Annons
Annons
Pernilla Fredholm

Pernilla Fredholm

Restips

Mallorca – skilda världar

Mallorca är en klassiker. Hit har svenskar rest sedan charterns barndom. Ja inte bara svenskar förresten. Ön kryllar av turister. Men här finns fortfarande öde stränder och byar utan menyer på svenska. Mallorca har två sidor.

Text: Pernilla Fredholm • 2005-06-16 Uppdaterad 2021-06-23

ORDET BYGGNAD är plötsligt puts väck från min annars så hyfsade spanska.
– Vad är det där för ett enormt… eh … hus?
Taxichauffören ger mig en föraktfull blick i backspegeln.
– Hus? Por favor, det där är katedralen.
Jag stammar fram något om Gaudí, liksom för att lappa ihop min fadäs, men det är meningslöst. Som att försöka ursäkta en brakskit vid matbordet.
Doften av Medelhavet sipprar in genom bilfönstret, och jag blir avsläppt vid Plaça de la Reina, ett stenkast från nämnda katedral.
På Plaça de la Reina skuggar urgamla träd några väl placerade bänkar varifrån man har fin utblick över den livliga omgivningen. Mycket trafik, kaféstolarna står nästan mitt i gatan. Sa Llotjas pittoreska, skuggiga gränder lockar på ena sidan, mitt emot tronar katedralen och palatset Almudaina, Palau d’Almudaina. Denna lilla plaza är som ett nav varifrån man snabbt och enkelt når det bästa Palma har att erbjuda.

PRECIS HÄR GRUNDADE romarna år 123 staden Palmeria. Fast särskilt utvecklad blev den inte förrän morerna kom på 900-talet. De byggde Almudaina-palatset, som byggts om flera gånger sedan dess. Pampigt och spartanskt på samma gång. En ikon här, en riddarrustning där. Maffiga tavlor, rustika möbler. De jättelika flamländska gobelängerna med bibliska och antika motiv får mig att stanna upp, och eldstäderna är som mindre rum. Vilket jobb det måste varit att hålla palatsets stensalar varma under råkalla vinterdagar. Fast då kunde man ju å andra sidan hålla sig nere i de arabiska baden. Tre små rum, troligtvis anlagda redan av romarna som ju också var förtjusta i bad. Först lite fysisk excercis, in och duscha av sig i tepidariet för att sedan få upp värmen ordentligt i caldariet. Sinnrikt, tänker jag, när en grupp spanska pensionärer väller in.
– Åh, så vackert! Vilka stenar! utbrister en kvinna och rusar i rekordfart genom de små utrymmena. Lika plötsligt som de kom är de försvunna, men precis utanför har de korkat igen en smal passage. I mitten guidens förnumstiga röst och pekande arm, som styr ett trettiotal lydiga huvuden.

NÄSTAN VÄGG I VÄGG med palatset ligger katedralen, La Seu. Jättelik och barskt kantig. Byggd på 1300-talet för att ära Gud men kanske mest för att visa folket Kyrkans makt. Fast tornen bär det katalanska geniet Gaudís omisskännliga lekfullhet. Han övervakade nämligen en stor renovering i början av förra seklet, och öppnade bland annat utrymmet inuti kyrkan till en härlig rymd med fantastiska mosaikfönster.
I de trivsamma kvarteren runt katedralen pågår liv och rörelse oavbrutet. Kaféer, små butiker, flanerande människor. Här står också några häst- och vagnekipage med kuskar som ropar på en så fort man tittar dit. Det kostar flera hundra att åka runt på en sightseeingtur, och många turister nappar. Trävagnarna är gamla och vackra, men hästarna ser illa skötta ut. Jag smiter i stället in på Museu de Pepas, dockmuséet. Inte en människa därinne, förutom den unga kvinnan bakom disken. Ensam går jag omkring och tittar på Alicia García-Germans femhundrahövdade samling av dockor från olika epoker och världsdelar. Enkla prekolumbinska tygdockor, andra utsökt välgjorda med riktigt människohår. Jättestora dockor, en liten i form av en nunna i ett tittskåp. Jag var ingen dockfantast som liten, men härinne får plötsligt tusentals barn och deras livsvillkor liv. Ett stycke mänsklig historia som inte alls är oangelägen.

LUNCHEN INTAR JAG vid Passeig des Born, på en liten diskret sylta bakom skramlande glasdörrar. För omkring en femtiolapp serveras dagens rätt, och huvudrätten fylld aubergine är helt okej. När det är dags för efterrätt får jag en apelsin på en tallrik. Med kniv och gaffel till. Kaffet är jättegott, och det är en underskattad upplevelse att sitta på ett lokalt hak utan tillstymmelse till turister eller tillgjordhet, där matgästerna är desamma dag efter dag. Rutinerna har sin egen skönhet.
Hur många turister har inte missat Palma när de fraktats från flygplatsen till hotellkomplexen i Magaluf? Många, gissningsvis. Stackars dem. Palma är en förträfflig liten storstad där man gärna stannar länge. Charmigt, och så når man det mesta till fots. Det finns hur många trevliga gator och kvarter som helst att promenera i, särskilt i Sa Llotja och Centre.
Hamnar på Plaça Principal. Med sina fönsterluckor och balkonger är det förvisso tjusigt, men också en turistfälla. Dyra och småtrista kaféer och kroppsmålade pantomimartister som kan stå blick stilla på en låda. Men bara några minuter senare hittar jag ett grymt antikvariat vid Plaça de Sant Eulalia. Jag sugs in i det röriga innandömet, det luktar gammalt papper och damm. Affischer på Franco, tjurfäktningar och jungfru Maria blandas med storverk i botanik och gamla western-pockets på spanska. Det är hur roligt som helst. Mina fynd packas i en begagnad prasslig påse och händerna är flottiga av allt bläddrande.

Mallorca - skilda världar

NÄR SKYMNINGEN FALLER har den lilla parken nedanför Almudainapalatset fått en helt ny och vacker atmosfär. Fontänen, blommorna och den lövklädda gången är förtrollande i den dämpade kvällsbelysningen. Människor rör fötterna långsammare nu, och rösterna är dämpade i den friska kvällen. Det är vår, och ännu tillhör staden Palmaborna själva.
Med hyrbilen tar jag mig fram på Mallorcas slingriga vägar för att upptäcka bergen och byarna. Till Valldemossa går det fort från Palma, och den omtalade byn klättrar ur en smal dalgång upp mot bergskanterna. Läget är utsökt. Men det står snabbt klart att byns hela centrum är en enda turistkuliss. Pittoreska stenhus och trevliga kaféer – jovisst. Men de trista souveniraffärerna är hur många som helst, vägg i vägg med varandra, och turisterna är många.

Å andra sidan är det inte så konstigt. Här övervintrade Chopin med författarinnan George Sand, och Michael Douglas med familj gillade Valldemossa så pass mycket att de köpte hus i närheten. De öppnade även ett kulturcenter, som var dyrt att besöka och som de sedan sålde. Men byn är fantastiskt fin, och 1300-talsklostret Real Cartuja är tveklöst värt ett besök. Härinne kan man se rummen där Sand och Chopin bodde, även om man får veta förvånansvärt lite om hur de egentligen hade det här. Alla munkceller ligger på rad, med egen utgång till trädgårdsterrassens blommande magnolior och en otrolig utsikt över dalen. I ett litet rum ligger det gamla klosterapoteket, hylla upp och hylla ned med burkar, flaskor och lådor där munkarna förvarade sina medikamenter som de servade lokalbefolkningen med ända fram till 1896, då klosterverksamheten lades ner.
Efter besöket i Real Cartuja finner jag att byns verkliga liv försiggår bara ett stenkast bort, i de vindlande bostadskvarteren där små tanter i svarta koftor kikar ut genom dörrarna och barnen leker på gatorna.
Tillbaka på turiststråket kliver jag in i ett av kaféerna och möts av ett öronbedövande bråk. Ett antal farbröder sitter vid ett stort bord och vevar med armarna, och damen bakom disken går genast igång på min fråga om vad som står på:
– Fotboll, vad annars? Det är fyra matcher i dag, fyra, du kan ju bara tänka dig. Jag håller på att bli galen.
Inget nytt under solen, alltså. Jag åker vidare till Deià, en bedårande liten by som klättrar på en ås med bergen som trygg väktare i bakgrunden. Den lilla kyrkan högst upp i byn är sval inuti, och i mörkret svävar gregoriansk sång från en högtalare. Utanför ligger en ytte-pytte kyrkogård inramad av en mur, och den är som en oas bakom den blå trädörren. Gravstenarna med sina fotografier av bybor som lämnat det jordiska, de doftande blommorna och knastrande grusgångarna skänker ett slags vilsam rymd inombords.
Deià är berömt för en annan kändis. Den engelske författaren Robert Graves emigrerade hit och fann både lugnet och inspirationen han sökte. Här skrev han bland annat den berömda romanen Jag, Claudius. Men han blev också omtalad i byn som en excentrisk festarrangör som bjöd hit celebra vänner som Ava Gardner, Alec Guinness och Gabriel García Márquez.

DEN HÄR ÖN LIDER INGEN brist på vackra byar. Det sägs att byn Fornalutx blivit utnämnd till Spaniens vackraste, och tja, varför inte? Slingrande gator upp och ner, dignande citrusträd i varenda trädgård och Tramuntanas största toppar på nästan 1 500 meter som fond har drivit upp huspriserna till flera miljoner.
Mallorcas berg är förresten oväntat imponerande. Ju högre upp man åker, desto mer hisnande blir det. Allra högst upp är det stenigt och kargt, och när jag kliver ur bilen i en kurva för att få lite luft, ligger dimman som en spöklik rök över topparna. Någonstans hör jag fårens bjällror som ett klockspel, en bäck porlar mycket stillsamt alldeles i närheten. Nedanför branten ett rostigt bilvrak. Jo, för på många ställen är vägarna helt i klass med Trollstigen.

På väg mot Lluc passerar jag de stora dammarna vid Tossals Verds, och här löper den kanske mest spektakulära av Mallorcas alla vandringsleder. Den tar drygt fyra timmar att gå och är ganska tuff på sina håll, men folk kämpar på i sina kängor och med vandringsstavarna i högsta hugg.

EFTER ATT HA SICKSACKAT mig österut i bergen, kommer jag så småningom ner till låglandet och en av resans charmigaste små samhällen – Pollença. Omöjligt att inte tycka om. Solen slösar med sitt värmande sken över gator, gränder och torg. Jag stannar på Café L’Illa vid Plaça Maior och serveras en uppsättning tapas som får smaklökarna att stortrivas. Blir dåsig i värmen och tycker det låter så trevligt om cyklisternas hårda plastskor när de stapplar in för att besöka toaletten. För cyklister är det otroligt gott om på Mallorca.
Naturligtvis måste jag gå de 365 cypresskantade trappstegen uppför Via Crucis till det lilla kapellet uppe på El Calvarí. Där släcker jag törsten med mineralvatten från det lilla kaféet tillsammans med några katter som vällustigt tänjer ut sig på de solvarma stenarna. Rakt fram ser jag berget Puig de Maria, och skymtar klostrets silhuett på toppen. Där ska jag sova i natt.

Mallorca - skilda världarVÄGEN DIT UPP är verkligen rena vansinnesprojektet med bil. Kurvorna är sanslöst snäva, man får stanna och backa en liten bit för att kunna svänga. Med hjärtat i halsgropen når jag en minimal vändplats, resten får jag gå till fots. Möter ett antal turister på väg neråt, de ler överseende åt den tunga resväskan som jag vägrar lämna i bilen över natten.
Klostret Puig de Maria är oslagbart. Vägen dit, läget, utsikten, kapellet, entréhallen. Och rummet, vars enkelhet är otroligt tilltalande. En tavla med bibliskt motiv, en stol och en dubbelsäng med trästolpar – det är i princip allt. I receptionen får jag handdukar och manglade, broderade lakan som luktar gammal vind. När turisterna lämnat klostret är det bara jag och en annan gäst kvar. Plus den tvåhövdade personalen, som tyvärr verkar synnerligen ointresserad av sitt jobb. Från menytavlan beställer jag pa amb oli – bröd ingnidet med olivolja – med tonfisk, tomat och grovsalt. Jag sköljer ner den mycket goda smörgåsen med kall öl och tystnaden är fantastisk.

MAGALUF HAR JAG undvikit. Jag lyckas nästan undvika även Alcudia, men bara nästan. Försöker hitta ett trevligare ord än turistgetto, men förgäves. Det är så trist med dessa låtsassamhällen av hotell och restauranger. En fin strand är så ofta synonymt med trist massturism. För Platja de Alcudia är en fin strand, långgrund och barnvänlig. Ännu finare är Platja de Muro som ligger längre bort, där är det färre restauranger och mest andelshus i anslutning till stranden, så det känns inte lika exploaterat.

Men Mallorca är en generös ö. Ibland får man visserligen skumpa fram på odugliga och slingriga vägar där man fågelvägen inte förflyttar sig mer än några centimeter åt gången. Men belöningen är rik för den med tålamod. Den lilla viken Cala Tuent på norra delen av ön är en undangömd dyrbarhet omgiven av branta berg. En söt liten stenig strand, kristallklart vatten och några få hus. Inte alltför många bemödar sig om att ta sig hit.

DESTO FLER ÅKER TILL Sa Calobra en bit härifrån. Några restauranger trängs nere vid vattnet, där passagerarbåtar från bland annat Port de Sóller lägger till. Men om man promenerar västerut längs vattnet kommer man till Torrent de Pareis, en betagande kanjon innanför det blågröna havet. En liten sandstrand utgör den trånga porten in i den djupa klyfta vars landskap är minst sagt säreget. Det är som en flodbotten, med vattenpölar här och där, våt sand och vindpinade buskar. Fåglar plöjer skriande genom passagen, bergsväggarna rymmer grottor som går att klättra upp till om man är lite försiktig. Kanjonen sträcker sig långt in, om man har lust att gå på upptäcktsfärd i avskildhet.

SYDSPETSEN AV ÖN rymmer ett helt knippe skatter. Fiskebyn Cala Figuera är ett litet vykort med sin bedårande djupa vik där båtarna guppar på rad och de vitkalkade husen nästan ramlar ner i vattnet. Jag tar in på Hostal Bar C’an Jordi, som sedan ett halvår tillbaka ägs av en engelsk familj. Mor, far, sonen som är kock, svärdottern och barnbarnen tog sitt pick och pack och drog till Mallorca på obestämd framtid. Och jo, verksamheten var “very expensive” att köpa, så det blir upp till bevis nu när turistsäsongen drar igång. Barnbarnen går i skolan i Santanyí, och de pratar redan katalanska, förkunnar ägaren stolt.
– Jag blev så less på det politiska klimatet, allting ska vara så politiskt korrekt med Blair. Oh, don’t get me started on this subject, säger han och skrattar.
Vad menar han? Irakkriget? Inrikespolitiken? emu? Men äsch, jag är för trött för att ta upp tråden, utan ler och nickar förstående, osäker till vad.
Mitt rum är litet, men har balkong och suverän utsikt över hamnen. Kvällssolens gyllene honungsfärg gör Cala Figuera till en smekmånadsdröm.

NÄST SISTA DAGEN. NÙ?ra Alcudia men ändå en hel värld ifrån, ligger Formentorhalvön. Ännu mer hisnande serpentinvägar och dramatiska klippstup ner i havet. Det är vilt och vackert, folk trängs på utsiktsplatserna längs vägen och fotograferar med gåshud på armarna. Formentor har också en sanslöst vacker strand, som förut tillhörde lyxhotellet med samma namn.

Nu är Platja de Formentor öppen för allmänheten, och även om här är gott om folk, blir den pinjeinramade stranden min absoluta favorit bland Mallorcas badplatser. Jag känner mig nästan hög av solvärmen som pumpar runt i blodomloppet, boken är spännande och det är så himla skoj att kika på alla människor som kommer och går. I mitt huvud ryms plötsligt inget annat än ett sjusärdeles gott humör.


Text: Pernilla Fredholm • 2005-06-16
RestipsSpanienMallorca

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top