perfekta sandstranden och älskar precis som jag vår grekiska stammisstrand. Solvarningarna till trots eftersträvar han det estetiska ideal som fransmännen kallat bronzage, alltså den perfekt solkyssta mahognytonen. Men något har ändå hänt. Numera är det han som förmanar mig – och inte tvärtom – att smörja in ordentligt med solskydd. Inte nog med det, han har också koll på en sak som jag tills nyligen inte ens visste existerade. En av alla morgnar när vi gjort oss redo för att gå ner till havet säger han:

– Pappa, det räcker med faktor trettio idag.

– Varför det?

– För det ska inte bli mer än fem.

– Fem, vadå?

Han håller upp mobilen med väderappen, suckar tålmodigt och säger:

– Fem på UV-indexskalan, förstås!

* * *

Stränder har alltid varit utsatta. Invaderande arméer har landstigit på dem och skräp och tjockolja flutit i land på dem. Under kalla kriget var många av Baltikums stränder stängda för allmänheten eftersom de utgjorde det hermetiskt tillbommade Sovjetunionens yttre gräns. Och idag grävs de upp för att byggboomen ska kunna fortgå. Stackars stränder.

De senaste åren har de också blivit scener för tragiska flyktingöden. Som den tvååriga syriska pojken Alan Kurdi som 2015 hittades uppsköljd på en vacker medelhavsstrand sedan han, hans mamma och syskon hade drunknat när de försökt fly kriget i Syrien. Som nyhetsinslagen om träbåtarna fulla av lik som från och med 2021 började flyta i land på karibiska och brasilianska sandstränder. Först sågs de som ett mysterium, sedan visade det sig att det var västafrikanska flyktingar som skrämda av EU:s hårda gränskontroller i Medelhavet istället siktat på Kanarieöarna och omkommit till havs sedan såväl mat som färskvatten och bensin tagit slut.

De lyckligt lottade lyckades landa på en svart lavastrand på den västligaste kanarieön El Hierro och slapp driva ut mot en säker död på Atlanten. Bilderna och rapporterna från stränderna intensifierade debatten om EU:s migrationspolitik. För det faktum att en plats vi i första hand förknippar med avkoppling, njutning och till med lyx samtidigt kan vara en grav ökade känslan av att vi lever i en ojämlik och orättfärdig värld.

Strandens image har också förändrats av massturismen som ökat trängseln på amerikanska Malibu, indonesiska Kuta, thailändska Patong, spanska Magaluf och många fler hotspots. Stränder där människan i sin iver att maximera semesterdrömmen tappat sinnet för proportioner och börjat handskas ovarsamt med denna känsliga miljö.

Backpackerresenärerna stod för motreaktionen på strändernas överexploatering, trängsel, kommersialism och nedskräpning. Jag var en av de som ledsagad av Lonely Planets guider fortsatte att söka efter den oupptäckta stranden. Eftersom turistströmmarna efter millennieskiftet ökade snabbare än tidigare blev fynden färre. Det gjorde inte begäret mindre. Men sådana extrema proportioner som i Alex Garlands roman Beach tog sig inte strandjakten.

Boken, som också blev film med Leonardo DiCaprio och Tilda Swinton i huvudrollerna, handlar om en brittisk resenär som hittar en thailändsk ö med en lika hemlighetsfull som orörd strand. Där finns redan en koloni av unga resenärer som utövar en närmast religiös dyrkan av den jungfruliga naturen samtidigt som de desperat försöker behålla sitt strandfynd hemligt för resten av världen.

– Det finns en universell lockelse i att stiga i land på en strand som ingen annan gått på, där dina fotsteg blir de första. En dröm som går tillbaka till Robinson Crusoe, säger Orvar Löfgren som i olika omgångar varit gästprofessor på University of California i den historiska badorten Santa Cruz strax söder om San Francisco.

Där, i norra Kalifornien, la han märke till att många tar bilen längs kusten i jakten på en sandstrand att ha för sig själv. Önskan uppfylls i de många små skyddade strandvikarna som översvämmas när det är flod och blottas när det är ebb. Eftersom havet hela tiden suddar ut tidigare spår av mänsklig aktivitet skapar det en känsla av platser där ingen annan människa någonsin satt sin fot. Som om människan åter stod på den allra första stranden i tidens begynnelse. Som en skapelseberättelse som hakat upp sig och går på repeat.

Fotnot: Det här var ett utdrag ur boken Sand – jakten på råvaran som formar vår värld, som förutom om sandstränder handlar om indiska sandmaffian, öknen, beach volleyboll, sandskulptörer och om varför stränderna krymper medan städerna växer. Läs mer och beställ boken här!

Läs också: Topplistan: Världens 50 bästa stränder.