Tågresan genom USA och vilda västern

Tågen från Michigansjöns strand till Stilla havet, som färdas i nästan två dygn innan de är framme, är fyra meter höga och byggda i två våningar. De har karosser av blank, räfflad plåt med blå och röda ränder och ser ut som amerikanska brödrostar från 50-talet. Att tågen kan byggas så höga beror på att det saknas såväl kontaktledningar som trånga tunnlar på linjerna västerut från de stora sjöarna.

Att sitta där uppe på andra våningen och blicka ner på verkligheten gör att man känner sig förmer, samtidigt som tillvaron hela tiden känns lite osäker, eftersom skakningarna förstärks av tågets höjd. Senare på natten, när jag ligger i min överslaf tätt under taket på andra våningen, vaknar jag flera gånger av skakningarna i sidled, orolig för att tåget ska välta.

Jag och fotografen Håkan har bokat en liten sovvagnskupé, en roomette. Små hytter med två fåtöljer vända mot varandra, ett litet uppfällbart bord, strömuttag och läslampor. När vi varit på väg i en halvtimme kommer Blanca Cruz, vår vagnsvärdinna, och presenterar sig. Hon förklarar att alla måltider ingår, att middagen måste bokas, men var lugn – Merrill, chefen för restaurangvagnen, kommer snart förbi och tar upp bokningar. Men för frukosten gäller först till kvarn.

När hovmästaren i restaurangvagnen första gången hörs i högtalarna förstår jag att vi inte bara är omhändertagna av Blanca, vi kommer också att bli underhållna av Merrills högtalarutrop. 

– Make your reservation and welcome to the dining caaaaaar, säger Merrill, drar ut på vokalen i sista ordet och rullar länge på sista r:et, som om han gjorde sig lustig över sin egen amerikanska accent.

Nästa morgon väcks jag av hans käcka röst i högtalaren.

– The dining car has been open since the beginning… since the beginning of time, säger han i högtalarsystemet med darrande tordönsstämma för att låta som i en trailer för en film om universums födelse.

Han fortsätter:

– And the beginning of time was at six thirty this morning.

Och så avslutar han som alltid: 

– Thank you for choosing Amtrak as your mode of traaaanspoooortaaaaatiooooon.

Vaggande och dunkande bort över Kansas och Colorados spannmålsfält och stäpper med ensliga små präriehus, strövande boskapshjordar och enorma bevattningsanläggningar som ser ut som mekaniska jättespindlar. Jag känner mig utvilad. Det är en behaglig resa med måltider vid dukat bord och avkopplande stunder i utkiksvagnen med sitt glastak.

Efter nästan ett helt dygns resande över slätter byter äntligen landskapet skepnad. Rälsen rundar kullar med eroderad röd jord och ljusa kalkstensklippor med mörkgröna tallar, två hjortar skuttar galant över ett lågt stängsel runt en hage med högt gräs och vid horisonten i väster reser sig snöklädda bergstoppar. Som jag har längtat efter den här vyn!

Tåget bromsar in i La Junta, Colorado, och Blanca Cruz sätter ut en låg järnpall så att vi bekvämt kan kliva ner på perrongen. Den gula pallen som Amtrak haft sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone sedan Judy Garland klev på en sådan i mitten av 40-talet i Hollywoodmusikalen The Harvey Girls – filmen som handlar om engelsmannen Fred Harvey som byggde upp en kedja med järnvägshotell runt om i USA och om hur han startade ännu en restaurang i västernstaden Sandrock med hopp om att de unga servitriserna som rekryterats dit ska ha en lugnande inverkan på stadens kofösare. Lugn och ro är dock inte hallicken på den konkurrerande Saloon Alhambra ett dugg intresserad av. Han och hans horor ser till att på alla möjliga sätt sätta krokben för Harveys restaurang och de unga anständiga servitriserna.

Vilda västern tillhörde männen. Det var en tidvis och bitvis laglös värld fylld av ensamma manliga äventyrare, cowboys och guldletare. Man sa att det inte finns några fina damer väster om Dodge City och inga kvinnor överhuvudtaget väster om Albuquerque. 1870 års folkräkning visade att det fanns 385 000 män men bara 172 000 kvinnor mellan Mississippifloden och Stilla havet.

The Southern Pacific Railroad, som skulle ersätta kostigarna genom Arizona till södra Kalifornien, blev klar 1887 och ledde snabbt till en ekonomisk boom. Längs rälsen växte nya samhällen upp som svampar ur jorden.

Men på tåg som färdas hundratals mil i flera dygn måste passagerarna ha något att äta. På östkusten hade ingenjören George Pullman konstruerat världens första restaurangvagnar och satt in dem i trafik. Men längre västerut var tågen primitivare och fick stanna i de små järnvägssamhällena där man i bästa fall kunde räkna med att få sig en tallrik överkokta bönor och en kopp gammalt surt kaffe.

Det ville Fred Harvey ändra på. Han var den strävsamma och lyckosamma amerikanska drömmen förverkligad i en person. Som 17-åring hade han 1853 anlänt från England till New York och börjat som springpojke på ett kafé och till slut kläckt den geniala entreprenörsidén att bygga serveringar som serverar nybryggt kaffe och vällagad rekorderlig husmanskost till tågresenärer. Han fick kontrakt med Atchison, Topeka & Santa Fe Railway, bolaget som drev den sydliga transkontinentala järnvägen, och byggde snabbt upp ett imperium av såväl restaurangvagnar som värdshus där tågen kunde stanna så att resenärerna fick sig ett mål mat. Hans järnvägshotell – som kallades Harvey houses – ploppade upp i stad efter stad västerut.

Det som framförallt kom att förändra könsfördelningen i Vilda västern var det faktum att Fred Harvey bara anställde kvinnor på sina serveringar. Under åttio långa år, från 1870- fram till 1950-talet, jobbade drygt 100 000 kvinnor på hans sammanlagt 84 järnvägskrogar. De blev kända som Harvey girls och kom en gång för alla att förändra den demografiska situationen väster om Mississippifloden.

En av städerna i New Mexico som låg på Santa Fe Trail och också längs den nya järnvägslinjen hette – och heter fortfarande – Las Vegas, men har bara namnet gemensamt med sin större och mer kända namne i Nevadaöknen 120 mil västerut.

“There are no casino resorts in this city”, står det för säkerhets skull i destinationsbeskrivningen på Amtraks hemsida. Förmodligen har det hänt fler än en gång att resenärer köpt en biljett hit i tron att de skulle mötas av enarmade banditer och roulettbord. 

Fram till 1851 hade namnen till den världsberömda kasinostaden varit ett militärt fort som emellanåt befann sig i strid med områdets apacheindianer. Men tack vare järnvägen som kom ett par decennier senare blomstrade samhället och drog till sig såväl laglydiga som laglösa. Variety Hall Saloon besöktes av tjuvar och banditer som Jesse James, Billy the Kid, Rattlesnake Sam, Cock-Eyed Frank, Web-Fingered Billy, Hook Nose Jim och Stuttering Tom.

Legendariska vildavästernstäder som Dodge City, Deadwood och Tombstone var vilda, men Las Vegas var, sades det, “worst of the worst of the old West”. Enligt historikern Ralph Emerson Twitchell fanns ingen annan stad “som hyste så många ökända gäng av desperados och laglösa”. 1880 inträffade också en tidens värsta revolverstrider på en av stadens salooner, till och med värre än den i Tombstone ett år senare.

Men alla var förstås inte på flykt undan rättvisan, även om otaliga kioskdeckare och actionfilmer i efterhand flitigt exploaterat den myten. Nybyggarnas kontakt med ursprungsbefolkningen förvandlades sakta men säkert från strider på liv och död till fredliga handelsrelationer. 

1998 öppnade Fred Harvey, som kallades “The civilizer of the West“, värdshuset Castaneda på perrongen intill stadens järnvägsstation. Under de kommande åren anställde han hundratals kvinnor som servitriser, som serverade mat till resenärer som åt medan deras tåg gjorde sitt korta stopp. Passagerarna strömmade från perrongen direkt in i matsalen, där servitriserna på trettio minuter serverade fyrarätters måltider med comfort food, amerikanernas ord för gammeldags kaloririk husmanskost. Andra resenärer hyrde sig ett rum för natten för att vila från tågresans skakningar.

Men 1948 – femtio år efter invigningen – fick järnvägshotellet slå igen. Tågresenärerna hade allt oftare börjat ta den egna bilen för att susa förbi på Route 66 som passerar utanför staden. Sjuttioett år efter stängningen kliver jag av Amtraks Southwest Chief och står och betraktar det igenbommade Hotel Castaneda. 

När det silverfärgade tåget dragit vidare på sin färd västerut blir det befriande tyst på perrongen. Varför klev jag av här? tänker jag sedan jag konstaterat att stadens befolkning verkar ha fortsatt västerut i jakt på lyckan i soliga Kalifornien. Jag korsar Railroad Avenue där Harvey girls bodde i ett idag övergivet och förfallet internat i viktoriansk stil snett emot Castaneda. Jag drar min rullväska förbi de gamla 1800-talsfasaderna med salooner och butiker. Solen skiner, skuggorna växer och vinden viner. Folktomma loppisaffärer som Roughrider Antiques och igenbommade biografer som Indigo Theatre. 

Det känns som om staden förlorade sin puls och själ sedan den sista tågresenären checkade ut 1948 och Castaneda klappade igen. Men skenet bedrar.

Tack vare att alla stack när det fanns större pengar att tjäna någon annanstans hamnade lilla New Mexico-Las Vegas i malpåse. Ingen köpte och rev de gamla vildavästern-husen och ersatte dem med parkeringshus och shoppingcenter som i andra amerikanska småstäder. De fick stå kvar och sakta förfalla. På 70-talet var övergivenheten total. Torget med banken och huvudgatan med barerna och biograferna i staden som mexikanska nybyggare grundat 1835 var praktiskt taget övergivna.

Men filmindustrin hade redan upptäckt vilken oslipad men värdefull juvel staden var som fond för ikoniska rullar som Easy Rider och No Country for Old Men. De gistna 1800-talsfasaderna var värdefulla som de var.

En dag steg entreprenören Allan Affeldt och hans fru, konstnären Tina Mion, av tåget i Las Vegas med ambitionen att återskapa USA:s kulturarv. De köpte både Hotel Plaza vid torget och Castaneda vid järnvägsstationen och började renovera.

Jag träffar Allan i lobbyn på Plaza. Han bjuder på frukost i den gamla saloonen och berättar om amerikanernas benägenhet att utan sentimentalitet riva och bygga nytt. Men nu, säger han, ångrar de sig. 

– Jag tror det började redan när man rev Penn Station i New York 1963. Efteråt sa man till varandra: “Oh my God, vad har vi gjort?” Sedan gick det några år. Nu, äntligen, har vi på allvar insett värdet av en känsla av sammanhang och en känsla för en plats.

– Kom så ska jag visa dig, säger Allan och kör mig i sin stadsjeep full av ritningar och verktyg på den öde huvudgatan ner mot järnvägsstationen.

En gång i tiden gick spårvagnar på Bridge Street, vallade herdarna fårhjordar på Railroad Avenue, stannade tolv passagerartåg om dagen vid stationen. Idag stannar bara två tåg om dagen: dels det jag kom med från Chicago och dels det som utgått från Los Angeles och kör åt andra hållet. Men titt som tätt dundrar godstågen förbi, evighetslånga stålkaravaner på räls med hundra vagnar var med dubbla containrar staplade på höjden, dragna av urstarka diesellok.

Vi kliver in i lobbyn på Castaneda. Snart ska det väckas upp ur sin törnrosasömn. Renoveringsarbetena har pågått ett tag, och redan dagen därpå, då jag tagit tåget västerut, är det dags att ta emot de första gästerna. Väntelistan är lång med amerikaner som vill uppleva järnvägshotellens storhetstid då tågen och rälsen, och inte bilarna och motorvägarna, definierade drömmen om pånyttfödelse och frihet

Det silverglänsande ståltåget kämpar uppför backarna i Klippiga bergen, ner på prärien och ut i öknen. Roströda lodräta förkastningsbranter och väldiga stenstoder som liknar de vyer som Nasas sonder fotograferat på Mars. Små samhällen med mobile homes osymmetriskt utkastade i dalarna mellan banvallen och bergen, som om invånarna fortfarande vore på väg, som om vågen av nybyggare som drog västerut på 1800-talet ännu inte nått fram till sitt slutmål. Kanske sitter de i sina modulhus och tittar längtansfullt ut genom de små fönstergluggarna på den karga öknen medan de drömmer om ett land av mjölk och honung bortom horisonten.

Jag kliver av tåget i Winslow för att checka in på ett av de järnvägshotell som Fred Harvey lät bygga längs Santa Fe Railway. Bara några månader efter börskraschen på Wall Street 1929 stod La Posada klart intill stambanan. Det persikofärgade stenhuset ritades av Fred Harveys favoritarkitekt, den mångkulturellt inspirerade Mary Colter, som också designat Castaneda i Las Vegas, Hotel El Tovar vid Grand Canyon, järnvägskaféet i Lamy och flera andra järnvägsnära etablissemang.

Den arkitektoniska pärlan påminner om en kolonial spansk hacienda och blev ett favoritstopp för tågresande Hollywoodskådisar och politiker, men tvingades bomma igen 1957, utkonkurrerad av fula fuskbyggda motell längs motorvägen. När La Posada förfallit i trettio år uppmärksammades det av The National Trust for Historic Preservation som satte upp det på listan över hotade byggnadsminnen. Det var så Allan Affeldt och Tina Mion fick reda på haciendans existens och bestämde sig för att rusta upp den till sin forna glans.

Sedan mer än tjugo år bor Tina på La Posada tillsammans med Allan. Hennes stökiga arbetsateljé ligger i huvudbyggnaden där det privata järnvägsbolaget tidigare hade sitt kontor, medan galleriet och utställningen om Harvey girls inrymts i den gamla väntsalen.

– Kom så ska jag visa dig, säger Tina och tar med mig in i den antika tågvagnen med bardisk och glaskupol med himmelsutsikt, en klassisk amerikansk modell som 1949 satte in i trafik på The Chief, City of Los Angeles, The Empire Builder, The California Zephyr och andra tåg som körde på linjerna mellan Michigansjön och stillahavskusten. Nu står den för evigt parkerad på ett stickspår i Winslow och väntar på att rustas upp och bli ännu en av La Posadas stilfulla nostalgibarer.

– Man förväntar sig nästan att möta Cary Grant här inne, eller hur? säger Tina Mion när jag provsitter en av de solblekta turkosa fåtöljerna i den solvarma kupén under det dammiga glastaket.

När det ljusnar nästa morgon passerar Southwest Chief-tåget San Bernardino för sista biten in till Los Angeles. Jag klev på i Flagstaff, Arizona, och har rest i tolv timmar, men tåget har färdats i fyrtiotre timmar och tio minuter ända från Chicago. Idag är det i tid, men personalen börjar se lite trött ut.

Äntligen Kalifornien! Jag ser palmer och bilköer. Men mitt tåg behöver inte köa. Hastigt och i jämn fart utan avbrott glider det förbi de stillastående personbilarna. Jag känner frustrationen från tusentals arbetspendlande bilförare ända in i tågkupén.

På darriga ben och med grusiga ögon efter en natt i sittvagnen går jag genom Los Angeles nyrenoverade Union Station, USA:s sista grandiosa stationsbygge. 1939 stod det klart, byggt i spansk kolonialstil med inslag av art déco och närbesläktade streamline moderne, som i sin tur har likheter med såväl tysk Bauhaus som skandinavisk funktionalism.

Kan inte få nog av infrastrukturelegansen från 30-talet. Jag kliver in i stationsrestaurangen,
Fred Harveys sista järnvägskrog, även den designad av Mary Colter och också den nyligen renoverad och återinvigd. I den stora matsalen, där servitriserna som civiliserade Västern serverade åttahundra hungriga tågresenärer i timmen, äter jag ett fat stillahavsostron och dricker ett överjäst veteöl, döpt till Fred Harvey Weissbier. 

Jag hälsar på chefsbartendern Erica Saturno som har ett Dry martini-glas tatuerat på överarmen.

– Det är vi är som dagens Harvey girls, skrattar hon.

Jag fortsätter till den trånga, mörka, tågkupéliknande Streamliner Bar. Av servitrisen som presenterar sig som Kara och har en scarf knuten över håret, som gör att hon ser ut som om hon är teleporterad hit från 50-talet, beställer jag en cocktail som kallas Train breeze. Just så! Längtan att åter få ta tåget som en vind som sveper fram över USA

Läs tillhörande guide: 

---

Text: Per J Andersson • 2020-03-20
Restips • USA • Reportage • Tågresor