Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg

Hütte eller rifugio? Knödel eller pasta? Snaps eller rödvin? Att vandra i italienska Dolomiterna är både en resa tillbaka i tiden och mellan olika språk och matkulturer. Ingenting är som man förväntat sig.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
På väg in i den sterila stendalen i Sassolungomassivets kalla hjärta. Foto: Johan Marklund.

Morgon i Val Gardena. Jag vandrar uppför sluttande ängar med lila klöver och vita smörblommor mot Regensburger Hütte. Går förbi fäbodar och härbren byggda med mörka stockar, hör pinglande klockor från hjordar av getter och drar in doft av koskit och edelweiss.

De spetsiga kalkstensbergen som omger mig ser ut som stenkyrkor. Morgonsolen får den mäktigaste klippan av dem alla, Sassolungo, att rodna. Jag, som är höjdrädd light, är glad att jag befinner mig på en trygg stig och inte klänger med rep och karbinhakar på den lodräta väggen på Stevia, berget som ser ut som ett gigantiskt stenbord.

Jag ser en gul räddningshelikopter hovra framför bergväggen, tittar i kikaren och ser tre klättrare på en klippavsats. En av dem ligger ner, de andra står runtom. Någonting har hänt. 

För oss som vandrar är farorna mindre dramatiska. Visst, vi kan drabbas av skavsår och solbränna och av plötslig kärlek till vandringsstigen. Och så kan vi bli trötta. Det blir jag ofta. Därför tar jag liften sista biten upp till bergskammen med krucifixet och den vackra utsikten. Det är så skönt att vila benen en stund medan man svävar fram bland alpkråkor, högt över gröna ­gräs­slänter med blommande alpgentiana. 

Solnedgångsvandring. På Stevia-­klippan njuter du av värmen från den snabbt sjunkande solen.

"Att förflytta sig till fots verkar göra det enklare att förflytta sig i tiden. Medvetandet vandrar mellan framtidsplaner, minnen och observationer", skriver Rebecca Solnit i Wanderlust – a history of walking.

Att vandra långt och tänka stort hänger samman. Att vandra är ett sätt att bromsa minnets erodering. Att upptäcka­ världen är ett sätt att utforska sig själv. Vandrandet tar dig både ut i världen och in i ditt eget innersta. Jean-Jacques Rousseau ansåg att han bara kunde meditera medan han gick och skrev: "När jag stannar slutar jag att tänka, min själ fungerar bara när den samarbetar med mina ben."

Den nakna sanningen om Dolomiterna. När intrycken är storslagna är det lätt att bli naturromantiker och önska sig att förenas med naturen

Den nakna sanningen om Dolomiterna. När intrycken är storslagna är det lätt att bli naturromantiker och önska sig att förenas med naturen

Listan över traskande tänkare kan göras lång: Jeremy Bentham, John Stuart Mill, Thomas Hobbes, Sören Kierke­­gaard … alla föredrog de att vandra medan de i sina huvuden mejslade ut nya teorier. En och annan hade till och med ett bläckhorn på vandringsstaven för att snabbt kunna stanna och skriva ner nykläckta idéer.

Några av dem vandrade på landsbygden, andra i stan. Kirkegaard gick i sitt Köpenhamn och inte bara för njutnings­ skull, utan också i terapeutiskt syfte. Förlora aldrig din lust att promenera, skrev han och fortsatte: "Varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte av någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort ifrån den."

Trots att det heter rifugio på italienska står det hütte ovanför alpstugans ingång – och framför terrassen bjuds på lokal musikunderhållning.

Trots att det heter rifugio på italienska står det hütte ovanför alpstugans ingång – och framför terrassen bjuds på lokal musikunderhållning.

I min fruktkorg hemma i köket ligger gröna äpplen med etiketter som det står Südtirol på. Jag har alltid trott att äpplena var importerade från Tyskland eller Österrike. Men nu när jag vandrar på bergsstigen som sicksackar sig upp genom lärkskogen och ut på en sluttande Sound of Music-äng fattar jag var Sydtyrolen – regionen som stora delar av Dolomiterna tillhör – i själva verket hör hemma: i Italien. Ett Italien där man möter män i lederhosen som spelar dragspel och kvinnor i dirndl som joddlar.

I detta Europa med gränser som är resultat av expansionistiska krig och förnedrande fredsöverenskommelser finns det så många folk och språk som hamnat på "fel" sida av en gräns. 

Dammen i Val di Fassa har skapat den konstgjorda Fedaia­­sjön med azurblått vatten.

Dammen i Val di Fassa har skapat den konstgjorda Fedaia­­sjön med azurblått vatten.

Några av dem som hamnade fel var invånarna i Val Gardena och Val di Fassa. Skrapar man på ytan i den här delen av Dolomiterna hittar man mer knödel, potatis och joddel än pasta och Pavarotti.

Det finns många sätt att prata om historien. Ett sätt är att börja från början. För 280 miljoner år sedan var Dolomiterna havsbotten. Men så krockade två kontinentalplattor och upp reste sig väldiga kalkstoder och bildade Salzburgs kalkalper i norr och Dolomiterna i söder.

På slingrande stigar bland höga berg.

Så gör man ett jämfotahopp över årmiljonerna och landar i 1800-talet, alltså alldeles nyss, då Dolomiterna var en del av det tyskspråkiga habsburgska riket. Då styrdes folken i dalgångarna i Sydtyrolen från Wien, vilket förklarar knödeln och joddlandet. Men under första världskriget avancerade italienarna norrut. Det blev ett bittert krig där fronten skar rakt genom Dolomiterna och var särdeles intensiv vid Cinque Torri ovanför Cortina d'Ampezzo. Här låg de som nyss varit vänner och låtit sig fotograferas med armarna om varandras axlar och sköt på varandra från varsin bergstopp.

Inte så konstigt att man i Val Gardena, eller Grödnertal som de flesta säger, fram till 1960-talet kämpade för att få återförenas med resterna av det habsburgska riket, det vill säga Österrike. Och inte så konstigt att man föredrar tyska eller det urlokala språket ladin – och först i tredje hand tar till italienska.

Men historia är ju inte bara krig och förvirring kring språklig identitet. Jag minns den nagelbitande spänningen när Gustav Thöni drabbade samman med Ingemar Stenmark i den avgörande parallellslalomtävlingen i Val Gardenas backar den 23 mars 1975. Att Thöni var syd­tyrolare visste jag förstås inte, eftersom han tävlade i Italiens landslagsdress, även om hans tyskklingande efternamn borde ha fått mig att börja fundera. Det var hur som helst kamp om världscupsbucklan ända in på mållinjen. Thöni vann, minns jag bittert. Det minns man också i Val Gardena. Fast utan bitterhet.

Reportaget fortsätter på nästa sida.