En historisk rundresa i Israel

Från Jerusalem till Döda havet via en kibbutz med dadelpalmer i en oas och en kardemummadoftande kopp kaffe i ett beduintält. Följ med på rundresa i smältdegeln Israel.

En historisk rundresa i Israel

Från guds stad till dödens hav

Läs också:
6 israeliska måsten
Tel Aviv - mellanösterns lyckliga bubbla

Jag står på hospisets tak och tittar ut över Jerusalem. I öster: Klippdomens guldkupol där profeten Muhammed tog sats och flög upp till himlen. I väster: platsen där Jesus korsfästes. I norr: en synagogas blå kupol. I syd: ett platt hustak där tungt beväpnade soldater sitter under en vajande blåvit israelisk flagga och övervakar Via Dolorosa, där de dödsdömda för 2 000 år sedan bar sina kors.
Jag sänker blicken. I gathörnet rakt under mig delar sig Via Dolorosa. Katolikerna går till vänster och protestanterna till höger. Hur kunde jag vara så naiv? Målet är detsamma, men vägen dit är falangerna självfallet oeniga om.
Jag släntrar nerför stentrapporna i Austrian Hospice som drivs av katolska nunnor och idag också är hotell. Ser en skylt. "Bar", står det. Munnen är snustorr. Men suget övergår snabbt i förvåning. Jerusalems gamla stad är ju torrlagd. Här ska man be, gråta, minnas, rabbla och för all del också köpslå, men inget annat. Hospiset, berättar min guide Yehuda, är enda undantaget från tabut.
Nunnorna vet hur man blandar en gimlet och en daiquiri.

Klagomuren, eller Västra muren som den oftast benämns, ligger i Jerusalem och är helig för både judar och muslimer.

Klagomuren, eller Västra muren som den oftast benämns, ligger i Jerusalem och är helig för både judar och muslimer.

Den militära och polisiära närvaron i Jerusalem är massiv.

Den militära och polisiära närvaron i Jerusalem är massiv.

Jerusalem var min första utomeuropeiska kärlek. Jag var 18 år och vandrade i de spiskummin- och myntabladsdoftande gränderna, fattig, ung och fri. Satt på en pall i skuggan, åt gurka, skämtade med försäljarna. Jag hade semester från fruktplockandet och var tidstypiskt utrustad: liten läderryggsäck, kortbyxor i slitstarkt blåtyg, tjocka grå ullstrumpor och svarta läderkängor. Det kunde lika gärna ha stått "Svensk kibbutzvolontär" stämplat i pannan på mig.
Jag tog en rejäl tugga på gurkan och tänkte att basaren var pusselbiten som saknades i mitt trygga skandinaviska medel­klassliv. Jerusalem är porten till österlandet och där finns min framtid, bestämde jag mig, lockad av myllret av dofter, smaker och ljud i de armeniska och arabiska basarerna.
När jag idag 30 år senare går i samma gränder återkommer lugnet. Mycket har sagts om konflikterna som under seklerna härjat staden som gräshoppssvärmar, men aldrig får man höra historien om den vardagliga samexistensen mellan de tre systerreligionerna. Det är inget komplikations- och reservationsfritt lugn. Soldaterna med skarpladdade kpistar signalerar att läget under den fridfulla ytan är spänt. Men ändå.

Judisk identitet är viktig i landet som många gör anspråk på.

Judisk identitet är viktig i landet som många gör anspråk på.

I Jerusalem är religionen alltid närvarande.

I Jerusalem är religionen alltid närvarande.

Jerusalems religionshistoriskt mest laddade promenad börjar vid en vägg, går i en mörk tunnel och slutar vid en ringlande kö. Här finns förklaringen till hela Mellanösternkonflikten.
Den gudomliga närvaron försvinner aldrig från klagomuren, anser de kippa- och hattprydda män i långa svarta rockar som står antingen lutade mot muren eller en bit ifrån och bockar eller oscillerar energiskt och rytmiskt. Flera av dem sjunger eller mumlar sorgsna textharanger, medan duvor sitter på en nisch en bit upp på muren och verkar lyssna intresserat.
Jag blir hänförd av andras hänförelse så länge den förblir en ljudkuliss: klockorna i Sacre Cœur som får jorden att bäva, de ödesmättade minaretutropen som svävar över Kairo och som här: lågmälda tacksägelser till gud på hebreiska.
– Ah, känn guds kraft, säger guiden Yehuda, som är namne med lärjungen som förrådde Jesus, ett påpekande som dock saknar all historisk relevans.
Klagomuren, eller västra muren som den också kallas, är enligt judisk tradition det som blev kvar av första och andra judiska templet som byggts upp och rivits ner av olika inkräktare. Sista templet brann ner år 70 e Kr sedan romarna belägrat Jerusalem.
Därav den sorgliga tonen i sångerna som sjungs och bönerna som bes framför muren mot tempelberget där istället Klippdomen, muslimernas tredje heligaste plats, nu ligger.

Döda havet är inte världens saltaste hav, men kvalar in i toppligan med en salthalt på drygt 33 procent, vilket är cirka nio gånger mer än vanligt havsvatten.

Döda havet är inte världens saltaste hav, men kvalar in i toppligan med en salthalt på drygt 33 procent, vilket är cirka nio gånger mer än vanligt havsvatten.

Yehuda tar mig med ner i underjorden via en mineraldoftande kall och fuktig gång längs fundamentet till templet som förstördes för 2 000 år sedan. Halvvägs i tunneln knör vi oss förbi en kvinna som gråter och klagar.
– Gud, förlåt mig, upprepar hon.
– Hon måste ha gjort något fruktansvärt, kvider Yehuda och ber mig huka för en utskjutande nisch.
– Vem har inte det, säger jag och börjar klättringen uppför en stentrappa.
Kliver ut ur mörkret och in i ljuset på Via Dolorosa och fortsätter bort till Golgata, där det inte längre finns en vindpinad kulle med kors med jämrande dödsdömda, utan Den heliga gravens kyrka och en lång kö av kristna pilgrimer som ringlar in till det allra heligaste. Originalet. Korset som Jesus dog på. Påstås det. Sant eller inte? Ifrågasätt inte en relik om du inte vill att det ska börja regna småsten.
Självfallet bjuder själva kyrkan också på en konflikt, eftersom den är säte för fyra olika grenar av kristendomen som historiskt sett inte varit sams. Därför öppnas och låses kyrkan varje dag av en oberoende person: en muslimsk vakt.

Salta dagar vid Döda havet.

Salta dagar vid Döda havet.

Yehuda kör som en biltjuv. Jag sitter i baksätet och tittar oroligt framåt. Vi rusar nerför världens längsta nedförsbacke. I bakrutan: Jerusalem, Israels huvudstad. I sidorutan: Ramallah, Palestinska myndighetens huvudstad. I vindrutan: den dallrande hettan över Döda havet framför Jordaniens röda berg. Längs motorvägen: taggtråd och Judeens torra öken. I mitt huvud snurrar en tanke: om jag inte väger mina ord rätt när jag senare ska beskriva vad jag ser blir det stenregn.
Världens längsta nedförsbacke slutar vid världens lägst belägna plats, en för omväxlings skull politiskt jämförelsevis oproblematisk plats: Döda havet, beläget 422 meter under alla andra hav, som med sin 33,7-procentiga salthalt är vad det heter: dött. Om mindre än hundra år är det icke-existerande, förvandlat till en knastertorr saltslätt.
Senast jag var här för 32 år sedan var det större. Vattenståndet sjunker med en meter om året. Spahotell som då låg vid saltstränderna ligger nu spöklikt övergivna två kilometer från Döda havet.

Ein Gedi, som sedan 1956 är en kibbutz, är en oas vid Döda havet som omnämns i Gamla testamentet.

Ein Gedi, som sedan 1956 är en kibbutz, är en oas vid Döda havet som omnämns i Gamla testamentet.

L’chaim! Skål! Guiden Yehuda varvar ner i Negevöknen.

L'chaim! Skål! Guiden Yehuda varvar ner i Negevöknen.

Så lågt man kan komma. Så dött och salt det kan bli. På denna icke-plats ligger oasen Ein Gedi, omnämnd redan i Gamla testamentet. Sedan 1956 är det en prunkande kibbutz som producerar mangor, dadlar, rosor, zucchini och gurkor. Men lönsammast är ändå hotellet mellan baubauträden inne på kibbutzområdet och spaanläggningen vid Döda havet en bit bort.
– Jag föddes på en kibbutz och kom till den här när jag var två år, berättar Nir Vanger, chefen för hotellverksamheten, där vi sitter på uteserveringen till kibbutzens bar och läppjar på varsitt glas rött Carmelvin.
Solen har gått ner, cikadorna spelar, kvällsluften är ugnshet och doftar av salt, klorofyll och nektar.
– Förr delade vi jämlikt på allt, hade samma kläder, samma frisyrer, samma skägg till och med, skrattar Nir. Det är en kul erfarenhet. Men det funkade inte i längden. Nu är alla på kibbutzen anställda på vanligt sätt och snart ska vi också sälja bostadshusen till dem som bor i dem.
Fortfarande har ändå Israel ungefär 300 kibbutzer, varav 80 är kollektivt ägda. Just nu upplever de faktiskt en renässans efter att ha varit på dekis några decennier. Stadsbor trötta på stress, köer och buller flyttar ut på landet med hopp om ro och ren luft.
– Hur är det att växa upp på en kibbutz? undrar jag medan servitrisen ställer fram en ny skål med torkade melonkärnor.
– Det var himmelriket! Vi jobbade tillsammans, badade i swimmingpoolen och klättrade i berg. Kibbutzen var paradiset på jorden, säger Nir, vars farföräldrar var judar från Polen och Rumänien som kom till Israel sedan de släppts ur koncentrationslägren vid krigsslutet.

Negevöknen, som faktiskt täcker halva Israels areal, är väl värd en utflykt.

Negevöknen, som faktiskt täcker halva Israels areal, är väl värd en utflykt.

Yoghurt, hummus, olivolja. Lunch i beduintältet.

Yoghurt, hummus, olivolja. Lunch i beduintältet.

Från Döda havet kör vi ut i Negevöknen. Yehuda parkerar bilen vid ett av öknens många beduinläger med tält, skjul och fårhjordar. Beduinen Salman Kanan kliver inte av från sin kamel, utan hoppar ut ur sin vita Toyota med bilnycklarna skramlande i ena handen och smartphonen pipande
i den andra.
Han går in under det skuggande tälttaket, ber oss sätta oss ner på mattan medan han börjar knåda en deg och rosta kaffebönor i en panna över en sprakande eld. Fåglar sjunger, ökenvinden fläktar svalt, åsnor skriker och, jo,
faktiskt, kameler gurglar och brölar.
Salman hyllar det traditionella beduinlivet samtidigt som han inser nödvändigheten av förnyelse.
– Vi dricker getmjölk. Getterna betar örter. Genom mjölken får vi naturens egen medicin. Därför blir vi aldrig sjuka.
När israeliska myndigheterna ville installera dieselgenerator för att förse beduinfamiljerna med el sa Salman nej. Inte till el, men till en miljöförstörande generator. Istället satsade han på solceller. Nu har alla beduiner i området skaffat sig solceller, inspirerade av Salman Kanan.
– Moderna människor kör för mycket bil, äter för mycket mat och dricker för mycket komjölk. Inte så konstigt att de blir sjuka, säger Salman, bjuder på det nybakade brödet med olivolja, hummus och yoghurt och häller upp sjudande kardemummadoftande kaffe i små repiga duralexglas.
Tillbaka till naturen. Jag tar Salman på orden. Samma kväll somnar jag i en sovsäck vid en lägereld i den röda öknen under en himmel så stjärnprickig att jag blir yr av mångfalden.

Salman Kanan bakar bröd till lunchen i beduinlägret.

Salman Kanan bakar bröd till lunchen i beduinlägret.

Guide till Israel

Resa runt

Buss: Landets största bussbolag, Egged, egged.co.il, har ett vittförgrenat nät av linjer över hela landet.
Hyrbil: Du rundar stora delar av landet på en dag. Trafiken är sansad, vägarna bra.
Arrangerade rundresor: T ex israeltours.se, kingtours.seshalomtours.se och temaresor.se.

Bo

I Tel Aviv finns flera nya boutiqehotell, bland annat läckra Brown Hotel (browntlv.com).
I flera israeliska städer finns tjusiga designhotell i kedjan Dan Hotels (danhotels.com). Jerusalems bästa läge har Austrian Hospice på Via Dolorosa (austrianhospice.com). Glöm inte att checka in på en kibbutz för några gästnätter – se "6 israeliska måsten" här bredvid.

Bakgrund: Israel–Palestina-konflikten

Ända sedan staten Israel grundades 1948 har om­rådet varit en krutdurk där israeler och palestinier gör anspråk på delvis samma områden.
Initiativet till Israels bildande kom från FN som föreslog att man skulle dela Palestina, som då var brittiskt protektorat, i en judisk och en arabisk del, medan Jerusalem skulle lyda under internationell kontroll.
Judarna, USA och Sovjet­unionen accepterade planen, medan arabländerna och palestinierna förkastade den.
När Israel bildades 1948 gick grannländerna därför till attack. Israel slog tillbaka och har därefter utkämpat flera krig och ockuperat flera territorier. Enligt Israel är Jersualem huvudstad, vilket inte erkänts av omvärlden som därför har sina ambassader i Tel Aviv.

Missa inte

Safed. Skön bergsby med cool atmosfär, smala gränder och utsikt över Galiléens kullar. Enligt legenden grundad av Noaks son efter syndafloden.

Missa gärna

Eilat. Trist badort vid Röda havet. Är inte värd den långa resan genom Negevöknen, om inte snorkling är målet.

Läs också:

6 israeliska måsten
Tel Aviv - mellanösterns lyckliga bubbla
Tel Aviv nytt resmål hos Ving
Guide till Eilat