Tropiska Okinawa – sol, strand & sushi

Vid Kräftans vändkrets finns ett paradis med många hemligheter. Följ med till Okinawa – en övärld där man tar dagen som den kommer.

Tropiska Okinawa – sol, strand & sushi

Stilla havet bryter över korallreven och geckoödlorna latar sig i skuggan av mangrove och agave. Vattnet i lagunen är så klart att man inte ser vattenbrynet. Det skiftar bara långsamt från sandbottnens gräddvita färg till turkos. Sjöbrisen svalkar skönt och mandarinjuicen läskar.

Till Ishigaki kommer skickliga surfare som inte är rädda för reven och dykare som vill se de världsberömda rockorna.

Till Ishigaki kommer skickliga surfare som inte är rädda för reven och dykare som vill se de världsberömda rockorna.

Närmare paradiset än så kan du inte komma på jorden. Redan för 2 000 år sedan ryktades det i Kina om en magisk plats som skulle ligga just här, "de odödligas ö". Kejsaren skickade en fartygsflotta för att ta reda på hemligheten med öbornas långa och lyckliga liv. Kineserna stannade till på 1400-talet då det stolta kungariket Ryukyu frigjorde sig från sina forna herrar.

Numera har kejsaren av Kina fått många efterföljare som är på jakt efter receptet på evig ungdom. De mytomspunna öarnas pigga hundraåringar är hett villebråd för nyfikna forskare, journalister och tv-team från hela världen. Men det finns många andra skäl att besöka Okinawa – som ögruppen heter numera.

Ishigaki.

Japanernas Mallorca är en prunkande trädgård där grönsakerna fortfarande odlas ekologiskt, där fisket är småskaligt och frukten skördas solmogen. I maj och juli fylls stränder, restauranger och resorter av Tokyobor, men resten av året är det du som äger havet, sanden, korallreven och de lummiga bergen.

En konflikt mellan Japan, Kina och Taiwan om en av de sydligaste öarna har nyligen satt Okinawa på världskartan för oss i väst. Annars är ögruppen i stort sett bara känt för USA:s invasion under andra världskriget och de extremt långlivade och friska öborna.

Många skickliga musiker på gatorna i Naha.

I byarna möter vi nästan bara infödda men i städerna ser man också en och annan jänkare från den största amerikanska marinbasen i Stilla Havet.

USA lämnade tillbaka ögruppen till Japan 1972 men den gamla ockupationsmakten är fortfarande höggradigt närvarande med omkring 30 000 soldater och nästan lika många civilanställda och anhöriga. I huvudstaden Naha finns ett Starbucks, McDonald's eller KFC i nästan varje kvarter. 

Ormar i sprit– mer souvenir är medicin, fyndas i saluhallen i Naha.

Ormar i sprit – mer souvenir är medicin, fyndas i saluhallen i Naha

I Naha finns flera bra butiker med vintagekläder. Här är det ”mint condition” som gäller.

I Naha finns flera bra butiker med vintagekläder. Här är det "mint condition" som gäller.

Sida vid sida med snabbmatställena ligger restauranger som serverar japansk eller traditionell okinawisk mat, motsatsen till tokfriterad kyckling och hårdgillad köttfärs. Nationalrätten kallas champuru och består av närodlade grönsaker som steks lätt i rapsolja. Sobanudlar med brunalgen konbu, tofu eller långkokt gris – i stort sett vad som helst från tryne och fötter till knorr – är en annan populär rätt.

Citrusfrukten shikwasa med samma eggande doft och smak som äkta mandarin, anses livsviktig här, liksom den lite bittra och supernyttiga vårtgurkan goya. Artrikedomen i de okinawiska vattnen gör sashimin och sushin till något alldeles extra. En av huvudöns bästa fiskmarknader finns i Ogimi som ligger cirka tio mil norr om Naha. Vi tar den vackra kustvägen norrut och passar på att besöka ett av världens största akvarier, Churaumi.

 

Här breder världens största rocka, Manta birostris,ut sina "vingar" i en gigantisk tank som döpts efter Kuroshio, den varma strömmen som omsveper Okinawa. Genom en oansenlig sidodörr får vi tillträde till en plattform över akvariet där de magnifika rockorna glider fram strax under oss tillsammans med snabbsimmande leopardhajar. Den som är torsk på "delfinshower" kan också få sitt lystmäte här. Från läktaren ser man späckhuggarnas koreograferade piruetter med den blå oceanen som fond.

Från Churaumi kantas vägen av små byar och odlingslotter. På bergssluttningarna växer körsbär, citrus och bananträd. När vi kommer till Kunigami är det redan förmiddag. I Tokyo har fiskmarknaderna peakat för länge sedan vid denna tid på dygnet men här har auktionen inte ens börjat. Det tar sin tid att dricka morgonteet, sända en hälsning till förfäderna vid husaltaret, göra sin dagliga gymnastik, småprata med grannarna och vattna grönsakslandet – allt det där som ingår i de äldre öbornas dagliga rutin.

Solen står högt när fångstlådorna börjar dyka upp, sammanlagt blir det ett femtiotal små partier av bläckfisk, hummer och en mängd färggranna och märkliga fiskarter. Mitt i klungan av brottarstora inköpare går en liten gumma omkring och petar på fiskgälar och vänder på humrar.

När auktionisten börjar gasta är det omöjligt att hänga med i matchen. Att kunna japanska hjälper inte för här pratar man uchina guchi, okinawiska. Efter en halvtimme är allt över och då är det gumman som står där med lejonparten av lådorna.

Hon lastar allt på ett flak och hoppar in i pickupen och gör en rivstart på kajen. Fem minuter senare stannar hon utanför en sushirestaurang. Det visar sig att gumman driver både den och fiskaffären med takeaway som ligger vägg i vägg!

Vi är dagens första lunchgäster och tittar hungrigt på hennes skickliga hantering av råvarorna. Hon filear och snittar en taggmakrill, inada, på mindre än en halv minut, pressar några droppar av shikwasa över, toppar med lite sjögräs och serverar oss över disk.

Sashimin smakar hav och mandarin och smälter på tungan.

– Inada, säger krögaren Sizu Kinjo och gör tecknet för "toppen". Hon ler med hela ansiktet när hon ser att också vi gillar.

– Mina egna, säger hon stolt och pekar på den kritvita tandraden.

Hon tecknar 85 med fingrarna, sedan spänner hon armarna på Karl-Alfred-manér och utbrister:

– Chaganjuu!

Det visar sig vara ett okinawiskt yttryck som betyder ungefär "min hälsa är perfekt".

Styrkta av Sizusans kaxiga attityd och näringsrika lunch överlämnar vi oss i havets våld. Vågorna rullar in mot den öde stranden och allt är bara frid.

 

Siesta efter lyxig sashimilunch.

Siesta efter lyxig sashimilunch.

Några kilometer söder om Sizu Kinjos sushirestaurang ligger ett minshuku (japanskt bed & breakfast) med ett litet tehus i trädgården och en vedeldad matstuga. Där kurar vi skymning runt elden och äter middag tillsammans med Tooru Akaiwa från Osaka som kör ön runt med sin 60 000-kronorscykel.

– Jag brukar åka till Okinawa ett par gånger om året, för lugnet, den vackra naturen och de sköna människorna. Den här gången ska jag cykla runt hela ön. Jag kör 60–70 kilometer per dag så det tar väl en vecka.

Tooru Akaiwa från Osaka pausar på värdshuset innan han fortsätter runt huvudön Honto på sin nya lyxhoj.

Tooru Akaiwa från Osaka pausar på värdshuset innan han fortsätter runt huvudön Honto på sin nya lyxhoj.

Matglädje!

Matglädje!

På vägen tillbaka till Naha besöker vi det praktfulla, nyrenoverade palatset Shuri Castle i kinesisk stil. Även vanliga, äldre bostadshus i staden och i byarna är byggda enligt kinesiska feng shui-regler. De har skyddslejon vid alla ingångar och en barriär framför dörren så att de onda andarna inte ska komma in. Tro det eller ej, men enligt traditionen kan de nämligen bara förflytta sig rakt framåt, inte åt sidorna som goda andar.

I övrigt är den okinawiska andligheten en speciell historia som sköts av äldre kvinnor. Bara de har egentligen tillträde till utaki, en slags heliga platser där man kopplar upp sig mot förfäderna. På den mest kända platsen, Seifa udaki, har besökarna blivit så många att stillheten inte vill infinna sig.

Shuri Castle i huvudstaden Naha har renoverats till forna prakt.

Shuri Castle i huvudstaden Naha har renoverats till forna prakt.

Betydligt lugnare är det på den lilla heliga ön Kudaka som ligger en kvart därifrån med båt som avgår varje halvtimme. Fram till millennieskiftet höll de utvalda kvinnorna en stor ceremoni här vart tolfte år. Numera är den största högtiden på Okinawa en årlig fest för både levande och "sovande" släktingar.

– Då dukar man upp på gravplatsen och äter och dricker tillsammans innan förfädernas andar måste återvända till andra sidan, berättar Tsunehiro Kuwae, en sobakock från Naha som brukar besöka ön när han känner sig krasslig och nere.

– Då beställer jag soppa med irabo, rökt havsorm, på hamnkrogen. Det är en rätt som ger kraften tillbaka. Musiken är en annan viktig del av det andliga livet. Jag började spela shinsen för sju år sedan. Det är ett sätt att värna om den gamla Ryukyu-kulturen, säger Tsunehiro.

Han tar fram en tresträngad luta klädd i ormskinn och spelar en säregen melodi i femtonskala.

– Det tar hela livet att bli fullärd, säger Tsunehiro med ett leende.

 

Folksånger till shinsenkomp visar sig vara navet även i pubkulturen. Alldeles intill vårt hotell i Naha hittar vi en izakaya (japansk pub) där trycket är högt och luften vibrerar. Efter några glas av det okinawiska brännvinet, awamori, kan inte gästerna sitta stilla längre. De sjunger med i den lågintensiva sången som handlar om längtan, klappar takten och börjar dansa med slingrande armrörelser, lite som i Delhi eller på Hawaii.

En av våra favoritlåtar, "Asadoya", visar sig komma från Yaeyamaöarna som ligger ytterligare en timmes flygresa söderut, alldeles nära Kräftans vändkrets. Vi landar på huvudön Ishigaki en strålande klar morgon med ljumma vindar från väst. Flygplatsen ligger mitt i stan och banan är så kort att planen som ska till Tokyo inte kan lyfta fulltankade. Ner kommer vi i alla fall och taxin till hamnen tar bara fem minuter.
Härifrån går snabbåtar och färjor till ett tiotal öar. Vi gör en dagstur till Taketomi, en sagolik liten ö med oxdragna kärror, prunkande trädgårdar, svärmande fjärilar och gyllene stränder.

 

På Taketomi går livet i samma takt som öns dragoxar – långsamt.

På Taketomi går livet i samma takt som öns dragoxar – långsamt.

På den avslappnade ön förstår vi den sanna innebörden i orden "nan kuru nan sai", ett okinawiskt uttryck jämförbart med det värmländska "det ordner sig och gör det inte det så kan det kvette". Vi äter en utsökt fisksallad på en av de små serveringarna i utkanten av öns enda by, och överlämnar sedan våra kroppar till sanden, solen, och havet.

Ishigaki City är en krogtät och vänlig liten stad som man avverkar på en förmiddag, men en halvtimmes bilfärd norrut hittar vi en by för både långliggare som bara vill ta det lugnt och sportiga typer som gillar utmaningar. I Kabira finns ett tjugotal av öns omkring hundra dykcentra.

– Hit kommer skickliga surfare som inte är rädda för reven och dykare som vill se de världsberömda rockorna, berättar Choi Jung Gon som driver ett gästhus i Kabira och surfar varenda ledig stund.

 

Under ytan, Ishigaki.

Vid stränderna ser det kristallklara, långgrunda vattnet idylliskt ut men i alla paradis finns som bekant en orm. Från oktober till april är risken att bli nafsad av den giftiga havsormen nästan lika med noll, men under högsäsongen får man se upp så den inte får tag på en örsnibb men sin löjligt lilla men livsfarliga mun. I regnskogen ringlar en kompis, huggormen "Okinawa Habu", en av världens giftigaste.

– Jag har dödat minst tio stycken runt huset, säger Nami Lorimer, en berömd keramiker som har sin ateljé i bergen ovanför Kabira Bay.

– Jag måste ju skydda min hund, skrattar hon och serverar te ur sina egna muggar med vackra växt- och djurmotiv.

 

Den berömda keramikern Nami Lorimer bor och arbetar i kanten av djungeln.

Den berömda keramikern Nami Lorimer bor och arbetar i kanten av djungeln.

Nami arbetar med traditionella metoder men har en egen stil. Hennes utställningar säljer slut direkt, berättar Choi Jung Gon.

– Jag hämtar leran från sjöbotten och bearbetar den själv. Sen måste den vila i ett par veckor, säger hon stolt och visar hur hon trampar leran i ett betongkar utanför ateljén.

Tillbaka i Kabira hittar vi ett litet bageri som gör baguetter och croissanter. Det unga bagarparet är så hippa att det gör ont och frestar med fyllda brunchbröd och latte. Efter tio dagar med miso och grönt te till frukost är vi inte direkt svårflörtade.

På kvällen går vi "all in" på Kabiras enda sushirestaurang. När vi nitat upp både Selma Lagerlöf och Jenny Lind ovanför hans disk – bredvid sedlarna med Mao – avslöjar han hemligheten bakom sin gudomliga makrill.

– Lägg fisken i ett korgfat (durkslag) och salta ordentligt. Låt saltet dra ut vattnet i en timme. Sedan ska makrillen dra åt sig risvinäger i en timme. Färdig!

 

Sushi på riktigt!

Sushi på riktigt!

Kocken vill säga sayonara till oss med något alldeles extra och bär fram en svart skål med två guldskimrande räkor på en bädd av snövit rättika.

Räkan rymmer när jag nuddar den med pinnarna, jag panikdödar den på bordet, äter upp den och ångrar mig genast. Den smakade oanständigt på något sätt, en aning sött.

Den andra förbarmar sig kocken över.

Lätt skakad av dramat med den levande födan beställer jag awamori, som kan hålla allt från geneverstyrkan 30 procent till 60 som i Strohrom. Eftersom ingen räknar i centiliter här utan i skopor, blir sista natten i de odödligas övärld en minnevärd tillställning.

"Guburii sabira", farväl Okinawa.

Livs levande föda.

Livs levande föda.