Upptäck tropiska Dominica – det vilda Karibien

De mörkgröna, yppiga bergstopparna tornar upp sig ur havet. Nedanför breder svarta sandstränder med vildvuxna palmer ut sig. Färjan klyver havsytan, och i ryggen har vi öarna Guadeloupe, Les Saintes och Marie Galant. Jag lutar mig mot relingen, slås av hur vacker hon är. Dominica är känd som Karibiens naturskönaste ö. Ändå valde Colombus att passera då han seglade genom övärlden på 1400-talet. Vulkanön var för svår­åtkomlig.

Första gången jag besökte Dominica var för snart tio år sedan. Det var innan den tropiska stormen Erika slog mot ön 2015, följd av orkanen Maria 2017 och innan pandemin lamslog världen.

En man intill mig fipplar med ett cigarettpaket, drar fram en tändare och bolmar så röken yr över däck. Jemmal Espirit kommer ursprungligen från Dominica men bor sedan elva år tillbaka i Schweiz. Nu är han på väg hem för att träffa familj och vänner och är lika nervös som jag över att ön ska ha förändrats. På min andra sida står en fransk kvinna och avundas oss. Själv ska hon vidare till Martinique för att sedan segla över Atlanten hem till Frankrike igen. Hon suckar.

– Den där ön för oss tillbaka i tiden. Dominica är verkligen som Karibien var förr.

Läs också: Guide: Karibiens tropiska ö Dominica

Naturen är Dominicas verkliga dragplåster. Här finns 365 floder och vattenfall, den högsta densiteten av aktiva vulkaner i hela världen och Karibiens längsta vandringsled som slingrar sig genom öns inre från norr till söder. Den kokande sjön i den världsarvsklassade nationalparken Morne Trois Pitons för tankarna till en annan planet och i havet lever valar året om. Dessutom sägs ön vara en av världens blå zoner, det vill säga en plats där människor i genomsnitt lever längre än i andra delar av världen.

Grusvägen leder oss genom den frodiga regnskogen, över en bro och vidare upp på bergsmassivet. Lite längre fram får jag syn på en äldre man som stadigt bär en stor plastsäck på huvudet. Trots den branta backen ser det oförskämt lätt ut.

– Du ser, det är därför man lever så länge här. Bergen ger oss motion, vattnet är friskt och klart och maten obesprutad, säger Daniel Nunez och vinkar glatt åt mannen.

Jag befinner mig på Dominicas nordöstra kust i utkanten av Kalinagoterritoriet där svenske Daniel driver ekoresorten Hibiscus Valley Inn tillsammans med sin familj.

Han berättar hur han kom till Dominica från ett grådaskigt Göteborg i början av 90-talet tillsammans med sin mamma Norun. Den vilda ön med bananplantager och frodig regnskog skilde sig från andra karibiska öar som redan då hade exploaterats. Länge trodde man att Dominica så småningom skulle följa de andra öarnas utveckling. Men än idag har det inte hänt.

– Det finns starka krafter här som inte vill att Dominica ska bli som exempelvis Barbados. Vi vill ha turism, men vi vill se till att det är rätt typ av turism, säger Daniel och svänger av intill vägkanten högt upp på bergskammen där ett litet limegrönt trähus skymtar mellan buskagen.

Kalinagoterritoriet är det enda enda i sitt slag i hela världen. Kalinagofolket eller karibindianerna, som de också kallas, sägs ha kommit från Sydamerika redan 3 000 år f.Kr. Men när européernas kolonialisering tog fart flydde de flesta tillbaka till Sydamerika. Dominicas östra kust blev en tillflykt för dem som valde att stanna och kämpa för sitt liv och land, och idag fungerar det stora området som en egen stat.

En vackert rynkig man vid namn Joseph gläntar på den knarrande trädörren. Han skiner upp när han ser oss. Lika snabbt drar han fram en säck med nyplockade gula och röda kakaofrukter och frågar om vi vill smaka. En machete åker fram och smidigt knäcks kakaofrukten upp. De vita, slemmigt omhöljda bönorna är söta och saftiga. Joseph vinkar in mig bland träden, visar stolt upp sin mark där han odlar det mesta man kan hitta på ett välsorterat apotek. Han fingrar på en grönbladig växt med kraftiga blad.

– Det här är paracetamol! Och av den där växten gör vi te, det hjälper mot corona. Har du magont ska du äta den där, säger han och plockar den ena efter den andra örten och låter mig dofta. Lite marijuana finns också.

– För att jag ska kunna koppla av, skrattar han.

Dominicas östkust är vild och otämjd. Dessutom inte lika tätbefolkad som västkusten, vilket gör den till ett äventyrsmecka. Tillsammans med Daniels familj och lokalbon Ohmary Burton lär jag mig mer om Kalinagofolket som kämpar för att bevara traditioner och kulturarv. Vi kör offroad ner till stranden Batibou Beach, som för tankarna till filmen Pirates of the Caribbean, vandrar till isolerade vattenfall och lär känna varandra och andra gäster under gemensamma middagar på kvällarna.

Regnet smattrar mot träden och mörkret ligger ännu tätt då jag en morgon hittar Ohmary i full färd med att breda mackor i köket. Han sträcker mig en kopp kaffe. En kvart senare har vi packat matsäck, vandringskläder och regnställ och gett oss av. Vind­rutetorkarna pendlar frenetiskt och gyttjan stänker vid vägkanten då vi kör söderut. En peppig Rihannalåt i högtalarna avbryts av en gäll telefonsignal.

– Regnar det fortfarande lika mycket på er sida av ön? Hör jag Daniel fråga.

– Mm, svarar Ohmary.

– Ni vet väl att om floderna blir för höga kommer ni inte att kunna korsa dem?

Ohmary gör en snabb bedömning. Vi kör vidare.

Vad som i början är tät regnskog på förhållandevis platt mark byter efter första floden karaktär och leder oss upp längs en bergskam. Fukten tränger på och de snåriga rötterna på marken lägger krokben om man inte är uppmärksam nog. På vardera sida stupar bergen ner i dalar och trädtopparna blir allt mindre ju högre vi stiger. Heldagshajken till nationalparken Morne Trois Pitons är Dominicas mest populära vandring och tar oss till världens näst största kokande sjö.

Min dunkande puls sjunger ikapp med fåglarna som vaknat till liv. Upp, upp upp, är det enda jag tänker, och jag hoppar till när tre vandrare dyker upp som från ingenstans. Guiden nickar mot bergstopparna.

– It’s getting rough up there!

De andra två vandrarna ler matt mot mig och fortsätter sin färd nedåt. Mina ben darrar men trampar envist vidare mot toppen där den mjölkvita dimman går i vågor, alldeles tillräckligt för att ge glimtar av dalen nedanför oss.

Bergen skiftar sig som i lager, och Valley of Desolation är som en Jurassic Park-värld som kittlar äventyrsnerven i mig. Vi hoppar mellan de äggdoftande källorna som pyser ur berggrunden i dalen, sicksackar över floder och smetar in våra ansikten med den näringsrika gyttjan från berggrunden. Redan på avstånd hör jag det bubblande ljudet av sjön, och när vi lite senare drar av de genomvåta kläderna och sjunker ner i en av de varma källorna gläds jag åt det faktum att ön är precis som jag minns den. Oputsad, välkomnande och fullspäckad med naturupplevelser lika storslagna som den peruanska Inkaleden. Men utan folk.

Jag sluter ögonen. Regnskogens läten och sjöns porlande är som en terapeutisk sång.    

I den färggranna huvudstaden Roseau laddas det för helg. I marknadsstånden säljs färska grönsaker, och doften av grillad fisk, salt hav och sötsliskig rök virvlar runt i luften i takt med att den lokala Boyon-musiken sätter pulsen. De slitna 1700-talshusen i svagt rosa, grönt och gult hintar om den franska epoken, och i hamnen anlägger en färja. Tystnaden från bergen är som bortblåst.

När orkanen Maria lamslog större delen av ön 2017 gick premiärministern Roosevelt Skerrit ut med att Dominica skulle bli det första klimatmotståndskraftiga landet i världen. Att Dominica påverkas av klimatförändringar råder inga tvivel om. Roseau låg i spillror, floder förstörde vägar och broar och avskärmade byar och elektriciteten var för många borta till så sent som förra året. Sedan dess har naturen återhämtat sig och många initiativ har tagits – bland annat stora satsningar på ekoturism, grön energi i form av geotermi, vatten och vind och satsningar på lokalt ekologiskt jordbruk, för en bättre livskvalitet på ön.

– På Dominica lever vi av naturen! Vi delar det lilla vi har och plötsligt blir det en fest ute på gatan. I Amsterdam ska man alltid boka upp att umgås och maten är aldrig helt obesprutad.

Lilly Andrews lutar sig tillbaka på altanen vid sidan av vägkanten. Han bodde i Nederländerna en längre period men valde att flytta hem till Dominica igen – ett beslut han tycks uppenbart nöjd med.

– Här kan jag vara spontan, knacka på hos en granne när jag vill och gå naken i min egen trädgård. Solen och regnet styr. Det är ett annat liv.

Efter en knapp vecka på ön har min svenska effektivitet lugnats. Här finns en obryddhet kring att saker och ting löser sig. Att komma tillbaka till Dominica är som att återse en gammal vän. Jag blickar ut över den svarta sandstranden som glittrar i morgonsolen. Högt uppe på klippkanten vilar ett dussin mahogny-villor inbäddade i regnskogen. Boutiquehotellet Secret Bay känns genuint, trots sin exklusiva inramning. Kanske är det vetskapen att hållbarhet är en grundbult i allt från arkitektur, inredning och mat till lokala partners. Mina tankar avbryts av kapten Don Mitchell som trycker gasen i botten på båten, får havsytan att stänka och stranden bli allt mindre bakom oss. Hans lockiga hår yr i vinden och han sneglar flinande på mig.

– Vet du att valspya är bland det dyraste man kan köpa?

– Haha, va?

– Det är sant!

Syskonen Don och Donna Mitchell kan det mesta om Dominicas undervattensvärld och dykningen här vid ön är fenomenal. Många kommer för att dyka med kaskelotvalar – men endast tolv certifikat utfärdas varje år – ett initiativ för att skydda och bevara den familj som lever här året om.

Donna är inte bara dyk- och snorkelindstruktör, utan också korallrestaurerare. Medan vi plockar fram simfötter, cyklop och snorklar berättar hon att den som vill kan adoptera en korall, det vill säga vara med och plantera den och sedan följa dess uteckling via bilder. Vi hoppar ner i vattnet och in i en värld av färgglada fiskar och detaljrika koraller. Tystnaden för mig tillbaka till vandringen i regnskogen, och även här är vi helt ensamma. Så plötsligt gör Donna en signal mot ytan. När vi möts ser jag ett leende.

– Lyssna! Vi kan höra dem. Valarna!

Först ingenting, sen ingenting. Men så plötsligt uppenbarar sig en svag ton under ytan. En lågfrekvent sång som färdats kilometervis under ytan.

Guide: Karibiens tropiska ö Dominica

Karibien för nybörjaren – 12 saker du inte får missa!

Öluffa i Karibien – stor guide med allt du behöver veta

---

Text: Karin Wimark • 2023-08-19
Dominica • Restips • Aktiv semester • Reportage