Annons
Annons
Nya Zeeland

Nya Zeeland – på drift längs Nordön

WAKY WAKY! Vakna! Mitt engelska ressällskap Rupert knuffar lätt den kvinnliga taxichauffören på skuldran. Det är tredje gången hon har tuppat av på väg hem från Downtown Auckland. Klockan är tre på natten. Vi rullar uppför Parnell Street, genom Newmarket och vidare upp till Remuera Road. Det är en prydlig och ordentlig trakt. Låga, tilltalande

Text: Anders Wyller • 2004-12-30 Uppdaterad 2004-12-30

WAKY WAKY! Vakna! Mitt engelska ressällskap Rupert knuffar lätt den kvinnliga taxichauffören på skuldran. Det är tredje gången hon har tuppat av på väg hem från Downtown Auckland. Klockan är tre på natten. Vi rullar uppför Parnell Street, genom Newmarket och vidare upp till Remuera Road. Det är en prydlig och ordentlig trakt. Låga, tilltalande hus byggda i brittisk country house-stil. Så vill man ha det.
Men jag har inte tålamod att fokusera på villakvarter, inte just nu när jag bara är intresserad av att ta mig hem helskinnad. Nej, nu får det vara nog! Stanna – vi vill av! Vi promenerar den sista biten till vårt bed & breakfast. Hej då, taxin! Hon kunde knappast ha varit representativ för det allmänna chaufförsskrået i Auckland. Öl är billigt på Nya Zeeland, även taxifärden. Lyckligtvis.

DET ÄR FYRA ÅR SEDAN jag senast besökte Auckland. Jag blev charmerad av ett och annat. Inte de höga husen, inte Sky Tower, och absolut inte backpackers med tatuerade ansikten, utan i stället förnimmelsen av att få vara vittne till nybruten mark. Ett slags Klondyke, ett guldgrävarsamhälle som var i färd med att explodera, ett samhälle som hade legat i skuggan av en hel planet under en lång tid, och som nu äntligen fått chansen att visa att det duger på den internationella turistarenan, som sevärdhet, som land värt att besöka.
Tillbaka till ett Auckland där utvecklingen gått så fort. Såväl stan som Nya Zeeland har så definitivt mist oskulden när det gäller turism. Landet har kastat sig ut på en sälj- och charmoffensiv man knappast sett maken till; New Zealand – Land of the Middleearth. Nåja, det är väl ungefär som om Norge skulle försöka sälja sig som Land of Star Wars bara för att det filmades några scener i de norska fjällen. Nyazeeländarna har hoppat på pengakarusellen: de säljer sin själ för en dollar, en amerikansk dollar till och med. Amerikaner och japaner står i kö för att köpa upp de bästa platserna runt om i landet. Inte så konstigt kanske eftersom Nya Zeeland erbjuder en enastående och varierad natur, men också för att landet omges med en romantisk, äventyrsromanaktig illusion om att det här är Den hemlighetsfulla ön – stället man flyr till när terroristerna tagit över hemlandet.
Samtidigt är den vanliga nya Zeeländarens vänlighet nog så äkta. Jag kapitulerar när en äldre gentleman kommer bort till mig på busstationen på Remuera Road, sätter sig ner på bänken och säger:
–You are waiting for the bus, I am just taking a rest…

–THOR HEYERDAHL WAS VERY NICE. He was right. The Maoripeople came from Peru. Folk tar fel. Vi har inte polynesisk bakgrund. Vi har syd-amerikansk. Vi kommer från Peru. Min maoriska chaufför John är 48 år och squashtränare. Han ger mig en lektion om Ra, Kontiki, det norska kungahuset och maorifolkets ursprung. Då Nya Zeeland började centraliseras efter kriget, flyttade maorierna in till städerna. Fast där var inte lätt att få något jobb. Maorierna hamnade utanför. Passivt såg de på hur deras land formades på nytt, och kom att domineras av en angloamerikansk/västlig kultur. Lyckligtvis upplever maorikulturen en renässans i det moderna Nya Zeeland.
–Jo, vi är på väg. Har du sett filmen Then we were warriors? Den tecknar en bild av maorisamhället där våld, alkohol och sexmissbruk är en del av vardagen – en bild som vi försöker kämpa oss ifrån. I dag finns i allra högsta grad en annan sida, där den stolta maoriern kämpar för sin kultur och särart, där tillverkningen av stenskulpturer, träsnide, fiske och jordbruk är centralt. Om bara fler av mitt eget folk kunde stå för den kultur de bär med sig. Om de kunde odla det vi är skickliga på och vara stolta över det, då skulle maorierna få ett bättre liv.
Måttet blev rågat i fjol, när den maoriskfödda Dame Kiri Te Kanawa, prominent operasånger-ska och världsstjärna, uttalade sig i australisk press och sa att hon skämdes över sitt eget folk.
–De är lata och odugliga, de bara dricker och slår dank.
Det var inte så populärt. Kända maoripolitiker bad Kiri att flytta hem till Aotearoa (Nya Zeeland) för att se verkligheten med egna ögon, innan hon strödde sådana uttalanden kring sig. “Jo, vi har ett problem, men vi jobbar med det. Saker är på gång. Kan du vara så vänlig att sluta kritisera oss som försöker bygga upp vårt folks stolthet.”

KLARA FÄRDIGA KÖR! Min bil är vit med automatväxel och har en fönsterram av krom som lossnar varje gång jag öppnar dörren. Billiga hyrbilar är ungefär så. Jag är på väg norrut, mot Kerikeri, cirka 25 mil och tre timmars bilfärd från Auckland. Jag har några mål: fyrtornet på Cape Reinga på Nordöns topp, sätta ett fotavtryck på legendariska Ninetymile Beach och titta in bland småbyarna längs Bay of Islands på nordöstkusten.
Att köra på Nordön är finfint. Kurvorna och svängarna upp och ner är trevliga. Over the hills and far away…
Men du bör inte vara för ambitiös, det tar tid att kryssa fram och tillbaka längs huvudvägen om du försöker täcka in alla sevärdheterna. Det är april, hösten är i antågande, men solen skiner starkt och det är varmt. Susar förbi grönbruna lapptäcken, kor som står blickstilla, som om de vore fastskruvade, uppstoppade, och får, mer får, ännu fler får. Utsikten är enastående. Det känns som att köra runt, runt på en enda jättestor bondgård.

NYA ZEELANDS VÄXTLIV är vackert och unikt. 80 procent av landets arter växer bara här. Men tragiskt nog, sedan människans ankomst återstår bara 15 procent av Nya Zeelands ursprungliga skog som följd av tanklös avverkning och bränder. Landet vill gärna framstå som det rena, gröna paradiset. I realiteten har den gröna imagen mer att göra med att landet är glest befolkat än med idealism. Sedan människorna sa “hej, här vill jag bo” har 18 procent av sjöfåglarna och 32 procent av landfåglarna dött ut. Och nationalsymbolen, kiwin, en märklig och lurvig fågel utan flygförmåga, som sover 20 timmar om dygnet och kan bli upp till 30 år gammal, befaras vara utdöd inom 20–30 år.

PASSERAR ETT nerlagt järnvägsspår. Tåg har aldrig prioriterats på Nya Zeeland. Underligt. För tågresor skulle vara en stor upplevelse. En pojkvasker står vid vägkanten under en rostig gatlykta med en skylt runt halsen; korv 1 $. Stannar i Whangarei och köper en burgare. Här händer det ingenting under denna tiden av året. Vidare. Rondell och vänstersida kräver kon-centration.
Längs Highway 1 dyker det upp en skylt med texten Twin Coast Discovery – en turistguide som är till för dig som färdas längs vägen. Den kommer med förslag och tips om vad området har för sevärdheter att erbjuda. Här finns en himmelsk strand, tips om vingårdar, delfiner, museer etcetera, eller som i Kawakawa, ett litet ställe där det egentligen inte skulle funnits någon anledning att stanna utom för en toalett. Den avviker högst påtagligt från standardnormen. Österrikaren Friedrich Hundertwasser (1928–2000) förälskade sig i Nya Zeeland, köpte lite mark och tillbringade sina sista 20 år i Kawakawa. Här målade han sitt lilla verk av toalettkonst. Toalettbesöket blir mitt längsta någonsin.

JAG HAR LÅNGSAMT tagit mig upp till Kerikeri och gör en avstickare från Highway 1 längs Twin Coast Discovery. Rupert har tipsat mig om ett litet hotell, eller snarare ett bed & breakfast, fast av det mer luxuösa slaget. Att resa utanför säsongen bjuder på enstaka fördelar. Det opålitliga vädret kan kompenseras med en pust av lyx utan att det kostar skjortan. Charmiga Kerikeri är först och främst känt för sina saftiga mandariner, grapefrukt och kiwi. Här finns också The Stone Shore, Nya Zeelands äldsta stenbyggnad, lokalt maori konsthantverk och en vingård. Det är mörkt. Jag kör i sicksack för att undgå att köra på en possum, ett kattliknande väsen som det finns miljontals av på Nya Zeeland, och som det blivit lite av en sport att ta med i framhjulet.
Trillar genom Kerikeris centrum. Inte särskilt mycket aktivitet nu. Några ungdomar som hänger utanför det lokala McDonald’s. Husen är platta, knappast något som har potentialen att segra i den stora arkitekturtävlingen, men säkert funktionella. Ut ur mörkret, i lyset av billyktorna, kommer en äldre maorikvinna i rullstol som dras av hennes dotter med en ölflaska i handen.

JAG STANNAR framför en solid järngrind. Villa Maria. Det måste vara här som de två belgiska systrarna håller hus. Jag skymtar några spanskinspirerade bungalower och en stramt underhållen trädgårdsanläggning. Grinden går inte upp automatiskt. Ringklocka saknas, men en kameralins finns infälld i murväggen. Jag trycker på den, kanske är det så den fungerar. Jag kikar in i kameralinsen, jag skakar på porten, trycker på kameralinsen, säger “hello” till kameralinsen – håller på så en stund, och är säker på att någon står och ler åt mig i smyg… Och kanske är det så, för efter en kvart kommer det två krämgula, hysteriskt fnittrande äldre ladies trippandes nerför uppfarten.
–Hello Anders, we watched you, ha-ha, so funny, ha-ha…
Dessa två damer, med en utpräglad touch av Gods och Gårdar, packade för tjugo år sedan sina (många) belgiska franc och satte näsan mot Nya Zeeland. De bestämde sig för att starta ett bed & breakfast i Kerikeri. Man kan ju tänka sig hur mycket landsbygdsmisstänksamhet som mötte dessa två paranta damer som här i det gudsförgätna Kerikeri ville satsa på en lyxanläggning åt rika turister. Villa Maria består av två sovrum uppe i huvudbyggnaden, tre bungalower och en fantastisk trädgård. Stället är i princip fullbelagt hela året, utom vid övergången mot hösten. Folk kommer tillbaka, år efter år.
–Men vi vill helst inte ha barn här, säger Catharina.
Nähä.
–Detta är inte den typen av ställe, säger Mieke.

FRUKOSTEN BESTÅR av tre rätter. Hjälp. Mieke och Catharina sitter stilla som små möss och tittar på medan jag äter. Yoghurt med müsli, frukt och en liten hutt. Tro det eller ej, ägglikör… Därefter skälvande omelett. Måltiden avslutas med tre pannkakor med blåbärsfyllning.
På kvällen flyr jag till Café Cinema. Som namnet lovar är det en bio kombinerat med kafé. Det fungerar ungefär så här: du beställer en trerätters middag för 20 $ – inkluderat i priset är biljetten till dagens film som visas i salongen vid sidan om. Först mat, sedan film. God idé! Här äter jag min bästa måltid under hela resan, innan jag kikar på filmen, Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet.
Damerna daltar med mig i två dagar innan de vinkar av mig från gården med en liten present, något slags örter som ska vara bra för män…

VINFRAMSTÄLLNING ÄR stort i Australien. Nya Zeeland är på väg att komma ikapp. Över 400 vingårdar finns i landet, framför allt kring Hawkes Bay och Nelson/Marlborough. Cottle Hill Winery i Kerikeri drivs av det äkta paret Mike och Barbara Webb. De flyttade hit från Kalifornien och tog med sig vinkunskapen till Nya Zeeland.
Och vilka slags druvsorter fungerar bra och vilka fungerar dåligt i trakten häromkring?
–Det är för tidigt att säga. Vinproduktionen på Nya Zeeland är i inledningsfasen, vi är fortfarande på experimentstadiet. Vi har haft lyckade årgångar med Chardonnay och Pinot Noir, men också Pinotage och Chambourcin har gått bra, säger Mike. Cottle Hill producerar årligen 3000 lådor med vin och är i färd med att utvidga.
Jag nöjer mig med ett glas Chardonnay och italiensk skinka och tomatsallad till lunch. Gott!
Cape Reinga är ett härligt ställe. Ett fyrtorn ytterst på en naken udde. Jag såg en gång en bild av fyrtornet i en broschyr. Tänkte, dit måste jag dra. Nu är jag här. Står här alldeles ensam. Turistbussarna har kört. Klockan är tre. Jag väntar på solnedgången. Fyrtornet är imponerande. Jag är liten, havet dånar, vinden river i håret. För maorierna är Cape Reinga själens avfyrningsramp, stället där själen överger kroppen och sätter kurs mot livet efter döden. Här smälter Tasmanhavet samman med Stilla havet. Under blåsiga dagar kan du se en vägg som står 10–20 meter upp i luften när dessa två hav dundrar samman. Läckert! Man tänker sig att havet bara är en flytande massa med osynliga gränser. Här kommer haven in från öst och väst och smäller samman. Jag springer på stranden, berömda Ninety Mile Beach, medan jag väntar på mörkret.

TVÅ MIL SÖDER om Kerikeri ligger Bay of Islands. Trakten är en stor turistattraktion. I huvudstaden Paihia finner du allt du vill ha och allt som du inte vill ha: vacker kustlinje, bad, sol, strand, men också fylla och överfulla motell. I området ligger också själva hjärtat för Nya Zeelands gryende historia; lite norr om Paihia, i Waitangi, finner du Treaty House. Här undertecknades 1840 Waitaingitraktaten av 40 maorihövdingar och pakeha, de vita bosättarna, britter och australiensare, anförda av kapten Hobson. Waitaingitraktaten är själva dokumentet inför Nya Zeelands långa, sköra färd mot ett mångkulturellt samhälle. “Detta är vårt land. Detta är allas land.”

FLYR SÅ SMÅNINGOM Paihia och tar i stället färjan över till Russel, ursprungligen Kororareka. Det är ett trevligt litet andhål för den som vill göra lite världsliga saker: strosa runt i det lilla centrumet med viktorianska hus, ligga på stranden, eller gå på Russel Museum för att titta på diverse gamla jordbruksredskap och läsa om kapten Cooks besök här 1769.
Tar in på det genomtrevliga Pukeko Cottage där den utvandrande britten Barry 56, vid sidan om sitt jobb som Russels alltiallo, driver ett litet bed & breakfast. Det är som att flytta hem till det gamla pojkrummet med modellflygplan i taket, Zeppelin på skivspelaren, trasig tvättmaskin och mackor med chokladpålägg. Jag får ett eget rum och en säng där några hundra måste ha sovit före mig. Här vaknar man i bananställning.
Halvön Russel blev kort efter Waitaingitraktaten tilltänkt rollen som huvudstad. Den brittiska guvernören Hobson ville däremot annorlunda. I trots mot den stora europeiska bosättningen, som befann sig här, köpte han i stället mark där Auckland ligger i dag. Maorihövdingen Hone Heke kände sig lurad, av traktaten, av brutna löften om ekonomiskt bistånd. Det stack i hans ögon att se en vajande Union Jack i toppen av flaggstången på Flagstaff Hill, Russels högsta punkt. Han tog sina tappraste krigare, klättrade upp och högg ner flaggstången. Inte en gång, utan fyra och lurade britterna i bakhåll lika många gånger. Detta var begynnelsen på det första stora maorikriget.
Jag rullar över till Long Beach. Ser på surfarna i solnedgången. Går längs den bågformade stranden. Folk parkerar sina bilar i vägkanten och sitter i dörröppningen och ser hur havet dundrar in, hur de svartklädda vågkrigarna försöker tämja bränningarna. Vacker plats. Stor byggaktivitet. Folk med pengar flyttar till Russel eller ordnar sitt sommarställe här.

VID STRANDENS ände ligger en liten bondgård som skiljer sig avsevärt från resten av bebyggelsen; ett tvättäkta hillybillyställe med den knappast tillmötesgående skylten “Dogs will be shot on sight” “nej, Topsy, inte in där, nej sa jag, neeeej.” Pang!
På kvällarna brukar jag gå till Dolphin Club på våningen över Restaurant Sally’s. Anne har rejäla tatueringar på armarna, serverar rejäla glas med öl och säger att jag liknar Billy Connolly.
–I love Billy.
Jag vet inte vilken Billy Connolly är (jodå, vet det nu, australiensisk, fetlagd Nissetyp i hockeyfrilla) men rodnar och säger tack. För ölen.

TILLBAKA I AUCKLAND. Rupert är inte typen som reser lätt. Alltid ett par finskor med sig. Och strukna skjortor. Det är effektivt när man ska in på ställen som kräver den typen av klädsel. Mina joggingskor nekas inträde.
Det är mörkt. Becksvart. Men ljuset silas genom himlen och tusen stjärnor lyser upp min väg genom Aucklands ödsliga nattgator.


Text: Anders Wyller • 2004-12-30
Nya ZeelandRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top