Nepal – kvinnorna på världens tak

Jordbävningen var en katastrof för Nepal. Det bästa du kan göra för att landet snabbt ska komma på fötter är att resa dit. ­Vagabond följde med på en resa som bjöd på möten med kvinnor på Nepals lika vackra som höglänta landsbygd.

Nepal – kvinnorna på världens tak
Nu börjar vägen tillbaka. Foto: Thinkstock.

Jag lämnar vackra men smog­insvepta Katmandu. Jag reser österut till ­Pokhara, en resa på 15 mil som får mig att begrunda landets förutsättningar. Nepal har sedan många år saknat en politisk enighet och på sju år har myndigheterna misslyckats att enas om en konstitution.

Vägarna är smala och gropiga. Fattigdomen är omfattande. Luftkvaliteten i Katmandu är fruktansvärd. Trafficking med kvinnor vanligt förekommande. 

Chitwan i skymningsljuset. Foto: Helle Kikerpuu.

Chitwan i skymningsljuset. Foto: Helle Kikerpuu.

Efter sju timmar kommer vi fram till Pokhara i centrala Nepal. Örnarna seglar över sjön. Vita moln speglar sig i det klara vattnet. De kringliggande bergstopparna täckta med snö omsluter dalen. Nu på senhösten är Nepal som vackrast. Jag blickar ut över bergsmassivet ­Annapurna och drömmer om att vandra genom rhododendronskogar och pittoreska byar. Men bergsvandringen får vänta.

Hippierna upptäckte Katmandu på 1960-talet för att därefter upptäcka det natursköna Pokhara. Efter dem kom vandrare och adrenalinjunkies. På turistgatan Lakeside varvas idag hippiebyxor och t-shirts med batiktryck med vandringsutrustning. Jordbävningen i april 2015 var som mest förödande kring epicentret i distriktet Lamjung och i huvudstaden Katmandu, medan Pokhara klarade sig lindrigare undan. 

Det traditionella tyget dhaka vävs för hand. Foto:Helle Kikerpuu.

Det traditionella tyget dhaka vävs för hand. Foto:Helle Kikerpuu.

Turistindustrin är Pokharas viktigaste inkomstkälla och systrarna Lucky, Dicky och Nicky Chhetri insåg tidigt att turismen förde med sig förändringens vindar.

– Vi utbildar kvinnliga vandringsguider. Vi ger dem ett yrke och kunskap, men det viktigaste är självförtroendet, säger den äldsta systern Lucky Chhetri.

Hon möter mig på kontoret för 3 Sisters Adventure Trekking som hon grundade 1994 tillsammans med sina systrar. Hon berättar engagerande om de första åren i Pokhara. Systrarna startade ett hotell och kom i kontakt med kvinnliga vandrare. De förstod att det fanns en önskan om kvinnliga guider och började utbilda kvinnliga bergsguider.

– Vår utbildning riktar sig främst till kvinnor som bor i byarna omkring Pokhara. De känner till trakterna och de är vana att arbeta. Även om alla i slutändan inte jobbar som guider har de fått kunskap och en bättre självkänsla, berättar Lucky.

I början trodde folk att systrarna bedrev en bordell och gång på gång blev de kallade till polisen. Idag är de ett av de största vandringsföretagen i Pokhara.

Symaskinerna går på högvarv i färgstarka Tansen.

Symaskinerna går på högvarv i färgstarka Tanden. Foto: Helle Kikerpuu.

Serpentinvägarna slingrar sig fram till Tansen som ligger fem timmars bilresa söderut från Pokhara. Under 1700-talet blev den en viktig knutpunkt för handels­resande mellan Indien och Tibet.

Idag produceras vackra mässingsarbeten och tyger i byn, inte minst det tradi­tionella och handvävda tyget dhaka. Det är en sömnig småstad som ljuder av dunkande vävstolar. Inga neonskyltar blinkar, inga barer pumpar ut musik över gatorna. Från hinduiska templen pyr rökelser och kring husfasaderna ligger handarbeten på hög.

Morgonfärd på floden Narayani i Chitwan. Foto: Helle Kikerpuu.

Morgonfärd på floden Narayani i Chitwan. Foto: Helle Kikerpuu.

Vi står framför några ruffiga tegelbyggnader. Inomhus är det dunkelt och det enda ljus så här på dagen är det som sipprar in genom fönstret täckt med hönsnät. Från taket hänger glödlampor ner framför kvinnorna där de sitter vid enorma vävstolar.

En väverska är ifärd med att utbilda en ny flicka. De får betalt per meter, berättar hon. Det är viktigt att man är snabb. De sitter framför hennes vävstol och deras flinka fingrar springer över trådarna, men hur snabbt det än går kan lönen inte bli speciellt stor.

Vi går tillbaka till huvudgatan. Färgerna är iögon­fallande starka och mönstren invecklade. Jag spanar in en rödgrön dhaka topi, en hatt som bärs av var och varannan man i Nepal. Kvinnan i butiken pratar knagglig engeska och jag passar på att fråga hur det är att väva. Hon knycker med huvudet och skrattar stort.

– Det är vad jag gör varje dag, säger hon och tillägger att hon hellre väver än jobbar på fälten där arbetsbördan är tyngre.

Studierna är viktiga för Hira och dottern Saguna.

Studierna är viktiga för Hira och dottern Saguna. Foto: Helle Kikerpuu.

Solen står lågt på himlen över Chitwan. Ljuset gör färgerna bleka i horisonten, men de brandröda hibiskus­blommorna hänger tunga över stigen framför mig. 

Jag drar in den friska luften, en blandning av ­hibiskus, lera och hö. Jag bor vid floden Narayani utanför national­­­parken Chitwan i låglandet Terai. Jag ger mig ut på en eftermiddagspromenad i byn Pithauli med min guide Jenny Adhikari, som bott tio år i Nepal. Vi hinner inte långt innan vi träffar 18-åriga Saguna Sunar som bor ett stenkast från hotellet. Hon har slutat skolan för dagen och följer med oss till fälten på andra sidan skogsdungen.

Kvinnorna blir kvar i byn Pithauli när männen arbetar i Indien.

Kvinnorna blir kvar i byn Pithauli när männen arbetar i Indien. Foto: Helle Kikerpuu.

– Där borta ligger min skola.

Saguna pekar på ett betonghus mitt ute bland de skira fälten. Flera våningar hög och grå i kontrast till den vackra naturen. Under de senaste åren har alltfler flickor fått möjlighet att gå i skola och siffran tros öka.

Hon berättar om sina planer att fortsätta studera engelska efter grundskolan. En månads lektioner kostar 1 500 rupier, som motsvarar 120 kronor. Hon hoppas på att kunna studera i tre månader.

Vi går vidare längs vägen. Ute på fälten syns små färgfläckar. Kvinnor står böjda över marken med redskap och korgar. De hackar och skär. Det är snart skymning, men arbetsdagen är långt ifrån slut.

Traditionella fiskebåtar ligger på rad i sjön Phewa, Pokhara. Foto: Thinkstock.

Kardemumma och kanel ångar ur tekoppen. Sagunas mamma Hira sitter på huk vid verandan framför det gulbruna lerhuset. Hon berättar att hennes man är i Indien och jobbar. Det är vanligt i södra Nepal. Lönen är bättre på andra sidan gränsen. Hira ser på oss med allvarsam blick och säger att hon vill att Saguna ska studera vidare.

När vi senare går tillbaka till hotellet har den rödsprängda solen gått ner. Min guide Jenny lyser upp vägen med sin mobillampa. Bredvid oss flyter floden och på andra sidan ligger djungeln.

– Sagunas mamma undrade om jag kan hjälpa dem med kontakter så att Saguna kan utbilda sig till guide. Jag sa att hon måste lära sig engelska först, berättar Jenny och konstaterar att Saguna skulle kunna bli en bra guide.

Till skillnad från många andra flickor vågar hon prata och ta plats. Hon har självförtroendet som Lucky Chettri i Pokhara sa är allra viktigast. 

Hotellområdets port slår igen bakom oss. Djungeln på andra sidan är mörk, men jag tror och hoppas att fram­tiden för kvinnorna på Nepals landsbygd är ljusare.

3 sätt att göra gott

1. Massage

Seeing Hands i Pokhara och Katmandu utbildar blinda personer till duktiga massörer. Nepal har omkring 600 000 helt eller delvis blinda invånare som helt står utanför samhället och gemenskapen: seeinghandsnepal.org.

2. Gatubarncenter

Katmandu drabbades hårt av jordbävningen. Värst är det för de som redan innan hade det svårt. Kopila Ghar är ett center för gatubarn som erbjuder skydd, mat, medicin, utbildning och lek. Donera via deras hemsida: child-nepal.com.

3. Res globalt, bo lokalt

Bo på nepalesiska hotell och försök stödja den lokala marknaden vad gäller vandring, guider och mat. Ett tips: köp tyg hos en försäljare och sy upp din egen garderob.

Seeing Hands utbildar blinda massörer.

Seeing Hands utbildar massörer.

Svik inte Nepal

Svenska guiden Jenny Adhikari befann sig i Nepal under jordbävningen. Hon såg landet skakas av katastrofen och överges av turisterna. Idag hoppas hon att resenärerna återvänder till landet som annars riskerar att drabbas av en ekonomisk kollaps.

Hur har jordbävningskatastrofen påverkat turismen i Nepal?
– Många av höstsäsongens resor har avbokats eller ställts in eftersom hotell och infrastruktur rasat vid vissa vandringsleder, men mest på grund av att resenärer finner Nepal osäkert. Media har rapporterat om omfattande förstörelser men utelämnat rapporter om allt som fortfarande står kvar. Det största problemet för turismen är rädslan som skapats i omvärlden.

Vad kan den försämrade turismen ha för konsekvenser?
– Turismen är Nepals största industri och för landets återuppbyggnad är det viktigt att få fart på ekonomin igen. Det blir svårt, eller snarare omöjligt, om inte turisterna kommer tillbaka. Många av de som fått sina bostäder förstörda arbetar inom turismen. De förlorar sina inkomster och chanser att på nytt bygga upp sina hem om de inte får arbete.

 Hur ska man tänka om man ändå vill resa till Nepal?
– Jag ber alla att fortsätta åka till Nepal, för landets skull. Jordbävningen har varit och det är inte farligare att resa i Nepal nu än tidigare. Det finns oändligt mycket att se och nepaleserna är mer välkomnande än någonsin. Dessutom är Nepal ett säkert land gällande den mänskliga faktorn och rankades nyligen till det näst säkraste landet i Sydasien av Global Peace Index.

 Vad kan man göra på plats för att resa etiskt?
– Många reseföretag anordnar vandringar där en del av förtjänsten går till välgörenhet, och resor där man spenderar några dagar som volontärarbetare – bygger hus, delar ut mat etc. Men det allra viktigaste är ändå att man kommer och stöttar Nepals turismnäring. 

Gränslösa resors guide Jenny Adhikari med vännerna Rashmila och Bishnu.

Gränslösa resors guide Jenny Adhikari med vännerna Rashmila och Bishnu.