• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vinresa längs Dourofloden i Portugal

    Dourodalen i norra Portugal. Morgondimman håller på att lätta sitt grepp om landskapet. På gårdarna är skörden i full gång. Druvorna har plockats, trampats, stötts och blötts på samma ålderdomliga sätt som man gjort i generationer. 

    Vinresa längs Dourofloden i Portugal

    Där vinet ännu trampas

    Läs också: Portugal - Upptäck landsbygden med bil : 24 timmar i Lissabon : Lissabons guldkorn

    Jag traskar upp och ner för kullarna som är täckta med snirklande vridna vinrankor. Eldiga nyanser av rött och gult. Mörklila och koboltblått. På gårdarna är skörden i full gång. Druvorna har plockats, trampats, stötts och blötts. Nu ska de snart i flaskor eller i tunnor för lagring.
    På Quinta Pacheca gör man som på de flesta andra vingårdarna, skördar för hand och låter traktens vinbönder stampa druvorna med fötterna. En gammal teknik som kallas lagaradas och som lärts ner och förfinats genom generationer av vinodlare.
    – En man för ett ton vin, så fjorton män och fjorton ton druvor i varje kar, visar Catarina Serpa Pimentel, vars familj var en av de första att odla vin i trakten.
    – Så trampar de i en och en halv timme, men inte på måfå utan på ett väldigt intrikat sätt, man kan säga att de följer sin inre filosofi, ler hon. Efter det går de runt planlöst i en och en halv timme, sjunger, dricker och dansar, de säger att de är lediga då så då har de fest inuti karet. De har de vackraste benen du kan tänka dig, det här var den första vinterapin.
    På Pacheca gör man bordsvin, främst rött, av de smakrika druvorna Touriga Nacional, Tinta Barroca och Tinta Roriz. Men portvinets historia och påverkan gör sig förstås alltid påmind.
    – Vi kommer liksom inte ifrån arvet efter Sandeman och de andra jättarna, men vi vill göra bordsvin, ingen dricker port här, säger Catarina bestämt och pekar upp mot figuren långt däruppe på kullen.
    Jag fortsätter upp längs den ringlande svartgröna Douro­floden. Den lugna vattenytan bryts av fartyget Douro Azul som skeppar turister upp- och nerför den världsarvslistade floden, gör strandhugg på quintor (vingårdar) och i byar längs vägen. Tidigare transporterades tunnorna med vin nerför floden på speciella båtar, Rabelobåtar, till tvilling­städerna Vila Nova de Gaia och Porto där Douro möter Atlanten. De historiska perspektiven är lika hisnande som de branta vägarna jag försöker manövrera mig upp för. Man har framställt vin i Vale do Douro i tvåtusen år. Det böljande landskapet med dess mjuka terrasser som klär dalsidorna har det tagit bönderna här i norra Portugal tusentals år att forma. För hand. Sten för sten. Nivå för nivå. Utan någon ritning eller plan.
    Dourofloden mejslade sig ner genom granit- och skifferbergen, gav förutsättningarna och bestämde spelreglerna. Resten skötte människorna. Från att ha varit små utökades odlingarna på elvahundratalet när munkar från Cisterciensorden slog sig ner i dalen, byggde kloster som Salzedas, São João de Tarouca och São Pedro das Águias och lärde bönderna göra bättre vin. Man byggde också några av de tidigaste quintorna.
    Vid slutet av medeltiden ökade befolkningen kraftigt, handeln med Europa blomstrade. Allt tack vare floden som redan då var pulsådern. 1675 är första gången beteckningen portvin finns nedtecknad på en försändelse till England.
    För traktens bönder var den ökande handeln av det förstärkta alkoholrika och söta vinet inte bara av godo. De engelska vinhandlarna pressade bönderna till att sälja druvorna allt billigare, snart var kungen tvungen att ingripa och 10 september 1756 skapades Companhia Geral da Agricultura das Vinhas do Alto Douro som mätte ut och reglerade området och skyddade dalens vinodlande bönder.

    Quinta Nova är en av de finaste ingårdarna som erbjuder övernattning. Vinprovning på terrassen är ett måste.

    Quinta Nova är en av de finaste ingårdarna som erbjuder övernattning. Vinprovning på terrassen är ett måste.

    Småodlarna blir färre och färre längs Douro­- floden. Manuel Do Santos Ferreira har en mindre produktion på norrsluttningen ner mot floden.

    Småodlarna blir färre och färre längs Douro­-
    floden. Manuel Do Santos Ferreira har en mindre produktion på norrsluttningen ner mot floden.

    Jag följer den branta vägen uppför den norra sidan av floden. I en sväng stannar jag till och kliver ur bilen. Det händer grejer inne på gården, är det okej om jag kommer in ett tag?
    – Javisst, Bom Dia!
    Antonio Martinez Leuros hälsar och vinkar som för att jag ska hänga med in i ett av husen. Därinne är druvdoften stark, Antonio tar upp en slang och sprutar vin i ett stort kar.
    – Remontage, säger han med självklarhet i rösten samtidigt som han pumpar det jäsande vinet upp över skalen som ligger på ytan.
    Skalen ger både färg och smak. Antonios fåordighet är välgörande. Jag får möjlighet att betrakta arbetet, sätter mig på en stol i hörnet och följer med. På stolen intill ligger gårdskatten och slötittar. Ur den jätte­lika behållaren tappar Antonio upp ett glas av sitt kommande rödvin och travar över till mig. Vätskan smakar stramt och sött, vinet är inte färdigt, men han låter mig förstå att det nog är ett bra år trots allt.
    Han griper tag i slangen igen och fortsätter spola vin över karet, fäster blicken mitt i karet. Jag hälsar på katten och tar farväl.
    1868 inträffade det största hotet mot vinproduktionen när en odlare tog hem vinstockar från Kalifornien. Med stockarna följde också den fruktade vinlusen som tidigare var okänd här.
    – Många bönder hade inte råd att sätta nya vinrankor när vinlusen bekämpats, så de planterade olivträd. Vi kallar dem mortorios, kyrkogårdar, säger guiden Ricardo Caetano som nästa dag visar mig runt.
    Ricardo är fenomenalt kunnig på druvorna i området, kan bokstavligen lukta sig till den bästa Touriga Nacional, Tinta Barroca, Tinta Bariz eller någon annan av de många lokala druvorna.
    – För att bygga terrasserna har man brutit skifferstenen som du ser ligger överallt kring vinrankorna. Den tar upp värmen från solen under dagarna och distribuerar den under nätterna som kan bli kalla, så att druvorna får en jämnare temperatur, fortsätter Ricardo.
    Världsarvet Douro är inte bara skyddat från stora förändringar genom att det är upptaget på Unescos lista.
    – Det är svårt att odla här överhuvudtaget som du förstår, säger Ricardo och pekar uppför den tvärt sluttande dalsidan. Det går helt enkelt inte att producera så mycket mer än man gör nu, det regionen behöver är besökare och inte minst till portvinsgårdarna.
    – De stora portvinstillverkarnas dominans är på gott och ont. De pressar bönderna som får mindre och mindre betalt, samtidigt som de möjliggör att delar av böndernas tillverkning kan gå till bordsvinproduktion, menar Ricardo. Och de förser området med turister, vilket är det viktigaste i en region som levt på vin i hundratals år.

    I den lilla byn Alem da Fonte klipper Hilda De Jesus Perreira Pinto ner klasar med druvor.

    I den lilla byn Alem da Fonte klipper Hilda De Jesus Perreira Pinto ner klasar med druvor.

    Quinta Novas första kapell byggdes redan på 1600-talet av sjömän som färdades uppför floden.

    Quinta Novas första kapell byggdes redan på 1600-talet av sjömän som färdades uppför floden.

    I byn Alem da Fonte möter vi silverhåriga kvinnor klädda i svartglänsande kläder. Vi möter en traktor som tuggar uppför serpentinvägen, längst fram står en hund och spanar som för att hålla utkik och hjälpa föraren. På en av terrasserna klipper Hilda De Jesus Perreira Pinto ner klasar med druvor och lägger i stora korgar. Hennes man fäster en läderrem över pannan och bär korgarna med huvudet när de är fulla. De har en liten gård, sju hektar, berättar Hilda.
    – Vi säljer sex hektar och sparar en hektar till hushållet. En ganska normal gård häruppe där alla gårdar är små, det är inte som i Alentejo i söder där vidderna är oändliga och utrymmet obegränsat. Här begränsar de branta backarna ner mot Dourofloden.
    Vi äter middag hemma hos Ricardos vän Estrella som bor i ett hus på sluttningen tio minuter från den lilla staden Pinhao. Till förrätt: korvar, fårostar, pata negra– skinka, oliver och bröd som vi dränker i Estrellas egen olivolja. Till huvudrätt: empadao de ahleira, ett slags shepherds pie som introducerades av engelsmännen men upptagits genom århundraden i den inhemska kokkonsten.
    – Men just den här varianten är uppfunnen av judarna, man använder en korv som inte innehåller fläsk. På det sättet kunde man lura inkvisitionen under 1500-talet när kyrkan försökte konvertera familjerna. Vissa ville förstås inte så då hittade man på den här, säger Estrella som bott kring Pinhao hela livet.
    – Regua kanske är lungorna i Douro men Pinhao är hjärtat.

    De dramatiska sluttningarna gör att arbetet är mödosamt, produktionen liten, men smaken kraftig och fyllig.

    De dramatiska sluttningarna gör att arbetet är mödosamt, produktionen liten, men smaken kraftig och fyllig.

    Antonio Martinez Leuros saknar besökscentrum, men visar gärna runt på gården i egen hög person.

    Antonio Martinez Leuros saknar besökscentrum, men visar gärna runt på gården i egen hög person.

    Nästa morgon är Dourodalen återigen insvept i dimma.
     – Vi kallar den nevoeiro, upplyser Paolo Duarte mig när vi söker oss ut på terrasserna på hans tio hektar stora vinodling som är draperad i den tjocka mjölkvita dimman.  
    – Temperaturskillnaderna är alltid dramatiska mellan natt och dag häruppe, nevoeiron möter vi nästan varje morgon, berättar han.
    Vi är högt uppe på dalsidan i byn Casal de Loivos. Ovanför oss tar mandelträden vid upp mot toppen av berget. Nedanför fötterna svävar byarna tyngdlöst i luften mellan molntussarna som sveper förbi. Douroflodens mörka ringlande form ser vi ibland genom dimslöjorna. Jag tycker mig se Douro Azul stäva uppför floden långt därnere.
    Paolo är femte generationen vinodlare, hans gård heter d'Origem. Källa. Ursprung. Härkomst. Att hans barn kommer att ta över en dag är redan inpräntat i flaskorna, etiketterna pryds av dotterns och sonens stiliserade porträtt. Jag provar Paolos Velha Geracao, som betyder gamla generationen. Den körsbärslena men samtidigt peppriga Touriga Nacional-druvan med sin rubinröda färg är lätt att känna igen. För Paolo finns den bokstavligen i blodet.
    – Vi har gjort detta så länge nu, det är det vi gör. Det är det enda vi kan.

    Poolen på Quinta Nova, första parkett för de spektakulära solnedgångarna.

    Poolen på Quinta Nova, första parkett för de spektakulära solnedgångarna.

    Guide till Dourodalen

    Resa till Dourodalen

    Flyg Stockholm–Porto med TAP Portugal, Lufthansa, Swizz eller Brussels Airlines via Lissabon, Frankfurt, Zürich eller Bryssel. T/r från 1 500 kr.

    Ta sig runt i till Dourodalen

    Ta flodbåtstur uppför Douro­floden med stopp längs vin­gårdarna. Turerna är runt en vecka långa och når platser som annars är svårtillgängliga. Passagerarna är mest amerikanska och europeiska äldre turister. Boka här: douroazul.pt.
    Eller hyr bil för att få fri­heten att stanna där du vill. Från Porto är det bara en timmes körning till Dourodalen.
    Bäst är att kombinera egen bil med privat guide någon dag. Guiderna är väldigt pålästa om vin, känner små och stora vinodlare och kan ta dig dit det är svårt att nå på egen hand, inte minst till små enkla men riktigt bra restauranger. Dessutom är de ovärderliga som översättare. Väldigt få av de små odlarna pratar engelska. Heldag med guide och chaufför kostar ca 125 euro för två personer.

    Boende i till Dourodalen

    VÅRT VAL: Quinta Nova, quintanova.com. En av de finaste vingårdarna. Bra mat, vinprovning, möjlighet att vara med på gården, vinvandringar längs flodbanken. Utsikten över Douro­floden och dalgången
    är svårslagen. Dubbelrum från 850 kr inklusive frukost.

    Quinta da Pacheca, wonder­fulland.com. En av de äldsta vingårdarna. Ligger i västra delen av Dourodalen. Dagliga rundturer, vinprovningar, re­staurang. Kommer du hit under skörden i september kan du se hur man fortfarande trampar druvorna i stora kar. Dubbelrum från 1 000 kr inklusive frukost.

    CS Vintage House Hotel,  ligger i den lilla staden Pinhao i mellersta Dourodalen. Inrymt i en vingård från 1700-talet. Pool med utsikt över floden. Mondän atmosfär och gammal, skönt nött bar.
    Dubbelrum från ca 1 750 kr.

    Casa de Gouvaes, casadegouvaes.com. Högt upp på flodsidan detta nybyggda hus. Perfekt för grupper om sex–åtta personer. Fin pool. Räkna med 500 kr/person inklusive frukost.

    Äta i till Dourodalen

    VÅRT VAL: Quintan. Nästan alla quintor som har boende erbjuder också mat och vin. Ett bra sätt att runda av dagen är att äta middagen hemma på vingården efter en provning.
    Menyerna är alltid traditionella: kött, potatis, ris och grönsaker, och ibland fisk och skaldjur. Efter­rätterna söta och mastiga. På vinlistan finns alla gårdens aktuella viner.

    Vale de Abraao, Aqua Pura, aquapurahotels.com. Flådigt hotell för den som gillar stram ny design. Restaurangerna, fram­­förallt Vale de Abraao, serverar lokala rätter och har spännande vinlista.
    DOC, ruipaula.com, ligger längs floden och är den kanske  bästa restaurangen i området. DOC har moderna tolkningar av traditionella rätter på menyn och en lång vinlista.

    Turistinformation

    Visitportugal.com och portoturismo.pt har bra information om Dourodalen.

    Missa inte!

    De minsta vingårdarna, som ofta tillverkar mycket bra röda viner. Vinodlaren visar runt bland vinstockarna och visar produktionen. Provningen sker ofta spontant. Ring före eller sväng in och fråga om det är möjligt att få göra en provning.

    Missa gärna!

    Helgerna, då Lissabon- och Portobor åker upp i Dourodalen. Vardagarna är sömnigt lugna i jäm­förelse. Kommer du hit på hösten eller våren kan du vara helt ensam på quintan mitt i veckan.

    Porto är utgångspunkten för vinresan uppför Dourodalen.

    3 vintips från Dourodalen

    1. Touriga Nacional. Anledningen till att Dourodalen under senare år blivit verkligt populär, Portugals kanske mest populära druva. Intensiv i smaken och kraftig tannin. Kan vara lite kärvt när det är ungt men utvecklas väldigt bra.

    2. Andra druvor i Dourodalen. Allt är förstås inte Touriga Nacional. Några av de bästa röda druvorna att hålla utkik efter på rundresan är Tinta Barroca, Touriga Franca, Tinta Roriz och Tinta Cao.

    3. Port. Även om man inte är någon portfantast och främst kommer hit för bordsvinet är det värt att göra ett stopp på någon av portvinsgårdarna. Vilket portvin du gillar bäst är upp till dig. Port­vinerna
    är indelade i olika klassi­ficeringar, Tawny, Ruby, Vintage och Late Bottled Vintage (LBV). De stora portvinsgårdarna har besökscenter med effektiv rundvisning, provning och förstås en portvinsshop.

    Paolo Duarte är femte generationen vinodlare, hans gård heter d’Origem.

    Paolo Duarte är femte generationen vinodlare, hans gård heter d'Origem.

    Läs också:

    Portugal - Upptäck landsbygden med bil

    24 timmar i Lissabon

    Lissabons guldkorn

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!