• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Tokyo–Hokkaido – med snabbtåg genom Japan

    Japan upplevs bäst med tåg. Sedan 2016 trafikerar Shinkansen världens längsta undervattenstunnel till Hokkaido.
    Nu kan landets samtliga tre huvudöar nås med snabbtåg.

    Tokyo–Hokkaido – med snabbtåg genom Japan
    Shinkansen genom öriket. Rubrikbild: Istock.

    Skyskrapor och folkmassor i megastäder som Tokyo eller Osaka är det första som dyker upp på mångas nät­hinnor då Japan kommer på tal. Det är synd. För bortom betongdjungelns storstadshets finns ett långt vackrare och mer inbjudande land att utforska.

    Jag spenderar därför inte ens 24 timmar i Tokyo innan jag köper tågpass och sitter på Shinkansen, snabbtåget som efter invigningen 1964 snabbt gjorde omvärlden avundsjuk. Sedan dess har spårlängden ökats till drygt 300 mil som skär genom hela landet, från den subtropiska ön Kyushu i söder till det mytomspunna vinterlandet Hokkaido i norr, dit min resa går.

    Det känns dock som jag knappt hunnit sätta mig innan Shinkansen stannar 13 mil norr om Tokyo och det är dags att kliva av. Efter byte till lokaltåg är jag framme i världsarvsstaden Nikko, som med sina över 100 tempelbyggnader från 1600-talet var kejsarens tillflyktsort från Tokyos heta somrar.

    Samma kväll som jag anländer äger en ceremoni rum som endast sker två gånger om året. De cirka 70 stengubbarna som vakar över de döda vid avgrunden Kanmangafuchi lyses upp av otaliga stearinljus. I en närmast sagolik scen vandrar hundratals besökare runt under stjärnklar vinterhimmel för att beskåda dessa, med avgrundens vattenfall som bakgrundsljud.

    Precis som i Yasunari Kawabatas roman Snöns rike från 1948 – som senare bidrog till att han fick nobelpris i litteratur – lever och respekterar människorna i norra Japan den vackra och snabbt föränderliga natur de lever i. Det rena vattnet flyter genom välansade parker och skogar där inte en pinal av skräp går att finna.

    Husen i Ouchi-juku ser likadana ut idag som för 100 år sedan och rymmer då som nu pensionat, tehus och restauranger. Foto:

    Nästa anhalt är byn Aizubange. Dit kommer jag genom att byta Shinkansen mot lokaltåg och sedan ånglok på Tadamilinjen, Japans äldsta tåglinje som togs i bruk 1928. Mina värdar är en bondefamilj som bor stort men enkelt med skjutdörrar av rispapper och rum som värms upp med fotogen.

    Boenden i riktiga japanska hem går enkelt att hitta via hemsidan Airbnb, men tyvärr var sonen i hemmet tvungen att åka på en plötslig affärsresa. Det är därför mor och far som tar emot mig med sin bristfälliga engelska. Men i gengäld behandlas jag som om jag vore deras bortresta son. En middag lagas och serveras med risvinet sake, varpå ett varmt bad hälls upp åt mig.

    Med penna, papper och skratt görs sedan planer upp för morgondagen. Klockan sex ska jag få skjuts till ett berg med sagolika fotomöjligheter med ånglok som kör över en bro i snölandskap. Men vid soluppgången möts jag av ett kyligt regnväder, vilket är ovanligt i den här delen av Japan där det ofta faller ordentligt med snö under vinterhalvåret. Kosuzu, min nyvunna mor, försöker hitta ett ord och jag försöker med "global warming". Hon brister ut i medhåll men tystnar tvärt och stirrar dystert ner i ratten.

    Japansk barbecue till salu på Ouchi-jukus gator. Värmer gott i vinterkylan. Foto: Jojje Olsson.

    Under min dagsutflykt till den gamla poststaden Ouchi-juku, omgiven av branta och kantiga berg, börjar det dock snöa våldsamt. På vägen dit delar jag taxi från tågstationen med tre kvinnor från Taiwan, som varit i Japan två gånger tidigare och särskilt tycker om de gömda kulturskatterna i landets norra delar.

    Ouchi-juku är ett utmärkt exempel på en sådan kulturskatt. Byn växte fram under 1600-talet som en vilostation åt brev­bärare och feodalherrar på väg från norra Japan för att besöka kejsaren i Tokyo. Tack vare det otillgängliga läget och norra Japans outvecklade turistindustri står de gamla byggnaderna med sluttande halmtak nästan helt orörda. Besökarna är få, i rak motsats till tempel i Kyoto eller parker i Nara.

    Jag befinner mig ju nu trots allt i regionen Tohoku, den nordöstra delen av Japans huvudö Honshu, som är betydligt mer glesbefolkat än områdena sydväst om Tokyo. Tillsammans med Hokkaido utgör Tohoku nästan hälften av Japans yta, men är hem åt bara en dryg tiondel av befolkningen. Sevärdheterna är därför inte turistanpassade och känns i det närmaste exklusiva, som att de byggts bara för mig. Arkitekturen även på nyrenoverade byggnader hämtar inspiration från kejsartiden snarare än framtiden.

    Måltid på shinkansen. Foto: Jojje Olsson.

    Snöfallet fortsätter 15 mil längre norrut i det lilla samhället Murayama, där jag checkar in hos ytterligare en bondefamilj, nu i ett liten ihopsnickrad stuga med vedeldad kamin. Komeyakata är både lantbruk och gästhus som drivs av den korta och satta bondekvinnan Nao med familj. Under vinterhalvåret säljs ris och fotogen, men under somrarna bjuds volontärarbetare in för att hjälpa till med skörden, en idé Nao fick efter att ha spenderat smekmånaden med sin man på en bondgård i Nya Zeeland.

    Men inte ens så här pass långt upp i denna snörika del av Japan är man förskonade från klimatförändringarna: 

    – Vi är jordbrukare och lever med naturen. Vi märker att skördetiden kommer tidigare för varje år, säger Nao medan tunga, blöta snöflingor slår mot vindrutan då hon kör mig till ett av stadens sakebryggerier.

    Liksom min värdinna i Aizu­bange har Nao inte ens handskar som skydd mot den kalla ratten, medan jag själv sitter bredvid i långkalsonger och fryser.

    Snart ska jag dock få upp värmen. Tohoku är sakeland med perfekt klimat för framställning av detta underskattade risvin. Nao har därför på förhand ordnat ett privat besök vid bryggeriet Mitobe, där en av de blott handfull anställda råkar vara hennes vän.

    Jag möts av Tomonobu Mitobe, femte generationens ägare avZdetta bryggeri som grundades vid slutet av 1800-talet. 

    Ginzan Onsen är en av de många varma källor som ligger gömda i bergen i norra Japan. Foto: Fotolia

    Han visar sig tala perfekt engelska, vilket delvis beror på ambitionen att exportera mer sake till väst, där drycken snabbt blir allt populärare.

    Med det sedvanliga nordjapanska lugnet berättar Tomonobu hur man hänger kvar vid gamla manuella tillverkningsmetoder som ger en bättre smak, trots att ny teknologi skulle kunna öka den idag blygsamma produktionen på 120 000 liter om året. Snarare än stor­skalighet utgörs grundpelaren i Japans sakeframställning av hundratals små familje­bryggerier runtom i Tohoku.

    Liksom sake kan drickas varm om vintern och kall på sommaren får jag intrycket av att norra Japan är en region där man lever i harmoni med naturen och tidigare generationers hantverk, snarare än att anamma den mänskliga reflexen att kompromissa med kvaliteten för att maximera vinster eller förkorta produktionstider.

    Även kring Murayama finns undangömda kulturskatter, som bergstemplet Yamadera och Ginzan Onsen. Onsen är det japanska ordet för varm källa, och här uppe bland de vulkaniska bergen i norr verkar varje samhälle ha ett par stycken av dem. Ginzan är en onsenstad, där flera badhus ligger vägg-i-vägg för att ta del av en närliggande källa.

    Ginzan Onsen är känd för sin underbart välbevarade arkitektur, med byggnader från den tidiga Showaperioden, årtiondena innan nationalism och militarism kastade landet in i det förödande andra världskriget. Under mitt besök lever området verkligen upp till Kawabatas novell, då besökarna tvingas ducka en lika plötslig som vacker snöstorm för att fly in till sina gästhus vars källor är fyllda med upp till 55 grader varmt vatten.

    Japans äldsta tåg. Tadamilinjen är Japans äldsta tågsträcka som trafikeras i sin ursprungliga form. Några gånger om dagen ända sedan 1928 tuffar det gamla ångloket fram mellan JR Aizu-Wakamatsu och JR Koide. Foto: Fotolia.

    Under den fortsatta färden norrut stannar jag till ett par timmar i Kakunodate som hyser landets bäst bevarade bostads­område för samurajer. Mitt i det lilla samhället ligger flera av de 80 samurajfamiljernas gamla hus nästan helt orörda. Jag kan inte låta bli att tänka att ett liknande område i Kina knappast hade lämnats så här orört. I bästa fall hade man gjort om det till en stor nöjespark, i värsta fall jämnat det med marken för att bygga nya kontor eller hyreshus.

    Men här i norra Japan får de stå kvar. Sex byggnader är öppna för allmänheten, varav två gjorts om till museum av vilka Aoyagi är det mest inbjudande, komplett med dräkter och svärd. Utställningen är så spännade att jag måste jogga till tåget. Eftersom japanska tåg går att ställa klockan efter vet jag att detta avgår prick 16.58. Av mina nitton avgångar på sju dagar är det bara ett tåg som är försenat, och då med mindre än tre minuter, vilket följdes av en högtidlig ursäkt på tre språk i perrongens högtalare.

    Trots att jag varken talar eller läser japanska, och stations­personalen i regel inte kan någon engelska alls, så går det ofattbart smidigt att ta sig fram. Jag missade aldrig något tåg och lyckades bara åka i fel riktning en gång, vilket snabbt kunde åtgärdas tack vare de frekventa avgångarna. Någon västerlänning ser jag knappt sedan jag lämnat Tokyo, vilket bara ökar känslan av att befinna sig i Kawabatas Japan.

    Tsurunoyo Onsen, en av Japans mest omtalade varma källor, har nästan 400 år gamla anor. Foto: Jojje Olsson.

    Det var i vilket fall tur att jag hann med tåget från Kakunodate med 20 sekunders marginal. För nästa stopp, Tsurunoyo Onsen, visar sig bli resans verkliga höjdpunkt. Redan före avresa var mina japanska vänner lika avundsjuka som förvånade att jag lyckats boka ett rum på Tsurunoyo Onsen.

    Efter Shinkansen och ett lokaltåg och byte från en buss till en annan – punktligt, givetvis – finner jag mig själv på en liten bergsväg med snövallar på båda sidor som är högre än själva bussen. Den rikliga snön kommer sig av höjden: Tsurunoyo Onsen ligger undangömt 1 500 meter upp i bergen i vad som känns sekel bort från snabbtåg, eller för den delen ens järnväg.

    Tsurunoyo har anor från 1638 och har egentligen inte förändrats särskilt mycket sedan dess. Vattnet i det omtalade nakna utomhusbadet, som används gemensamt av båda könen, luktar svavel och är mjölkfärgat. Att ligga däri och stirra på stjärnorna, omgiven av snödrivor, är balsam för själen.

    Från tågstationen i Yamadera är det bara några minuters promenad till det medeltida bergstemplet Risshaku-ji. Foto: Fotolia

    De tvära kasten mellan gammalt och nytt, mellan natur och högteknologi, blir särskilt tydlig då jag kliver på Tohoku Shinkansen nästa dag. Den sista sträckan är den längsta och den snabbaste. Utsikten påminner om en vit, abstrakt oljemålning då min vagn dundrar fram i 320 kilometer i timmen genom de samhällen som ligger utspridda längs med den livsnerv som Japans imponerande järnvägsnät utgör.

    Farten till trots är det tyst som i graven ombord. Liksom Tokyos tunnelbana är Shinkansen en plats att slappna av från en hektisk vardag, och att föra oljud eller ens prata högt är tabu. Många somnar in, tystnaden bryts bara av personal som kollar biljetter eller säljer tilltugg och de för tågtrafiken så typiska bentoboxarna. Yrkesstoltheten syns då de anställda vänder sig om och bugar lätt mot passagerarna varje gång de äntrar eller lämnar en vagn.

    För att ta sig till Hokkaido – Japans näst största ö med en yta som Österrikes men med bara drygt fem miljoner invånare – dyker Shinkansens näbbformade lok mer än 100 meter under havsbotten genom den fem kilometer långa Seikantunneln, världens längsta undervattenstunnel för tåg.

    Jag når snart mitt slutmål Hakodate som kallas för Hokkaidos port, eftersom det var en av tre hamnar som under tvång öppnades för handel med väst i slutet av 1850-talet. Då hade Japan varit totalt isolerat från omvärlden i över två sekel, efter att shogun Iemitsu utvisat alla européer och år 1633 infört döds­straff för japaner som reste utomlands.

    Fiskmarknaden i Hakodate börjar tidigt på morgonen. Foto: Jojje Olsson

    Denna isolation är idag svår att föreställa sig då jag anländer med världens tekniskt mest avancerade snabbtåg och möts av min värd Tomo som talar perfekt engelska och jobbar som lärling på ett bageri för att lära sig baka bröd utan tillsatser och med naturlig jäst, i syfte att flytta till Kalifornien och jobba på en organisk farm.

    Som alla andra japanska lägenheter jag satt min fot i är den liten, kliniskt ren och fylld med finesser som uppvärmd toalettstol och en knäpptyst tvättmaskin i form av ett rymd­skepp. Han bor bara ett stenkast från stadens bästa attraktion: en linbana upp till toppen på ett berg varifrån man kan se hela Hakodate med hav på båda sidorna sakta tändas vid solnedgången.

    Över en hemmagjord okonomiyaki – ett slags hybrid mellan pannkaka och omelett – diskuterar vi under kvällen allt från Donald Trump till kosthållning och unga japaners inställning till gamla seder och bruk. Jag får även veta att en enkel resa mellan Hakodate och Tokyo kostar nästan lika mycket för en japansk medborgare som hela mitt tågpass.

    Nästa dag visar Hakodate att Japan är oförutsägbart och att det inte bara är människorna som lever i harmoni med naturen. Efter färskast tänkbara sushilunch vid stadens berömda fiskmarknad åker jag på Tomos inrådan till stadens botaniska trädgårdar, där ett par dussin apor vältrar sig njutningsfullt i parkens varma källor. En minst sagt bisarr syn som bidrar till känslan att norra Japan är en fotografs våta dröm. 

    Spaterapi för apor. Foto: Istock.

    När jag lämnar Hakodate regnar det, vilket enligt Tomo är ovanligt denna tid på året. Det känns som att den snötäckta delen av Japan måste utforskas innan det är för sent. Efter en lärorik resa genom den japanska landsbygden bär det nu av upp i Hokkaidos berg för skidåkning i världens bästa pudersnö.

    För sommarbesökare är det hajk eller bergsklättring som gäller. För de som hittar hit på våren eller hösten erbjuder Hokkaido några av Japans allra finaste vykortsvyer.

    Allt långt borta från skyskrapor, stress och trängsel. 

    Bakom reportaget

    Jojje Olsson är journalist och författare i Taiwan. Han har bott i Asien sedan 2007, mest i Peking. Japan har han besökt en handfull gånger och rankar tågresan norrut från Tokyo som den absolut bästa upplevelsen. Han åker också japanska snabbtåg i Taiwan, där det tar drygt två timmar för att avverka de 36 milen mellan huvudstaden Taipei och hamnstaden Kaohsiung.

    Läs även: Guide: Tåg i Japan

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!