Lipariska öarna – kärlek het som lava

ÄR HAVET PÅ BRA HUMÖR är det mjukt och följsamt, klart och glittrande som en slipad blågrön ädelsten. Är det på dåligt humör river och sliter det, härjar och gungar. Då är det bäst att lämna det ifred.

– Idag går inga färjor. Kanske imorgon, idag är det för blÙ?sigt.

Den skäggiga skepparen ler mot oss. Vi dumstirrar tillbaka. Jag och mitt ressällskap har just köpt biljetter till färjan från badorten Cefalù till de Eoliska eller Lipariska öarna som de också kallas, några mil norr om Sicilien. Denna färja är vår enda chans att komma dit idag.

– Om det är Ustica Lines ni ska åka med så lägger de till här. Om de kommer, vill säga. Men ni får väl vänta och se, upplyser han oss.

VI SÄTTER OSS NED på en hög med tampar på kajen. Jag tar ett sjösjukepiller och tuggar på en torr frukostmacka. Nog är havet vågigt idag, han har helt rätt. Båtresan kommer inte att bli en nöjestripp – om den blir av.

Något försenad kommer faktiskt båten. Väl uppe på däck plockas spypåsarna fram. Jag fäster blicken på horisonten som rör sig upp ned upp ned upp ned. Så sitter jag i tre timmar, med vinden piskande i ansiktet, och lyckas hålla illamåendet på en hanterlig nivå.

Och så, samtidigt som konturen av Cefalùs blågrå berg försvinner vid horisonten bakom oss, anar vi de höga vulkaniska siluetterna rakt föröver. När vi kommer närmare blir de grönare och vi urskiljer slingrande vägar och pastellfärgade hus. Vi har nått de Lipariska öarna.

VI TUMLAR AV FÄRJAN i Lipari stad vid lunchtid och befinner oss plötsligt mitt i folklivet på huvudgatan Vittorio Emanuele. Omfamnas av myllret och hettan. I butikerna säljs badkläder, smycken och delikatesser. Restaurangernas uteserveringar är fulla. Bakom oss skymtar vi vulkantoppen.

Det var med den som allt började. Vulkanen var den viktigaste anledningen till att folk kom och bosatte sig på ön Lipari för mer än 5 000 år sedan. De trotsade vind och vågor av en viktig orsak: lavan.

Lava som hastigt stelnar bildar obsidian, en svart bergart, som man bland annat kan tillverka verktyg av. Senare blev även den porösa pimpstenen en viktig handelsvara. Den kommer också från stelnad lava, och bryts fortfarande norr om Lipari stad.

PIMPSTEN ÄR LIKA MED PENGAR. Men dessa fick man inte ha ifred. Det var rikedomarna från pimpstenen som lockade hit sjörövare och kapare, bland andra den ökände och fruktade Barbarossa, kapten Rödskägg. Han dundrade in och anföll staden i mitten av 1500-talet.

Efter det byggde stadsborna en kraftig mur kring stadskärnan uppe på berget. Häruppe visar lager av historia vilka som bebott ön. Skyltarna är på italienska, så de hjälper inte mig. Men här finns en vacker katedral, blommande träd och en underbar utsikt över det stora blå.

Vi går vilse i de smala gränderna på vägen ned från den gamla stadskärnan. Det kan verka omöjligt, området är inte stort. Ändå trasslar vi in oss bland gränder och prång, bland flagnande dörrar och snirkliga stålbalkonger, bougainvillea och öppna fönster ur vilka det strömmar italienska radiohits.

DAGEN DÅ VI RESER till Stromboli är vattnet vänligt och förväntningarna högre än vågorna. Jag har hört om Strombolis eldsprutande krater, om det dundrande ljud som ekar mellan klipporna när röda gnistorna kastas upp mot den svarta himlen. Minst var 20:e minut skulle man kunna se vulkanens aktivitet.

Men inte nu längre, visar det sig. I april 2007 hade Strombolis vulkan ett stort utbrott, och hon har inte varit sig lik sedan dess. Nu pyser hon bara en tjock grå rök som konkurrerar med molnen om att dölja solen. När båten puttrar runt Stromboli ser vi bara röken och den tjocka svarta lavaväggen. Ändå vill vi titta närmare på vulkanen. Man får visserligen inte vandra upp på vulkanen, men kanske skulle man kunna se lite lava på närmare håll?

Tyvärr hittar vi inte ens någon som vill köra oss dit.

– Där finns inget att se. Niente, förklarar en taxichaufför.

– Varför ska ni dit? Vulkanen är död, säger en annan.

Och att det är många som önskar att den återigen ska börja gnistra och spruta, det förstår jag snabbt.

– Jag ber till gud varje dag att det ska ske, säger Massimiliano Cincotta.

EN AKTIV VULKAN ger fler turister och därmed bättre inkomster för honom och hans familj. Som en av öns 600 bofasta driver han en bar, en restaurang och en pizzeria. Massimiliano själv beskrivs som “killen med håret”, av en av servitörerna. “Gå och snacka med killen med håret, hans släkt har bott här i evigheter”.

Evigheter visar sig vara sedan 1656, och Massimiliano Cincottas morfar var kapten för ett av öns två stora skepp. Det gigantiska rodret till detta skepp sitter uppsatt på väggen till hans restaurang. En modell av det tronar uppe på en hylla.

Massimiliano själv sitter i kassan och hanterar eurosedlar samtidigt som vi pratar. På väggen ovanför honom sitter ett porträtt på Ingrid Bergman. Hans bar är döpt till Ingrid efter henne, och när jag berättar att vi är från Sverige ler han igenkännande.

– Det var Ingrid som gjorde ön berömd! säger han.

ÄVEN DEN SOM INTE har besökt Lipariska öarna har ofta hört talas om Stromboli, och det är Ingrid Bergmans förtjänst. När hon var 33 år skrev hon ett brev till den berömde regissören Roberto Rossellini:

“Kära herr Rossellini, Jag såg dina filmer Open City och Paisan, och tyckte mycket om dem. Om du behöver en svensk skådespelerska som talar engelska mycket bra, som inte har glömt sin tyska, som kan göra sig förstådd på frans-ka, och på italienska bara kan säga ‘ti amo’, då är jag beredd att komma och göra en film med dig.”

Hon snodde därmed åt sig huvudrollen i hans kommande film framför ögonen på den berömda italienska skådespelerskan Anna Magnani, som var Rossellinis älskarinna.

Anna Magnani blev rasande.

Men mellan Ingrid Bergman och Roberto Rossellini hettade det till. Båda var redan gifta på varsitt håll och deras kärleksaffär blev en medieskandal. Det blev inte bättre av att Ingrid Bergman blev med barn.

Filmen hette – just det – Stromboli. Ingrid Bergman spelade Karen, en ung litauiska, som gifte sig med Antonio, en av öns invånare. Hon hade dock svårt att vänja sig vid det hårda livet på ön och detta är kärnan i filmens handling.

DE FLESTA SOM BOR PÅ STROMBOLI lever numera av turisterna, bara ett 20-tal är fiskare. Många öbor jobbar sex till åtta månader per år på ett hotell, en bar eller en restaurang – eller kör taxi. På vintrarna är de lediga eller vaktar husen åt välbärgade italienare från fastlandet. Men Massimiliano Cincottas restaurang är såpass populär att han kan ha öppet även höst och vår.

Hans mamma driver ett hotell, hans syster en restaurang.

– Min familj äger halva ön! säger han skämtsamt.

Öborna gillar sin vulkan. Den är vän snarare än fiende.

– En gång för 20, 30 år sedan var det en man som omkom, berättar Massimiliano. Han skulle ta ett foto ned i kratern och böjde sig fram just när vulkanen slängde upp en tunga av eld. Annars känner jag inte till några dödsolyckor.

Jag har hört talas om att en tysk turist som övernattat på berget ska ha fått hela sovsäcken sönderfrätt av glödande aska, och brännskador av andra graden.

Massimiliano nickar.

– Visst, man ska vara försiktig, men vulkanen är vän med oss.

På vägen tillbaka ser vi den höga siluetten av Stromboli i ett rödaktigt sken. Solen doppar först sin ena tå, och bestämmer sig för att ta ett ordentligt dopp medan kamerorna smattrar och fångar hennes ritual. Vi ligger på rygg medan stjärnorna tänds en i taget.

EFTER ATT ANNA MAGNANI blivit snuvad på rollen av Ingrid Bergman gjorde hon huvudrollen i en annan film – också den döpt efter en liparisk ö, nämligen Vulcano. Det sägs att Magnani ville hämnas på Rossellini genom att göra en film med likartad handling som i Stromboli. Hämnd eller ej – det funkade inte så bra. Filmen blev ingen succé.

På Vulcano finns följaktligen ingen Anna Magnani-turism. Det är istället svavelosande klippor och lera som är attraktionen. Plus kratern förstås.

Direkt när vi kliver av båten känner vi stanken. Vår promenad går längs med gula klippor som släpper ifrån sig svavelgaser. Och direkt bakom krönet ligger den omtalade pölen, full av folk som är insmorda i grå lera från topp till tå. Ett dopp här ska vara bra mot det mesta: andningsbesvär, hudproblem, reumatism, fibromyalgi, muskelbesvär. Å andra sidan ska man inte vara i mer än 15 minuter på grund av radioaktivitet.

Det luktar vedervärdigt och jag ser inte botten. Men eftersom pölen är full av människor så tar jag också några trevande steg. Och lervällingen är len och mjuk som en kattunge, så länge man inte trampar på något av hålen där gasen tränger upp ur underjorden, då får man det hett om foten.

Efteråt luktar hela jag som ett kemiskt experiment och bikinin är grådaskig och stel av lera, men avslappnad är jag.

Efter att ha stärkt oss med lite lunch, och på det ett glas malvasia – ett honingsgult efterrättsvin som tillverkas på öarna – känner vi oss mogna för vulkanen Gran Cratere.

Stigen upp är svart, sandig och grusig. Vi passerar en skylt med en döskalle på – tydligare kan man inte vara. Även här uppe släpper berget ifrån sig gaser. Och dessa ska man inte andas in. Vi fattar vinken.

Svetten klistrar fast tröjan mot ryggen, jag får sand i skorna, ryggsäcken känns tung, solen är obarmhärtig. Men snart kommer belöningen: en vidunderlig utsikt över öarna. Mjukt hav, klar himmel och härligt gröna sluttningar.

Svettiga, lyckliga och med skorna fulla av små vassa stenar vandrar vi nedåt, åter mot hamnen.

Fotnot: Aktiviteten hos Strombolis vulkan återkom i början av år 2008.

---

Text: Barbro Janson • 2008-06-26
Italien • Restips • Sicilien