• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Highway 1. Med bil från Los Angeles till San Francisco

    Highway 1 längs Kaliforniens kust. En av de klassiska amerikanska bilrutterna. Vi tog bilen från LA till San Francisco. Suffletten nerfälld, Stilla havet till vänster och solsken i blick.

    Highway 1. Med bil från Los Angeles till San Francisco

    Vi letar oss ut ur Los Angeles trögflytande morgontrafik och följer skyltarna mot Pacific Coast Highway. I Malibu klättrar lyxiga villor upp längs de branta sluttningarna. Till vänster sträcker det glittrande havet ut sig, så långt ögat kan nå. Skönt att vara på väg!

    Bilen är en silvermetallic Chrysler Sebring. En typisk hy­r­bil, med den skillnaden att taket går att fälla ner. Normalt sett är jag inte en person som bryr mig mycket om bilar, men är det någon gång man ska testa åka cabriolet så är det väl på en roadtrip i Kalifornien. Hellre plussa på några kronor på fordonet och ta igen det på boendet. Körupp­levelsen är ju trots allt halva grejen på en sådan här resa.

    Känslan när vi låter taket droppa och frisk havsluft susar genom håret är helt klart värd den lilla extrakostnaden. Doft av tång, fågelkvitter och ljudet av vågor som piskar mot kustens klippor.

    Bild 777115
    Morgonpigga surfare i Morro Bay.

    Att bila i USA kan ibland vara roligare i teorin än i praktiken, om man inte har en pervers längtan efter oändliga motorvägar, kantade av anonyma motell och deprimerande kedjerestauranger. Highway 1 däremot, lever upp till förväntningarna.

    Att färdas här är en resa tillbaks till massbilismens barndom. Större delen av sträckan är fortfarande bara enfilig landsväg och det är lätt att stanna till och göra snabba stopp om något Kodak Moment skulle uppenbara sig runt kröken. Vilket det gör i stort sett hela tiden. Omgivningarna är oväntat obesudlade av Ronald McDonald och hans gelikar. Däremot är man alltid nära havet och den vilda naturen – och det blir bara vackrare ju längre upp längs kusten man kommer.

    Morro Bay blir vårt första stopp för natten. Utanför det gräddvita motellet står träd täckta av fågelspillning där hägrar, kalkongamar och skarvar flyger omkring under skrän och näbbklapper. Området kring Morrobukten är naturskyddsområde och i det stilla vattnet framför hotellet frustar en säl förnöjt bredvid en ruffig segelbåt. Det är som att bo i en djurpark, fast bättre. På riktigt.

    Utanför ett av rummen på bottenplan står en stor trut och mumsar på resterna från en rumsservicebricka som någon tanklös gäst ställt ut.

    Tar en promenad genom Morro Bays tomma gator. Förbi söta stugor med marint tema och citronträd i trädgården. Trots att det är mitt i sommaren är det rått och kallt. Los Angeles palmer känns långt borta och stillheten är både bedövande och rogivande.

    Bukten som gett staden sitt namn är dimtäckt och spöklik. Toppen av den jättelika klippformationen Morro Rock är dold bakom dimma. Även Morro Rock är ett naturskyddat område och av tradition en helig plats för lokala indianstammar, vars ättlingar är de enda som har tillstånd att klättra på klippan.
    Vid en brygga lastar två kamouflageklädda män ur fiske­utrustning ur en Land Rover. En man i stort skägg och mjukisbyxor hoppar iland ur en gummibåt med en lurvig hund i släptåg.

    – Visst är det ett vackert ställe? Särskilt när solen lyser är det paradiset, säger mannen med skägget när jag står och spanar ut över bukten.

    – Är ni på väg norrut? Åh, ni har mycket vackert framför er. Förr brukade jag köra upp och ner längs Highway 1 med min motorcykel. Men nuförtiden är det för mycket trafik, speciellt om sommaren. Man kan inte köra gasen i botten längre. Vägen mellan San Francisco ner till LA var Kaliforniens största inofficiella racertävling förr i tiden, säger han och skrattar medan hunden skäller otåligt i bakgrunden.


    Bild 777116
    Fishermans Wharf i Monterey.


    Morgonen därpå stannar vi i San Simeon för att kolla in den stora elefantsälskolonin. Sälarna ser ut som stora, bruna sandsäckar, utslängda på stranden. De kastar sand på sig med fenorna och rör sig ibland som tunga dallrande geléklumpar. Men mest ligger de still.

    – Oh my god, säger tanten bredvid mig.

    Det fina vädret verkar hålla i sig så vi låter suffletten rulla ner. Det blåser rejält kring öronen. Efterhand börjar vägen smalna av och stiger upp genom Big Surs karga bergsmassiv. Trycket ökar mot trumhinnorna. Ena sekunden är vi under molnen, den andra ovan.

    Vägrenen kantas av gula och roströda lapptäcken av blommor och det doftar starkt av timjan. Långt där nere ser man tomma och otillgängliga strandremsor. Ute i vattnet yr skummet kring stora klippformationer.

    Naturen kring Big Sur är karg och öde och påminner ibland mer om Irland eller Norge än Kalifornien. Byggandet av den magnifika Brixby Bridge i början av 1930-talet gjorde det möjligt att ta sig till Big Sur med bil. Innan dess var det en av delstatens mest isolerade platser.

    Än idag är det avfolkat. Här och var ser man ändå enstaka brevlådor och privata grindar – tecken på att någon trots allt är lyckligt lottad att bo här. Big Surs invånare har rykte om sig att vara lite speciella och enstöriga. En del är ättlingar till de första nybyggarna, andra konstnärer och fritänkare som hittade hit under sextiotalet eller senare. Idag har markpriserna stigit radikalt längs hela Kaliforniens kust, vilket slängt in några miljonärer och kändisar i mixen.

    Vi möter husbilar och enstaka cyklister som kämpar uppför backarna. Lyxiga sportbilar som bränner förbi i snabb hastighet. Landskapet känns väldigt välbekant, kanske för att en god del av all världens bilreklam filmas längs denna bildsköna sträcka. Eller för att man hört och läst så många skildringar från området, som Beach Boys country­klingande "California Saga Big Sur" från 1973. "Cashmere hills filled with evergreens / Flowin' from the clouds down to meet the sea / With the granite cliff."

    Bild 777117
    Strandpromenaden i Santa Cruz är känd för sitt retro-tivoli.


    Big Sur har alltid varit konstnärernas plats.
    I mitten av förra seklet blev området populärt bland intellektuella som ville fly civilisationens bojor, lockade av den vilda naturen strax söder om beatnikcentralen San Francisco.

    Författaren Henry Miller var en centralfigur i Big Sur-gänget. Och många kollegor, som beatnikfadern Jack Kerouac, bodde här under långa perioder. Millers hus, som numera är öppet för allmänheten, passerar vi ögonblicket innan vi stannar på restaurangen Nepenthe. Också det ett ställe med en kulturell koppling.

    Fastigheten köptes av regissören Orson Welles och hans fru Rita Hayworth, när stjärnorna var på rundresa i om­­rådet. De hann dock aldrig sova här en enda natt innan de skilde sig. Men restaurangägarna fick i alla fall en bra historia att bygga sin verksamhet på.

    På Nepenthe stannar man lika mycket för vyerna som för maten. Min kyckling med tranbärssås är god, men med hela det glittrande havet och Big Surs mjuka gröna kullar framför mig skulle det lika gärna vara kunna vara pölsa på tallriken. Jag skulle njuta helhjärtat ändå.

    Bild 777118
    Hjälpsam hotellägarinna i Santa Cruz.


    Detta är den del av Kalifornien som jag gillar bäst. Tropiska palmer i all ära men det vilda Kalifornien som man möter i Big Sur är något alldeles speciellt.
    För att riktigt komma nära och uppleva naturen måste man stanna bilen och utforska något av de många naturreservat som finns längs vägen.

    Vid Point Lobos svänger vi av, betalar tio dollar till en parkvakt och ställer bilen nere vid vattnet. Vandrar under lummiga cypressträd på Cypress Grove, en av parkens alla välmarkerade stigar.
    Sedan slappar vi på en klapperstensstrand och tittar på slöa sjölejon på en klippa längre ut. Havet gnistrar av livskraft.

    När det är dags att hitta ett härbärge över natten står valet mellan miljonärsbyn Carmel-by-the-Sea – mest känd för att Clint Eastwood varit borgmästare här – och närliggande turiststaden Monterey. Vi väljer budgetlinjen och satsar på ett klassiskt hästskoformat enplansmotell utanför Monterey där man parkerar utanför dörren.

    Motellets slogan är "back to basics", och en skylt skryter om att det finns färg-tv! Förväntningarna är lågt ställda när vi öppnar den lövtunna dörren till vårt rum, men det visar sig vara helt okej.
    Enligt den indiska portieren så ligger motellet bara några minuter från Montereys Downtown. I vår enfald så tar vi för givet att hon menar några minuters promenad, men vi får återigen påminna oss om att i USA mäts alla avstånd i hur lång tid det tar att köra bil. Ingen med vett i skallen ger sig ut på en promenad i onödan.

    I Montereys Downtown vandrar vi längs den långa piren i Fisherman's Wharf, där de surt doftande hamnsälarnas bröl ekar mellan båthusen.
    Idag har fiskstanken och horhusen försvunnit från Cannery Row, det gamla sardinpackardistriktet, mustigt skildrat av nobelpristagaren John Steinbeck i romanen Det stora kalaset från 1945.
    De gamla konservfabrikerna har förvandlats till souvenir­affärer, 3d-bio och mikrobryggerier. Här, liksom längs hela Kaliforniens kust, har fiske som inkomstkälla spelat ut sin roll. Nu försöker man fånga turister istället för sardiner.

    Dagen därpå bestämmer vi oss för att kolla in det gigantiska akvariet i Monterey, ett av USA:s största och bästa. Där inne fastnar vi flera timmar. Vaggas in i ett lugn av atmo-sfärisk new age-musik och meditativa rörelser från maneter, hotfulla hajar och glittrande, psykedeliska jättestim av ansjovis.

    Bild 777119
    Big Sur. En av de absoluta höjdpunkterna längs Highway 1.


    Next Stop Santa Cruz. En liten universitetsstad strax norr om Monterey. Vandrar omkring bland bokantikvariat och trubadurer längs Pacific Avenue, en lång gågata där knattret av skateboardhjul mot gatsten är ständigt närvarande.

    Universitetet i Santa Cruz har liksom många andra lärosäten i Kalifornien en liberal framtoning, som smittar av sig på staden. Det radikala arvet från sextiotalet är ännu inte helt borttvättat. I Santa Cruz är feministiska dekaler på bilarna vanligare än klistermärken som uppmanar folk att stödja de amerikanska trupperna. Affischer längs gågatan uppmanar folk att "dumpa bensinpumpen" och istället utnyttja lokaltrafiken.

    – Det är en fiskarstad, säger Mustafa som vi träffar när vi äter hash browns och bacon på Harbor Café.

    – Städerna kring kusten har alltid varit mer liberala än de mer konservativa bondesamhällena i inlandet. Här röstar de flesta demokratiskt. Så har det varit i alla tider, säger han.

    Han är åttiotre år och har bott i Santa Cruz i större delen av sitt liv. Men han är född i Turkiet och pratar fortfarande med kraftig brytning. Två gånger har han varit i krig, under andra världskriget slogs han på Turkiets sida. För ett par år sedan fick han en stroke men nu mår han bättre.
    På frågan hur han själv står politiskt svarar han illmarigt.

    – Jag är ingen bonde, jag är fiskare!

    Bild 777120


    Om jag hade en stereotyp bild av kalifornier så är det den jag möter i Santa Cruz. Solbrända, avslappnade liberaler med en surfbräda under armen och en miljöbil på uppfarten. 

    Ju mer man vistas här får man däremot klart för sig att det finns flera Kalifornien. På samma sätt som naturen skiljer sig mellan södra Kaliforniens palmklädda stränder, den svala, karga nordliga kusten och inlandets jordbrukssamhällen och berg, så är också kulturerna olika. Många talar sig till och med varma, på hälften skämt, hälften allvar, för att separera de olika delarna, vars invånare tycks ha så lite gemensamt. Norr från söder. Inland från kust.

    Norr om Santa Cruz stannar vi vid en ekologisk jordgubbsfarm kantad av murkna trästängsel. Vinden blåser genom det torra gräset. På väggen läser jag att det var den första ekologiska jordgubbsfarmen i Kalifornien. Betalar för bären gör man själv genom att ta växel ur en hög med pengar på bordet. Enligt ägaren så är det billigare än att ha en anställd i kassan.

    – Det är i stort sett aldrig någon som snor något, tror jag, säger han och skrattar. Jag plockar åt mig av endollarssedlar och låter de saftiga knallröda gubbarna smälta i munnen.

    På eftermiddagen når vi Pigeon Point, en skamfilad, vindpinad fyr på en klippig udde utanför Pescadero. De gamla fyrvaktarbostäderna har byggts om till vandrarhem, ett udda budgetboende alldeles vid det vilda havet.

    "You are now entering a hate free zone" står det ovanför disken i lobbyn, där en tunn brunbränd ex-hippie tar emot betalningen. Han pratar exakt som den mesige läraren i tv-serien South Park, tänker jag.

    Tar en promenad längs en stig som löper längs kusten och sätter mig ner i gräset och lyssnar till havets brus. Kvällen spenderas inne på det oglamorösa men småmysiga vandrarhemmet, med familjer som spelar fia i allrummet och cyklister som kokar nudlar i köket.

    – Thank you, I'm glad you had a good time, säger den snälle exhippien morgonen efter när vi checkar ut.

    Sonen står bredvid och väntar otåligt på att få skjuts till stranden för att surfa. De hoppar in i en rostig Volvo och kör iväg.
    Det gör vi också. Kör iväg alltså. Rullar ner taket en sista gång och låter gps-kvinnan, med sin artiga brittiska accent, guida oss den sista biten in mot San Francisco. Ser hur antalet filer växer ju närmare vi når vår resas slutmål.

    "In 500 metres, turn right, then, arrive at destination."


    Bild 777121
    Ekologiska jordgubbar och annan frukt säljs överallt längs vägen.

    Guide till Highway 1

    Fakta om Highway 1

    Highway 1, eller Pacific Coast Highway, kallas vägsträckan som går längs Kaliforniens kust från San Diego nära mexikans­ka gränsen till Leggett norr om San Francisco.
    Vi körde från Los Angeles till San Francisco, en sträcka som man i teorin kan köra på en dag. Men för att hinna uppleva allt som finns längs vägen rekommenderas minst två övernattningar. Optimal tid är en vecka.


    Resa runt

    Hyrbil. Det lättaste sättet att se Highway 1. Hyr via amerikans­ka firmor som Alamo, Hertz, Avis eller Budget, eller boka via sajter som holidayautos.se, holidaycars.com, autoeurope.se och autoescape.se. Dessa sajter hittar de billigaste alternativen bland samtliga uthyrare.
    Att boka via nätet innan resan blir ofta klart billigare än att hyra på plats, och det lönar sig även att hämta ut bilen på flygplatsen istället för inne i städerna.
    Priserna ligger från strax under 2 000 kr/vecka. För cab­riolet får man räkna med att lägga på cirka 1 000 kr per vecka. Gps är också bra att ha, detta kan dock ej förbokas utan måste beställas på plats. Kostar cirka 12 dollar extra per dag.
    Husbil. Ganska dyrt, men å andra sidan är boendet billigt. Happy Travel Campers (camperusa.com) har bilar från 300 dollar per dag.
    Motorcykel. Eagle Rider (eaglerider.com) har uthyrningsställen i både LA och San Francisco. Från 120 dollar per dag. Man kan även boka både bil och motorcykel genom Swanson's (http://www.swansons.se) som även har färdiga paket med såväl guide som förbokade övernattningar.
    Cykel. Inte lika vanligt som bil, men vi mötte många nöjda cyklister längs vägen. Var aktsam för trafik och beredd på långa uppförsbackar.

    Bild 777122
    Morro Rock dold bakom dimma.


    Bo

    Inn at Morro Bay (innatmorrobay.com). Ett av de bästa valen i lilla Morro Bay med fin utsikt över bukten. Lugnt och tyst. Från 125 dollar.
    Vårt val: Glen Oaks (glenoaksbigsur.com). Ser ut som ett vanligt motell vid vägen i Big Sur fast med inredning och komfort som ett boutiquehotell. 225 dollar.
    Deetjens (deetjens.com). Rustikt bed & breakfast i Big Sur som funnits sedan 1930-talet. Tar bara emot bokningar per telefon, 831-667 23 77. Från 100 dollar.
    Pigeon Point Lighthouse Hostel (norcalhostels.org/pigeon). Udda budgetboende vid en fyr söder om Pescadero. 25 dollar för bädd i sovsal, 64 dollar för eget rum. Själva boendet är inget märkvärdigt men bra om man vill spara pengar och omgivningarna är fantastiska.

    Bild 777123
    Pigeon Point – havsutsikt för billig peng.


    Läsning

    California Trips (Lonely Planet). Förslag på rutter i Kalifornien på olika teman. Mer som inspiration än som guidebok.
    Joan Didion, Kalifornien (2006). Essäer där Didion dis­sekerar myten om Kalifornien.
    Jack Kerouacs Big Sur (1962). Handlar delvis om författarens tid på Big Sur.
    John Steinbecks Det stora kalaset (1945) skildrar sardinpackarkvarteren i Monterey.

    Tips!

    Frukt är godis. Kalifornien är himmelriket för färsk frukt, ofta ekologiskt odlad. Många av städerna har återkommande Farmers Market, men även längs vägen finns massor av försäljare. Stanna till och fyll bilen med välbehövliga snacks.

    Missa inte!

    Nöjesåkning. Ta en tur på den gamla berg-och-dalbanan av trä på Santa Cruz klassiska nöjesfält. Kittlande upplevelse alldeles vid havet.


    Missa gärna!

    Solvang. Visst är denna kitschiga stad med danskt tema lite kul. Men vi har inte åkt ända till Kalifornien för att äta smörrebröd och swedish limpa.


    6 naturupplevelser längs vägen

    1. Point Lobos National Park. Vindpinade cypresser, skällande sjölejon och ibland valar hittar man i denna trevliga park söder om Carmel. Vill man uppleva den karga kusten i Big Sur är detta det givna stoppet.
    2. Andrew Molera State Park. En av de mindre kända parkerna i Big Sur. Här har du god chans att få ha de fina stränderna för dig själv en liten stund.
    3. Pfeiffer Big Sur State Park. En av de största turistattraktionerna längs Big Sur. Mycket folk på sommaren.
    4. Morro Bay. Himmelriket för fågel­skådare.
    5. Akvariet i Monterey. En konstruerad naturupp­levelse, men en fantastisk sådan. Fågel, fisk och en del där emellan också. Kul för hela familjen.
    6. Elefantsälar. Norr om San Simeon finns en hel koloni med dessa bjässar.

    Bild 777124
    Magiska maneter i Montereys akvarium.